Svenska
Gamereactor
filmrecensioner

Drag Me to Hell

Sam Raimis återkomst till skräckgenren är en högljudd, mardrömslik, obehaglig och nästan konstant underhållande film där talande getter och läbbiga zigenartanter bidrar till att skapa skräcksfilmsmagi

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Filmen:
Jag tror att många av oss har glömt bort vilken fantastisk skräckfilmsregissör Sam Raimi faktiskt är. Det kan vara lätt att glömma bort sådant mellan halvbra thrillers som The Gift och nätsvingande fetingaction i miljardklassen med Spindelmannen i huvudrollen. Lätt att glömma bort att de enklaste knepen och skaparglädjen ibland är det allra viktigaste när det kommer till riktigt bra filmskapande.

Raimi har alltid varit en regissör som har haft fömågan att kunna göra mycket av väldigt lite - så som att göra en ganska ordinär scen helt andlöst mäktig genom att klura ut något svårt, innovativt och fantastiskt sätt att filma den på. Kolla bara på hans stora genomsbrottsfilm The Evil Dead som "bara" kostade 50 000 dollar att göra. En tämligen ooriginell historia som i händerna på vilken annan regissör som helst förmodligen hade försvunnit i glömska snabbare än någon hinner säga "Groovy", men i händerna på Raimi och hans totalt makalösa kameraåkningar/klippning blev den en skräckfilmsklassiker utöver det vanliga. Det var där han på allvar visade världen att Sam Raimi skulle komma att bli en regissör att räkna med i framtiden.

12 filmer senare är det bara att konstatera att han har lyckats bra med att bibehålla stämpeln som en av Hollywoods allra skickligaste regissörer. Små snedsteg som den totalt misslyckade Crimewave (Svensk översättning: Ring - så mördar vi) förlåter man gärna då man ser till helheten och där är det bara att låta sig imponeras över hur enkelt han bemästrat olika genrer.

Och nu är han alltså tillbaka där allting började. I skräckgenren med filmen Drag Me to Hell där Alison Lohman spelar bankarbetaren Christine som efter att ha nekat en zigenarkvinna ett lån hamnar i onåd med mycket onda krafter. Zigenarkvinnan slänger helt enkelt en förbannelse över stackars Christine och hennes liv förvandlas till en levande mardröm. Förbannelsen gör att en demon kallad Lamia plågar sitt offer i tre dagar för att sedan ta till nådastöten: att släpa med sig personen till djupaste helvetet där djävulen himself väntar med glupsk aptit. Christine tvingas nu göra allt i sin makt för att stoppa demonen från att fullfölja sitt uppdrag.

Man tappar lätt fattningen när man ser på Drag Me to Hell och det är egentligen inte så konstigt att man gör på det viset. Det här är nämligen inte bara en comeback till skräckgenren (för Raimis del) som heter duga, utan också en skräckfilm som med lätthet sopar banan med det mesta som har gjorts i skräckfilmsväg på hela 2000-talet. Rå, totalt hänsynslös och hela tiden med en fantastisk svart humor som bara Raimi kan blanda in så pass friktionsfritt i en film som i övrigt är riktigt jäkla obehaglig. Det är läskiga demoner vars skuggor räcker för att ge en fullvuxen karl mardrömmar och fullproppat med äckligt splatter/slemmiga vätskor som kan få även den mest hårdhudade att vända blicken från skärmen med illamående i munnen.

Och mitt i allt detta slaskande, underhållande och skrämmande potpurriet finner man suveräna skådespelarinsatser från såväl huvudrollsinnehaverskan Alison Lohman som Justin Long och David Paymer. Även övriga skådespelare gör bra ifrån sig, men det är förstås Raimis läckra regi man minns allra bäst efter titten. Det är som att kolla på en ny och fräschare version av hans underbart lekfulla regiarbete i Evil Dead 2. Här finns ett par riktigt mäktiga kameraåkningar, underbar musik och ett användande av skrämmande ljudeffekter som kanske tenderar att gå till det överdrivna hållet under vissa partier (då hoppa-till-effekter används lite väl frekvent), men som överlag är precis så stämningsfullt som ett ljudspår bör vara i en skräckfilm av rang.

