Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gamereactor
filmrecensioner

Doctor Strange in the Multiverse of Madness

Skräcken tar över Marvel i Sam Raimis nya serietidningsvansinne och filmredaktör André berättar vad han tycker...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Marvels filmvärld befinner sig i en märklig position. Efter att Endgame knöt ihop en hel era av filmhjältar var det kulmen för Kevin Feiges mästerplan, oavsett vad man faktiskt tyckte om den filmen. En lång historia var äntligen avslutad... tills den inte längre blev det. En ny fas inleddes med TV-serier, nya ursprungshistorier, nya hjältar och suget efter mer trikåer har avtagit. Var skulle det hela ta vägen nu? Loki och Spider-Man började introducera publiken till multiversum-flum, medan Shang-Chi och Moon Knight började introducera tittarna till nya storslagna mytologier. Magin var dock inte där, längre. Det behövdes en annan sorts magi för att väcka denna filmfanatikers intresse igen - och då pratar jag inte om Doctor Stranges trollkonster.

Doctor Strange in the Multiverse of Madness var inte direkt en uppföljare jag såg fram emot då jag aldrig var såld på den första solofilmen och redan i början av fortsättningen kan man snabbt identifiera problemet med Marvels formula: humorn och ad lib-dialogerna är alldeles för välbekanta och CGI-geggan är alldeles för plastig. Varje film känns likadan sett till berättandet och komedin, vilket gör att varje film liknar varandra för mycket. Det saknas unika identiteter bakom de senaste Marvel-produktionerna. Ganska snart blir man dock påmind om vem det är som regisserar filmen när filmens antagonist uppenbarar sig och allt jag kan säga är: tack och lov för Sam Raimi.

När Spider-Man 2-kungen Sam Raimi får chansen att gå loss med serietidningsformatet vältrar han sig i sådant som tidigare har utmärkt honom som regissör: käcka inzoomningar, svepande bilder, monstruöst äckelpäckel och den uppenbara kärleken för skräckgenren ger filmen en uppfriskande energi som de senaste Marvel-spektaklen har saknat. Här finns det hiskelig häxeri, groteska dödsscener, tentakler och zombieskräck så det förslår och det finns gott om Evil Dead-vibbar. Här finns till och med en komisk Bruce Campbell-scen för de som har saknat Raimis personliga prägel på vita duken, samt ett härligt Raimiskt slut (som dock undermineras av en eftertextscen). Nämnde jag dessutom hur mycket jag har saknat Raimis samarbete med Danny Elfmans magiskt maffiga musik?

Doctor Strange in the Multiverse of Madness
Så här galet kan det bli när man har de fördömdas själar på sin sida!

Berättelsen i filmen är inte särskilt originell och för den som har spelat The Witcher 3 känner nog igen intrigen: en ung kvinna med förmågan att förflytta sig mellan olika världar jagas av onda krafter som vill åt hennes krafter och det är upp till protagonisten att skydda henne från ondskan. Man byter bara ut Geralt mot Strange och Ciri mot en latinamerikansk superhjältinna. En våldsbenägen antagonist vill dessutom öppna multiversum för att få tillbaka sin familj, vilket är en snyfthistoria vi redan har hört ett antal gånger genom åren. Det gör dock inget om historien inte är så unik då Raimis styrkor ligger i just levandegörandet av serietidningarnas märkligheter. Något som storyn exempelvis lyckas med är att jag för första gången på länge bryr mig om antagonisten. Jag ska inte säga alltför mycket om dennes identitet, men även om det kräver att man har sett Marvels TV-shower för att förstå inramningen gillade jag hur skurken började som Marvel-hjälte och som gräver sin grav djupare ju längre filmen fortgår. Raimi lyckas också få mig att tycka om Strange för en gångs skull, som här förmänskligas på ett sätt som påminner mig om Spider-Man-filmernas sympatiska figurporträtt. Elizabeth Olsen gör sin mörkaste Wanda-prestation hittills, medan Rachel McAdams trist nog fortsätter att vara lite väl anonym som kärleksobjektet Christine.

Detta är en annons:

Doctor Strange in the Multiverse of Madness är ingen skräckfilm, men skräckelementen lyfter superhjälten från den sedvanliga Marvel-mallen till lekfulla höjder. Flera av actionscenerna är, trots kletig datoranimation, mycket underhållande. Jag tänker framförallt på en scen där ett flertal överraskande cameos hamnar i en oväntat blodig konflikt, en duell som utgår från magiska musiknoter (?) och en levande död-sekvens där Raimi får leva ut sina ondaste zombie-fantasier. Raimis serietidningstolkning är härligt hallucinogen och jag uppskattar många av de vrickade valen som görs i storyn. Visst blir det lite mycket flummig mytologi för min smak (en risk man får ta med dessa filmer), men drivkraften är påtaglig och även om Stranges karaktärsutveckling inte är den starkaste är den ändå godhjärtad i grunden. Det hela är fortfarande väldigt konventionellt, men det är tillräckligt skruvat för att fånga mitt intresse för denna superhjältevärld igen.

Doctor Strange in the Multiverse of Madness är en rysligt kul uppföljare och känns som en bättre Marvel-återkomst än besvikelser som The Eternals. Detta för att Raimi använder multiverse-konceptet betydligt bättre än verk som Loki och No Way Home. Multiverse of Madness är en uppföljare som inte bara lyckas överträffa sin föregångare, det är också den bästa Marvel-filmen sedan Infinity War. Jag hoppas att Raimi får fortsätta uttrycka sig i fler Marvel-rullar framöver, för denna franchise kan behöva lite mer avvikande tendenser i fortsättningen.

Doctor Strange in the Multiverse of Madness får svensk premiär imorgon, den fjärde maj.

07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Doctor Strange 2 är den bästa Marvel-filmen sedan Infinity War.
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter



Loading next content