Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gamereactor
filmrecensioner

Top Gun: Maverick

Måns har besökt den mytomspunna flygskolan igen efter 36 år för att se om det fortfarande flyger...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

"The future is coming and you're not in it."

Med de orden får Captain Pete "Maverick" Mitchell (Tom Cruise) bittert erfara att det är nya tider nu. Det har gått 36 år sedan sist och stridspiloter är ett utdöende släkte och han blir heller inte yngre. Framtiden kommer vare sig han är redo eller ej men än finns det tid för en sista strid. Navy Admiral Cain (Ed Harris) rör inte en min bakom det massiva mahognybordet när han berättar för det ständigt lovordade och dekorerade flygaresset att han borde vara befälhavare vid det här laget och inte fortfarande testflyga prototyper i ett program som inom kort kommer att skrotas till förmån för framtidens luftstrider, drönare. En pålitlig krigsmaskin som inte behöver sova, äta och pissa. Ett vapen utan känslor. Efter att ha kraschat ett miljardplan någonstans i öknen så borde förstås både krigsrätt och avsked stå på agendan för aviatören som alltid gått sin egen väg men just när slutet ser ut att ligga lika nära som ett fiendeplan i röven efter att ha kränkt någons luftrum så vänder allt. Maverick blir beordrad att omgående bege sig till den enda plats han egentligen känner till, platsen han både älskar och hatar. Där minnen dröjt sig kvar långt efter att han flytt historiens vingslag. Han skall tillbaka till platsen där allting en gång startade. North Island. När han lämnar kontoret med ett leende på läpparna svarar han på påståendet som egentligen berättar allt om Pete Mitchell. "You should be a two-star general by now, yet here you are." "I am where I belong, Sir."

Top Gun: Maverick
Gammal är äldst. Tom Cruise är i strålande form.

Det må ha tagit 36 år och en pandemi som hotade att stoppa både planer och plan från att lyfta men till slut var det oundvikligt. Det var dags att, till tonerna av Kenny Loggins än en gång flyga into the danger zone. Det var dags att än en gång samla landets bästa piloter i en bar, på en solig strand för att skilja agnarna från vetet. Det var dags att munhuggas, skåla i iskall öl, kasta pil och sjunga Great Balls of Fire. Men denna gång som åskådare. Tiden har kommit för den åldrande mästaren att föra kunskapen vidare till en ny generation. Borta är Iceman, borta är Goose, borta är Viper. Det är nya tuppar i hönsgården, bokstavligen talat. Rooster (Miles Teller), son till saliga Goose och det märks direkt att det rinner ont blod i ådrorna. Tiden som inte läkt några sår och han har fortfarande en gås oplockad med Maverick efter vad som hände farsgubben. Hangman (Glen Powell), Guds gåva till människan. En man för bra för att vara sann, enligt egen uppgift och det står tidigt klart att detta förstås är Iceman och Maverick i ny yngre skrud. Ingen av dem vet om det, där och då men anledningen till att Maverick är där är för att han skall träna de nya rekryterna till att kunna utföra ett uppdrag som ligger på en svårighetsgrad inte ens han själv har lyckats smälla in på sitt gedigna CV. Detta skall dessutom ske på tre veckors tid, enligt amiral Beau "Cyclone" Simpson (Jon Hamm). Sex av de tolv inkallade kommer sedan att väljas ut för att på ett par ynka minuter flyga bakom fienders linjer och slå ut en urankälla belägen i en dal omgiven av bergstoppar och missilramper. Ett rent självmordsuppdrag men om det är något Maverick vet så är det att aldrig ge upp och att kunna få andra att tro på själva, även det som på pappret ser helt omöjligt ut.

Top Gun: Maverick
Gooses son är tyngd av sorg och ilska, en svår roll som Miles Teller spikar.
Detta är en annons:

Väldigt mycket känns igen från originalet. Den elake skulle till och med säga att det här en ren remake och det är egentligen inte helt fel. One-liners, det åttiotalsdoftande soundtracket, F-14 Tomcat, baren, motorcykel, skinnpaj och allsång till tonerna av Jerry Lee Lewis. Många av scenerna är filmade likadant, samma vinklar och samma känsla och Joseph Kosinski är mycket för svunna tider och gamla hjältar men skrapar man lite på den där nostalgiska ytan så märker man att det också är mycket som har förändrats. Vi har en kvinnlig pilot nu, Phoenix (Monica Barbaro). Hon är en av grabbarna och ingen damsel in distress som behöver räddas. Faktum är att hon är mer bad-ass än många av de manliga rekryterna. Den nygamla romansen mellan Mitchell och Penny (Jennifer Connelly), som nu äger och driver det ökända vattenhålet "The Hard Deck" hanteras på ett snyggt sätt och känns varken sliskig eller påtvingad. De bara överkropparna är färre och skämten mindre pinsamma. Iceman som precis som Val Kilmer själv lider svårt av sin sjukdom och det är genuint smärtsamt att se honom kämpa sig igenom sin sparsamma scentid men det görs med respekt och värme. På det stora hela är Top Gun: Maverick en mycket mer känslosam film än den ytliga föregångaren. Här ryms kärleken, den äkta. Sorgen och rädslan och hela tiden, den subtila humorn som fungerar som en ventil för att släppa ut allt det svarta som vilar bakom alla leenden. Det är en berättelse om att åldras, att förlåta, att ge människor en andra chans men det är också en film om att flyga i överljudshastighet och skjuta ner fiender i hisnande actionscener som saknar motstycke.

