No Country For Old Men

Så har då förra årets bästa film anlänt till DVD-hyllan i en videobutik nära dig. I alla fall enligt Oscarsjuryn som belönade Coen-brödernas No Country For Old Men med en prestigefylld guldgubbe. Vid tacktalet så stod de bägge brorsorna där, tacksamma likt en svulten häst vid utfordring, och berättade att de bara var så glada för att få chansen att göra film efter film. Slutsatsen man kan dra är dels att ödmjukhet och skaparglädje är ett lika framgångsrikt recept som att kunna panorera en kamera. Eller att Coens är lika skickliga skådisar som de aktörer de använder i filmerna. Hur som helst. No Country For Old Men är en magnifik film.

Men låt oss börja från början. Närmare bestämt när svetsaren Llewelyn (Josh Brolin), inte ett av Guds bästa barn direkt men nödvändigtvis heller inte motsatsen, av en slump råkar snubbla in i en urspårad knarkuppgörelse och hittar en väska med en himla massa dineros. Så pass mycket pengar att han inte kan motstå att norpa den.

Väl medveten om att högt uppsatta herrar i den undre världen snart kommer leta efter honom så tar han frugan och lämnar sitt hem. Och visst blir han letad efter, av värsta möjliga sort. En mänsklig blodhund vid namn Anton Chigurh (Javier Bardem), en psykopat som lämnar lik efter sig lite på måfå och singlar slant om människornas överlevnad. Tur då att Farbror Blå går att lita på (ofrivilligt rim...) och att gamle sheriffen Bell (Tommy Lee Jones) tar sig an fallet.

Hela katt och råtta-leken utspelar sig i häpnadsväckande vackra prärielandskap där fotografen Roger Deakins skapat miljöer som andas både storslagenhet och melankoli på en och samma gång. För övrigt samma fotograf som gjorde ett minst lika lysande jobb med The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford. Mycket av bröderna Coens styrka har jag alltid tyckt varit deras förmåga att integrera miljöerna och karaktärernas. Miljöerna formar och påverkar karaktärernas sätt att agera och människa och natur blir en helhet.

Som så många andra gånger så behandlar Coens filmer moral och valmöjligheter i olika former. Vi tar del av den åldersstigna Sheriffens reflektioner över det hårdnande samhällsklimatet. Vi får en inblick i en psykopats sinne där liv och död är beroende av ett mynts färd genom luften. Och vi analyserar hur en white trash-lirare som Llewelyn kan riskera allt för ofantlig rikedom när chansen plötsligt uppenbarar sig. Och så plötsligt, när man tror att storyn inte kan bli mycket mer komplex så träder ytterligare en karaktär in i bilden; Woody Harrelson i rollen som en cleaner. En som vill få ett slut på våldsspiralen. Men av egoistiska skäl.

No Country For Old Men är på många sätt en obehaglig film, dels är den självklart våldsam, det är oundvikligt med tanke på ämnet. Men framförallt är den tillverkad med väldigt kliniska medel. Det finns inget stegrande soundtrack som berättar för oss när det är spännande eller förvarnar om någonting. När döden kommer så kommer den avskalad och brutal. Och när slutscenen sedan kommer så är det så fåordigt och dräpande överraskande att det lämnar mer intryck än vilken bombastisk actionscen som helst. Tack för kaffet Joel & Ethan Coen.

Extramaterialet bjuder ett inslag om hur det är att jobba med bröderna Coen samt en del featuretter. Inget extravagant spännande bonusmaterial alltså. Bilden däremot är funkar jättebra och fångar landskapsvyerna perfekt, detsamma gäller för ljudet där dialogerna är välbalanserade.