Svenska
Gamereactor
filmrecensioner
Entergalactic (Netflix)

Entergalactic (Netflix)

En av gubbarna bakom Into the Spiderverse har animerat rapparen Kid Cudis senaste skiva och Hegevall avskyr musiken...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Inför releasen av rapparen Scott "Kid Cudi" Mescudis tionde album ville han bevisligen göra något nytt, något annorlunda. Netflix nappade direkt och med hjälp av några av animationsvärldens just nu hetaste stjärnor blev Entergalactic till, en animerad långfilm som hade storstilad världspremiär under den gångna helgen. Detta är ett romantiskt drama där vi får följa Jabari (Kid Cudi), aspirerande konstnär och graffiti-artist som när filmen dunkar igång precis fått nycklarna till sin nya lägenhet på Manhattan. Han stöter under sin första dag i nya lägenheten på grannen Meadow (Jessica Williams) och det tar inte lång tid förrän de är förälskade. Det som sker därefter är en otroligt förutsägbart typisk historia om missförstånd, passion, svek och förlåtelse och det känns lite som att Kid Cudi & Co fokuserat lite väl mycket på utseendet på denna film och på kuppen glömt bort att berätta en historia som berör.

HQ
Entergalactic (Netflix)
Cudi gör ett bra jobb trots brist på skådespelarrutn medan Jessica Williams briljerar som Meadow.

Det är i grunden, enligt mig, inget fel på att berätta en klassisk historia, igen. Avatar innehöll exakt samma handling som Dansar med vargar samt Pocahontas men lyckades trots (eller kanske "tack vare"?) detta trollbinda mig med mängder av andra grepp och smarta manér samt kvalitativ dramaturgi. Entergalactic är såklart ingen Avatar och försöker heller aldrig vara men storyn i sig har vi sett i över 7000 tidigare romantiska komedier och det känns på så sätt tråkigt att Cudi inte tagit sig tid att skriva något lite mer unikt.

Entergalactic (Netflix)
Netflix AD som arbetat fram stilen för Entergalactic arbetade bland annat på Into the Spiderverse och är bästa kopmpis med The Witness-illustratören Albert Mielgo. Och det syns ju, tydligt.

Behållningen för egen del gällande denna film är dess design, estetiken. Art director Robh Ruppel har tidigare arbetat sida vid sida med The Witness/Jibaro-skaparen Albert Mielgo, inte minst under tiden då de utvecklade utseendet för Spider-Man: Into the Spiderverse, och det märks. Robh och Alberto har i mångt och mycket nyskapat inom denna genre och även om Sony sparkade båda två cirka ett år in i produktionen av Into the Spiderverse (för att deras stil var "för personlig" och inte passade Spider-Masn som karaktär), behåll Son Animation mycket av arbetet med designen som de skapade och Entergalactic ser väldigt mycket ut som Miles Morales stilistiska äventyr. Precis som i Spiderverse har Ruppel animerat i 1-på-två vilket innebär att det finns 12 stycken tecknade bilder på varje sekund (som består av 24 bildrutor) vilket gör att filmen känns hackig, på ett serietidningaktigt vis.Under vissa stunder i Entergalactic växlas det dessutom (precis som i Spiderverse) upp till 2-på-1 vilket innebär 48 tecknade bilder per sekund, vilket såklart gör att bilden helt plötsligt känns supersmidigt mjuk och ljuvligt flimmerfri, något som används för att förstärka känslouttryck och vissa specifika incidenter.

Detta är en annons:
Entergalactic (Netflix)
Ursnygga färger och läcker animation erbjuds.

Entergalactic är helt okej. Delar av den är riktigt bra och jag tycker att Cudi gör väldigt bra ifrån sig som Jabari medan Williams är strålande som Meadow. De andra karaktärerna i filmen är svårare att tycka om, dock. Tyvärr. Det finns trist nog en rätt rejäl rasism stilfullt gömd i den här filmen som jag tyckte kändes en smula onödig. Samtliga tre vita karaktärer som inkluderats här befinner sig i de yttersta av ytterkanter och de är alla antingen överdrivet lösaktigt korkade eller gnälligt oförskämda och under flertalet scener förklarar både Jessica och Jabari att de inte har särskilt mycket till övers för "vita", vilket känns superonödigt. Entergalactic hade fungerat minst lika bra utan detta och hade kunnat berätta samma kärlekshistoria om unga svarta, ambitiösa konstnärer på Manhattan utan att ta ställning till hudfärg. Hade det gjorts en animerad Netflix-film 2022 med vita huvudkaraktärer som uttalat "ogillade svarta" hade det såklart uppstått en kritik/hatstorm utan dess like, och även om detta inte hindrar mig från att gilla den här filmen, är det väl lite så Netflix och Kid Cudi borde ha tänkt, här.

Entergalactic (Netflix)
Förutom huvudkaraktärerna finns det gott om figurer som känns som lövtunna klytschor.

Det finns värme, charm och ett riktigt väl orkestrerat tempo med snygg design, här. Kid Cudis enfaldiga hiphop som spelas upp under filmens gång (hela albumet är med, här) ger jag verkligen inte mycket för (det låter direkt gräsligt och karln verkar ju vare sig kunna rappa särskilt bra rent rytmiskt eller sjunga särskilt bra) och storyn är lite väl söligt trött i sin rätt extrema förutsägbarhet. Trots detta gillade jag Entergalactic, om inte annat så enbart för den briljanta Robh Ruppels ljuvliga estetik.

Detta är en annons:
06 Gamereactor Sverige
6 / 10
+
En förutsägbart supertypisk kärlekshistoria med huvudkaraktärer som är enkla att tycka om samt underbar estetik
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

0
Entergalactic (Netflix)

Entergalactic (Netflix)

FILMRECENSION. Skrivet av Petter Hegevall

En av gubbarna bakom Into the Spiderverse har animerat rapparen Kid Cudis senaste skiva och Hegevall avskyr musiken...



Loading next content