Top Gun: Maverick
Phoenix tar inga fångar. En naturlig ledare man vill ha vid sin sida när det hettar till i luftrummet.

I feel the need... the need for speed är nämligen i allra högsta grad närvarande. Det är en oförglömlig upplevelse att få följa med in i cockpiten hos Maverick när han försöker överglänsa sina rekryter men även sig själv genom nervpåfrestande manövrar. När sedan eleven blir läraren knyter det sig i magen och det är svårt att inte fälla en liten tår. Det är förstås, precis som i föregångaren fortfarande väldigt amerikanskt, patriotiskt och självförhärligande men Kosinski lyckas ändå undvika de värsta fällorna med fyrverkerier, stråkar och vajande fanor. Fienden är också som brukligt oerhört anonym. Det är namnlösa soldater i svarta hjälmar som skjuts ner utan någon egentlig förklaring mer än att de utgör ett hot mot USA. Det är politiska implikationer som inte existerar utan de skapas enkom för att Tom Cruise och hans mannar skall kunna ha något att skjuta på. Det är fullständigt förståeligt med tanke på att Top Gun alltid har varit en blockbuster i första hand. Underhållning för stunden men då uppföljaren tar ett steg ut ur krutröken och spelar på känslosträngarna så är det värt att notera. Här hade jag önskat lite mer kontext men det är också den enda svagheten jag hittar.

Top Gun: Maverick
Penny är Mavericks enda svaghet. Jennifer Connelly är fantastisk i rollen som barägare och mentor.
Detta är en annons:

Top Gun: Maverick är nämligen så överlägsen sin föregångare att det nästan känns osannolikt. Att man efter 36 år och på en sådan svag grund som Top Gun faktiskt utgjorde, rent storymässigt lyckas lyfta den här filmen till sådana höjder är ingenting annat än imponerande. Vissa scener är så perfekt exekverade att jag faktiskt glömmer bort att jag sitter i en biosalong och är det något jag älskar med film så är det att bli belönad och med handen på hjärtat, är det inte därför vi går på bio? "Offrar" jag två och en halv timma av mitt liv så vill jag bli rikligt belönad. Jag vill känna att man har ansträngt sig för att ge mig den bästa filmupplevelse jag kan få, oavsett om det rör sig om ett emotionellt Oscarsfiskande drama eller mustig blockbuster-action. Jag vill känna att den här filmen är gjord bara för mig, jag vill lämna biografen och känna att jag blivit belönad med en gåva bestående av odödliga minnen. Det skall vara min belöning och den skall jag vårda ömt för det händer inte ofta.

Top Gun: Maverick
Actionscenerna i Top Gun: Maverick är något av det svettigaste man kan se på vita duken.

Top Gun: Maverick är den filmen och det är främst Tom Cruises förtjänst. Att Cruise fortfarande är vid synnerligen god vigör vid snart 60 års ålder är förstås en sak man kan förundras över men framför allt så är han ju perfektionist också, i allt han gör. Han är en urkraft, en supernova som aldrig verkar slockna, en superhjälte utan trikåer. Jag skulle till och med vilja använda epitetet den sista actionhjälten för det är precis så det känns när adrenalinet sprutar ur varenda por på karln. Och så var det ju det här med att han envisas med att göra stuntsen själv, det är inte heller något annat än imponerande och jag kan avslöja så mycket som att det stundtals är helt galet och det är lätt att fundera på om inte karln har någon form av dödslängtan och en och annan skruv lös. Känslan av att ständigt kastas mellan liv och död känns ända ner i maggropen när en av vår tids mest våghalsiga jakter utspelas i G-krafter. Man kan tycka vad man vill om Cruise men en sak kan man aldrig ta ifrån honom och det är att han alltid ger etthundra procent när det krävs och utan denna enda mans obevekliga kärlek till sin profession vågar jag påstå att det här bara hade varit ännu en av alla mediokra uppföljare som borde stannat på idéstadiet.

09 Gamereactor Sverige
9 / 10
+
Svulstig blockbuster av den gamla skolan men med modern känsla och ett djup som saknades i föregångaren. En rakt igenom imponerande upplevelse.
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

Top Gun: Maverick

Top Gun: Maverick

FILMRECENSION. Skrivet av Måns Lindman

Måns har besökt den mytomspunna flygskolan igen efter 36 år för att se om det fortfarande flyger...



Loading next content