Medlems- och redaktionsbloggar. Dagsfärska nyheter, tunga artiklar, intervjuer, personliga bloggar, intressanta forumdiskussioner och rättvisa recensioner. Gamereactor är Sveriges största speltidning- och spelcommunity Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska

Mata kattunge, leta sjömän, köra gaffeltruck

Skrivet av mindcrime den 17 juni 2015 kl 08:16
This post is tagged as: Shenmue, Yu Suzuki

Helt säkert inte något hett ämne bland majoriteten men efter nyheten gällande Shenmue III vore det givetvis en skandal om jag inte skrev några personliga rader i ämnet.

Först det oundvikliga, såklart. Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva denna dag. En spillra av hopp må envist ha klamrat sig fast men det har varit 14 långa, tröstlösa år av väntan på en tredje del i en relativt bortglömd spelserie. Fjorton år. Nästan lika länge som jag väntade på ett värdigt Queensrÿche-album innan den självbetitlade 2013-releasen återställde hoppet.

I andras öron låter det säkert tramsigt men Shenmue var så mycket mer än ett spel. Det var ett parallellt liv som helt förändrade min syn på vad spelande kunde erbjuda. Jag har berört saken tidigare men innan min kamrat och kollega lyckades intressera mig för Shenmue (som då fortfarande var under utveckling) hade mina spelupplevelser till 98 procent handlat om korridorer, katakomber, elaka utomjordingar, ettriga handeldvapen och snabba bilar. Underbara upplevelser i sig själva, men Ryo Hazukis vardagsbestyr öppnade en helt ny dörr och släppte in mängder av uppfriskande syre. Shenmue förändrade verkligen allt för mig.

Om jag fått en krona för varje gång jag och min kamrat dragit vardagliga paralleller till spelet eller citerat någon av karaktärerna skulle jag vara relativt förmögen idag. Ryos språkligt träiga leverans har inbjudit till oräkneliga skratt och det är smått kusligt hur mycket Shenmue infiltrerat mitt vardagsliv. Än idag kan jag inte låta bli att tänka "Shenmue-snö" när verklighetens snöflingor sakta faller stora och tunga. Dricker jag burkläsk tänker jag alltid på "oahh"-ljudet Ryo utstöter efter några klunkar. Ofta låter jag likadant, som en fånig liten hyllning. Listan kan göras snudd på oändlig.

I glädjechocken över denna synnerligen oväntade Kickstarter-utannonsering (och omedelbara framgång) kan jag någonstans också känna att det efter så här lång tid kanske ändå varit lika bra att låta Ryo och de andra vila i frid. En känsla jag inte riktigt visste att jag var kapabel att känna men som ändå tydligen finns där. Det är som att jag mot alla odds lyckats gå vidare, kämpat mig genom fjorton långa år av Shenmue-relaterade besvikelser och på något undermedvetet plan landat i acceptansen att mina härliga minnen från 00-talets gryning kanske trots allt får räcka. Denna insikt kunde jag tydligen inte nå förrän glädjebeskedet slutligen anlände efter sju sorger och åtta bedrövelser. Ironi... någon?

Men låt oss hejda hästarna här och nu! Efter alla år av drömmar, tjat och längtan borde det förstås vara saftiga skottpengar på mig om jag inte välkomnar nyheten om Shenmue III med öppen famn. Det handlar trots allt om det äventyr som haft störst personlig betydelse för mig och starkast influerat mitt fortsatta spelande. Givetvis är detta en glädjens dag - inte bara för mig och alla andra som hållit fanan högt utan också för Yu Suzuki som nu får möjligheten att aktivt jobba vidare med sitt slumrande storverk. Detta är ju något han alltid uttryckt sin önskan att göra om/när rätt förutsättningar finns. Måtte bara allting falla på plats nu.

Mata kattunge, leta sjömän, köra gaffeltruck

Små flickor och kattungar. Klara bristvaror i de flesta spel - mindre så i Shenmue.

HQ