Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Dagen då Call of Duty räddade mitt liv

När jag var yngre var det en vän till mig, vars släkting förlorat en familjemedlem i självmord. Min vän tyckte det var mest synd om föräldrarna till den bortgångne, medans jag tyckte det var mest synd om den bortgångne. Samtidigt läste jag på nätet om hur traumatiserade tågchaufförer kan bli då de oundvikligen stöter på självmord under sin karriär. Kort och gott verkade alla tycka synd om de anhöriga, medans jag bara tyckte syn om den som gått bort. Men i efterhand har jag tänkt om och nu håller jag med om att det måste vara helt fruktansvärt för anhöriga när något sådant händer.

Därav är jag oerhört tacksam att det aldrig blev så för mina anhöriga när jag som 14 åring begav mig ner mot tågspåren. Jag hade planerat det sedan en tid tillbaka, jag hade skrivit brev och så. Men sen när tåget var på ingående så tänkte jag oväntat nog på kommande Call of Duty: Black Ops som skulle släppas om bara någon månad. Och ja ne det ville jag ju inte missa så jag gav mig hem igen... Ja det är en väldigt märklig historia egentligen. Särskilt med tanke på att jag aldrig riktigt gillat Call of Duty ens.

Så jag tänker att det är bra om man har något att fram emot, även om det råkar vara något så o-betydelsefullt som ett spel man knappt ens gillar. Samtidigt har jag också förståelse för att dessa saker sker, men som tur är har självmorden minskat lite på senare år. Och chansen att man själv eller någon i ens närmsta närhet ska drabbas är väldigt liten. Jag tycker som med allt att vi bara ska se framåt, det finns så mycket kul man kan göra istället, livet är som det är :)