Jag älskade verkligen Drag Me to Hell och både skrattade och skrämdes under titten - det var som att vara tillbaka på 80-talet då Raimi gjorde en av tidernas bästa skräck/komedier med Evil Dead 2 och om det inte vore för att slutet inte är det bästa, att hoppa-till-effekterna används en aning för ofta under vissa partier och att Bruce "Ash" Campbell inte medverkar, så hade likheten varit slående.

Nu är den istället "bara" en mycket kompetent och underhållande skräckfilm som utan större överdrifter hör till det bästa i skräckfilmsväg som gjorts på hela 2000-talet. Kanske till och med hela 90-talet också. Det är bara Sam Raimi som kan inkludera en talande och elak get i sina filmer och komma undan med hedern i behåll.

Bilden:
Dessvärre inte så pass bra att man får chansen att anspela på titeln och kalla den helvetiskt bra, bilden i Drag Me to Hell är mer än någonting annat väldigt ojämn. Skärpan pendlar lite väl mycket mellan att vara klockren i vissa scener bara för att sedan kännas helt ur fokus och suddig rent detaljmässigt, samma sak med färgarbetet - i vissa scener är färgerna verkligen exemplariskt välmixade (gröna löven och blodsprutet på banken) medan dem i andra känns hopplöst platta och tråkiga. Djupkänslan håller sig på en bra och hög nivå genom hela filmen liksom svärtan som är riktigt bra med fina detaljer där perfekta skuggavbildningar hör till det mest imponerande.

Brus förekommer, men lyckligtvis inte särskilt ofta, även om det nu dyker upp lite på en del vitmålade väggar.

Drag Me to Hell bjuder på en ojämn, men för det mesta bra bildkvalité. Bilden är kodad i VC-1 och formatet är 2.35:1.

Ljudet:
Det är på ljudfronten som Drag Me to Hell verkligen briljerar, mycket tack vare en underbar ljudmix i filmen som måste ha varit rena drömmen att föra över till Blu-ray, Raimi hade ju redan gjort grovjobbet liksom. Här bjuds vi på ett DTS-HD Master Audio 5.1-spår som verkligen gör skäl för namnet.

Surrounden är hela tiden kusligt närvarande med en brutalt välgjord ljudbild där riktningsdetaljerna är perfekta (man blir lite nojig över alla knarrande golvplankor och obehagliga demonljud som låter så naturliga att man börjar misstänka att dem kommer från ens eget hus) och där samtliga högtalare bidrar till att skapa en ljuvlig audiell upplevelse. Basen vräker på med full kraft i några scener och dialogerna är perfekt mixade. Även den överdådiga musiken som låter som hämtad ur en skräckfilm från 70-talet låter fantastiskt bra i den här ljudmixen. Skräckfilmer kan inte låta mycket bättre än såhär på Blu-ray!

Extramaterialet:
Inte överdrivet mycket att hurra över, här finns en 35 minuter lång featurette kallad "Production Video Diaries" - som precis som namnet antyder består av några klipp ur en videodagbok från inspelningen. Raimi berättar lite om hur det är att göra film på egna villkor och hur kreativiteten flödade. Inte så mycket att hänga i julgranen, även om det är småintressant till och från. Här finns även ett par trailers på kommande filmer.

08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
En välkommen comeback för Sam Raimi med hyfsat bild och mästerligt ljud.
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

Drag Me to Hell

Drag Me to Hell

FILMRECENSION. Skrivet av Erik Nilsson Ranta

Sam Raimis återkomst till skräckgenren är en högljudd, mardrömslik, obehaglig och nästan konstant underhållande film där talande getter och läbbiga zigenartanter bidrar till att skapa skräcksfilmsmagi



Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy