Andor (Disney+)

Det är svårt att verkligen längta till mer Star Wars med tanke på hur Disney har misskött vår älskade galax långt, långt bort den senaste tiden. Det är samtidigt svårt att inte exalteras av det faktum att Tony Gilroy (Michael Clayton, Bourne-filmerna) och brorsan Dan Gilroy (Nightcrawler) nu styr spakarna i prequeln till fanfavoriten Rogue One och sedan jag fick kika på Andors fyra första avsnitt för två månader sedan (!) har jag faktiskt längtat efter mer.

Vi tar det från början: Rogue One var en film som var allt annat än perfekt när det väl begav sig och till skillnad från mina kollegor tyckte jag att det var en Star Wars-upplevelse som mest gick på emotionell tomgång, men jag kan såklart uppskatta det som många såg när Jyn Erso och hennes självmordsbenägna gäng försöker stoppa Imperiets massförstörelsevapen. Det verklighetstrogna fotot, den skitiga atmosfären, den täta atmosfären... det är precis vad jag och säkerligen många andra har saknat i George Lucas universum efter Bolibompa-Blöj-Boba och Obi-Wans forcerade TV-återkomst. Andor bjuder med andra ord på den varan som gjorde Rogue One så minnesvärd.

Diego Luna är tillbaka som Cassian Andor, den hårdhänta underrättelseofficeren som vi nu kommer att lära känna från grunden (något vi knappt gjorde i Rogue One) och hans väg till rebellhjälte blir både lång och krokig när han kastas in i en spionvärld som är bra mycket mer bedräglig än han först anar. Andor utspelar sig fem år innan händelserna i Rogue One, där TV-spinoffen kretsar kring rebellalliansens födsel under Imperiets vakande ögon och när vi först träffar Cassian bevittnar vi honom göra det han måste för att överleva. Precis som i Rogue One påminns vi om att rena händer måste blodas ner för att kunna göra något åt kejsarens strypgrepp om galaxen och även om tidigare Star Wars-serier gladeligen dödar karaktärer finns det mer vikt i Gilroys duktiga händer.

Det rör sig inte om någon extraordinär spänning eller något sådant (ännu), då det tar lite tid för serieskaparna att placera ut alla pjäser som ska ingå i spionspelet. Tonen som etableras känns dock vuxet från start och det medvetet långsamma tempot är uppskattat, där jag för första gången på länge känner jag mig engagerad i denna galax igen. Jag har alltid föredragit Star Wars-historier som varken involverar Jedis eller ljussablar och Andor tar just avstånd från allt som heter rymdmagi. Vad som då skiljer Andor från exempelvis Mandalorian är själva intrigmakandet, där vi i lite torrare kontorsmiljöer får bekanta oss med faktionernas inre verksamhet och de människor som bara försöker göra sitt jobb. Karaktärerna känns jordnära, likaså de mer praktiska actionsekvenserna och de fyra första avsnitten målar upp mer av en mysig gråzon än den ständiga stormtrooper-massakern vi är vana vid.

Disneys Star Wars-shower har ofta klarat sig på spektakel och svulstiga actionscener (minus jaktscenen i Boba Fett), men Andor som helhet är nog den snyggaste produktionen hittills och då behöver den inte ens flexa med de tyngre specialeffekterna förrän det tredje avsnittet. Det är tydligt att Andor vill växa bort från sina mer högljudda TV-syskon och bjuda på en slowburner i prestige-televisionens tecken. Det känns som att titta på något i stil med The Queen, fast med fler rymdvarelser och rymdskepp. Förvänta er alltså mindre karikatyrer och ett dämpat världsbygge som hellre tar vara på karaktärers motiv än att kasta sig in i den ena explosiva actionsceneenn efter den andra. Gilroys inblick i Star Wars-världens slummar och hallar är lortig på mer än ett sätt, mer trovärdigt. Stellan Skarsgård är också överraskande bra i sin roll (som jag inte ska avslöja här) och när barnskådespelet och några långsamma scener är det värsta jag kan säga om Andor hittills känns det nog som att Gilroys har träffat helt rätt här.

Andor känns väldigt otypisk som Star Wars-produkt och det är nog det som är tjusningen med serien just nu. Fanservice räcker bara så långt och även om exempelvis Obi-Wans soloäventyr lyckades stilla prequelfansens begär har Disneys idébrunn varit uttorkad i flera år nu. Därmed känns Andor som en fräsch riktning åt motsatt håll, för även om friktionen mellan Imperiet och rebeller har varit franchisens centrala konflikt i över 40 år gillar jag hur Gilroy lyckas nysta upp nyanser hos både karaktärerna och den nedsmutsade världen de lever i. Det rör sig inte om någon revolutionerande TV här, men det är en frisk fläkt som framförallt Rogue One-fans kommer att uppskatta. Nu får vi se hur väl det hela håller i sig under de kommande åtta avsnitten...Andor har Disney Plus-premiär den 21 september.