Mr. Woodcock

Ibland önskar jag att jag vore lite modigare. Lite tuffare. Och bara lite skäggigare. För i så fall hade jag kunnat åka raka vägen till USA, leta upp manusförfattarna till Mr. Woodcock, ge dem ett kok stryk med en rökt lax och ett strykjärn bara för att sedan fråga varför man vill och framförallt hur man kan skända komedigenren på det här viset. För det här, kära läsare, är verkligen inte roligt någonstans.

Handlar om en fet snorunge vid namn John som trakasseras av sin überonda gympalärare (som faktiskt heter Mr. Woodcock) och växer upp till att bli hyllad författare till bok om självkänsla som bygger på de traumatiska händelserna i hans barndom. Seann William Scott spelar huvudrollen som John i vuxen form och "humorn" bygger i korta drag på att han kommer tillbaka till sin hemstad bara för att upptäcka att hans mamma har blivit ihop med gympaläraren som gjorde hans barndom till ett enda stort helvete. John och Mr Woodcock börjar förstås direkt att bråka om både det ena och det andra

Det allra största problemet med Mr. Woodcock är inte att Seann William Scott misslyckas totalt med sin karaktär trots att han verkligen försöker göra någonting vettigt av den med en viss dos av barnslig charm. Inte heller att Billy Bob Thornton är otroligt tröttsam som otrevlig och überondskefull gympalärare porträtterad i samma typ av autopilotläge som han använt sig av i sina senaste 600 filmer (där han spelat sur och grinig i olika former). Nej, inte ens den taffliga berättelsen om en snorunge som trakasseras av sin gympalärare och sen skriver bok om eländet är det största problemet.

Det största problemet är att man inte skrattar. Förvänta dig massvis av extremt tröttsamma skämt där John nästan hela tiden försöker få mamman till att göra slut, där han bråkar med gympaläraren och där folk (en av dem är perverst tråkige Ethan Suplee som spelar Randy i My Name is Earl) gång på gång upprepar "John, Mr Woodcock har sex med din mamma, höhöhö" på ett ytterst flåshumoriskt sätt. Som att det vore det roligaste som man kan säga till en människa. Jajjebus, det är precis lika tråkigt som det låter.

Förmildrande omständigheter finns dock i form av ett hyfsat soundtrack och Susan Sarandons hyfsade tolkning av Johns mamma. Sen slutar de positiva ordalagen.

Och om du ungefär 10 minuter in i filmen hör ett öronbedövande avgrundsvrål som du inte riktigt kan härleda vart det kommer ifrån, så behöver du inte oroa dig. Det är nämligen från din egen mun som det hemska skriket kommer och fastän du kanske inte märker det till en första början, så är det hjärnans sätt att på ett inte fullt så subtilt sätt berätta för dig att du just slösat bort dyrbara minuter av ditt liv på att se en av årets i särklass sämsta komedier.

DVD:n från SF har en krispig och klar bild som inte visar upp några tendenser till smuts och dålig skärpa, ljudet är klart godkänt, men inte fullt så upphetsande utan håller mest till i fronthögtalarna och skapar aldrig någon skön ljudmatta i rummet. Extramaterial finns, men de borttagna/alternativa scener som inkluderats är inte roliga överhuvudtaget och bakom kulisserna-featuretten består mest av ryggdunkar och "hej, vad duktiga vi är".