Gamereactor Close White
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Filmrecension: Spider-Man: Into the Spider-Verse

Filmrecension: Spider-Man: Into the Spider-Verse

Skrivet av xsantos282 den 12 januari 2019 kl 22:32

Spider-Man har för mig varit mer än bara en seriefigur i trikåer som springer runt och räddar folk. Han har varit min största idol och favorit ända sedan barnsben. Jag har läst nästan alla serietidningar som inkluderar flera tusentals karaktärer. Och när det kommer till film så har jag alltid gillat Sam Raimis film från 2004. Sen fick vi ju Infinity War och Homecoming. Men denna, Into The Spider-Verse är utan tvekan den bästa Spider-Man och animerade film någonsin.

Spider-Man - universumet är Stan Lees bästa skapelse enligt mig. Glöm Iron Man, Thanos och dom andra. Jag vill snacka om dom riktiga hjältarna här. Jag älskar den klassiska historien om Peter Parker vars liv förändras efter att ha blivit biten av en radioaktiv spindel och därefter får superkrafter. När han farbror Ben dör så viger Peter sitt liv åt att bekämpa brott. För som den klassiska repliken säger: "Med stora krafter medföljer stort ansvar". Detta är något som har suttit fast i mitt huvud väldigt länge. Och om vi hoppar över just Peters historia så får vi ju inte glömma alla andra Spider-typerna som finns i olika dimensioner. Detta blev jag som mest intresserad i när jag läste i en serietidning om Miles Morales, en 14-åring som blir biten av en spindel och får liknande krafter. I den så möter han flera Spider-typer, bland annat den viljestarka tjejen Gwen Stacy/Spider-Gwen, Peter Parker/Spider-Man, Spider-Man Noir och många fler. Denna berättelse är något som jag själv vill ska fortsätta ett rätt bra tag. Men eftersom åren nu har gått så fick jag inte det jag önskade. Jag glömde bort nästan det hela. Tills Into The Spider-Verse kom på biograferna.

Men nu tycker jag vi går in på själva ämnet här: Filmen själv. Jag misstänkte direkt att den har samma humoristiska stil som Lego-Filmen. Men där så skiljer sig likheterna ordentligt. Istället för barnsliga skämt så tar denna film det mesta på allvar. Men ibland så slinker sig ett och annat skämt in som man garanterat kan inte låta bli att småfnissa åt. Och handlingen själv då? Jo, i nästan 10 år har Peter Parker axlat sig rollen som Spider-Man och beskyddat New Yorks befolkning från den ondska som hotar. Men hans liv når sitt slut i en brutal strid mot Wilson Fisk/Kingpin som använder en kolliderare som kan öppna portar till olika dimensioner. Det är där Miles Morales kliver in. Efter att ha blivit biten av en spindel och fått underliga krafter så inser Miles att bara han kan stoppa Kingpin. Men därav så får han hjälp från ett annat håll. Bland annat från Spider-Gwen, en alternativ Peter Parker, Peni Parker, Spider-Man Noir och lustigkurren Spider-Ham.

Men vad är det som gör filmen så otroligt bra i första hand? Jo, vi kan börja med själva stilen. Oh, jag får nästan gåshud av den vackert detaljerade bilden. Allt man ser framför sig är nästan som att titta in i en serietidning. Allt från Miles röst inne i huvudet till ljudeffekter. Alla dialoger kommer fram i små pratbubblor som man har sett i gamla serietidningar man hade som liten. Allt jag ser får mig nästan att gråta av nostalgi. Filmen har en unik stil som jag själv tror inte många kan toppa. Phil Lord och Christopher Miller har varit med och producerat filmen. Lord även har skrivit filmens manus tillsammans med en av filmens tre regissörer Rodney Rothman, något som visar sig när man lyckas pricka så pass rätt som man gör med filmens humor. Det är aldrig fördummad eller barnslig humor, och skämten är inte heller för grova för en yngre publik. Den kreativa komedin fungerar tack vare det intelligenta manuset.

När det gäller röstskådespelandet så är det inget man kan klaga på. Jag har sett både svenska och engelska versionerna. Och vet ni vad: Jag gillar båda lika mycket. Den svenska versionen är lika bra som engelska. Alla gör bra ifrån sig och har bra inlevelse i rollen. Fast det hade varit bättre om Björn Bengtsson som spelar Kingpin ersattes av Adam Fietz mörka röst. Happy Jankell gör bra ifrån sig som Gwen Stacy med sin fantastiskt glada röst. Björn Gustavsson klämmer också in en rolig dialekt hos Spider-Ham. Både engelska och svenska låter lika bra i min egen åsikt.

Själva karaktärerna i filmen är inte mindre än geniala. Det är tydligt att Miles är huvudpersonen, och att det är hans berättelse vi får se. Samtidigt så tar de mindre karaktärerna perfekt med plats när de förutom att berika filmens helhet, bidrar till att föra karaktärsutvecklingen av Miles och handlingen framåt. Jake Johnsons Peter Parker är enastående bra här. Gwen Stacy är också suveränt bra i filmen. Hennes personlighet gör att jag redan älskar henne. Även om den originelle Spidey har funnits längre så har Spider-Gwen alltid varit min favorit i detta universum. Alla Spider-karaktärer i filmen får också även imponerande actionsekvenser. Actionscenerna är kort och gott ursnygga. Slutstriden med Kingpin mot Miles är hur jävla cool som helst. Aldrig så har jag sett så detaljerat stridsplats förut i någon annan animerad film.

Som ett Spidey-fan sedan barnsben så var detta den film om figuren som mest efterliknar serietidningarna. En helt underbar hyllning till karaktären och ett måste för alla fans. Om en film någonsin har kunnat kalla sig för en äkta serietidningsfilm så är det "Into the Spider-Verse". Med animationsstilen omfamnar man den tidigare provade idén att en serietidning kommer till liv på vita duken. Trots att man använder sig av det i varenda bildruta så blir det aldrig uttjatat, snarare tvärtom. Det är väldigt snyggt, smart och stilfullt utfört. Tillsammans med filmens rappa tempo, charm och humor så resulterar det i en riktigt cool och underhållande upplevelse. Och kom ihåg detta: Alla kan bära masken....

BETYG: 5/5. Ett äkta mästerverk.

Facebook
TwitterReddit