Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Filmrecension: Aladdin (2019)

Filmrecension: Aladdin (2019)

Ännu en klassisk Disney-berättelse har gjorts om till spelfilm/remake. Och trots flera veckor efter premiären så har jag undvikt filmen i tron att den skulle vara lika bajsdålig som Godzilla: King of the Monsters. Men ack så fel jag hade. "Aladdin" är en vacker, medryckande spelfilm med hjärta och humor som verkligen vet hur man underhåller. Dock så finns det en detalj som drar ner filmens helhet.


Disney har verkligen börjat ösa på med remakes av älskade gamla Disney-pärlor. Först ut i år blev Dumbo, som var snarare inspirerad av originalfilmen och berättade en ny historia om elefanten med jätteöronen. Aladdin däremot tycks följa sin originalfilm till punkt och pricka, dock med lite nyare grejer att krydda till det med. Överraskningarna är få, men ändå väldigt roliga. Vi får möta gamla och nya karaktärer, höra nya låtar som lätt blir favoriter hos mängder av folk.

Jag behöver knappast gå in på storyn om ni redan har sett originalet men ändå: Den smarte ficktjuven Aladdin drömmer om ett bättre liv än att vara på gatorna och stjäla mat med sin apkompis Abu. Prinsessan Jasmin drömmer däremot ett liv om att kunna göra vad hon själv vill och inte hållas instängd hela tiden i palatset. Samtidigt så planerar den onde Jafar att störta sultanen och ta dennes plats. Och givetvis så har en magisk lampa med allt detta att göra.

Robin Williams är odödlig som Anden. Och att någon annan ska gestalta honom är rent utsagt omöjligt. Men Will Smith lyckas verkligen med Anden på ett fantastiskt sätt. Han lyckas få karaktären att bli sin egen, och inte kopiera direkt av Williams gestaltning. Will är kaxig och rolig i sin roll och det märks att han verkligen har kul i den också. Och sjunga kan han också då det är mycket sånt i filmen. Scenen när han introducerar Aladdin som Prins Ali på Agrabahs gator är otroligt fantastisk. Mena Massoud och Naomi Scott gör också riktigt bra rollinsatser. Scenen då dom sjunger "En helt ny värld" är minst lika vacker som i originalet.

Regissören Guy Ritche har gått på valet att få oss bli roade av vackra scener och imponera på oss med alla färger och kostymer och dräkter. Musiken ska också klämmas in här. Den är just kärnan i filmen och den bidrar till otroligt mycket värme och hjärta. Visuellt så är också riktigt vackert. Alla dansare, djur, juveler, kläder, magikonster, ja, allt, fyller hela bioduken så man blir verkligen inte uttråkad.

Som jag nämnde lite tidigare att det är en detalj som drar ner helheten hos filmen. Och jag är säker på att ni vet. Just det, Jafar. Jag tvivlar inte på att Marwan Kenzari är en duktig skådespelare, men hans gestaltning av Jafar är inte den bästa jag sett. Han funkar inte som den onde och sluge häxmästaren. I originalet var han maktgalen, listig och vidrig med sitt äckliga ondskefulla leende. Här så känns han överspelad och mer komisk. Hans röst är ju tunnare och ljusare än Alvin och Gängets röster.

Hade man fått någon annan att spela Jafar så hade jag blivit riktigt nöjd. Men man får var glad över det man får, så att säga. Dock måste jag säga att utan en riktig skurk så var det svårt att bli nöjd med filmen. Men Will Smith, Mena Massoud och Naomi Scott ändrade på det. Och jag tycker att detta är Disneys hittills bästa spelfilm. Vi får se om Lejonkungen som har premiär i juli kan ändra på det.


BETYG: 3/5