Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Startsidan
filmrecensioner

Interstellar

Christopher Nolan bjuder på sin allra mest ojämna produktion under karriären, en film som pendlar mellan fullkomlig briljans och ren medelmåttighet

Filmen:
Jag blir inte riktigt klok på Interstellar. Christopher Nolans senaste rulle är i sina bästa stunder något av det mäktigaste, mest storslagna och majestätiska som släppts på många, många år. En film som inte sällan får nackhåren att resa sig av välbehag och hela kroppen att spritta över hur fantastisk Hans Zimmers musik och Hoyte van Hoytemas briljanta foto är. Den gör mig alldeles knäsvag, stundtals och får mig att vilja brista ut i högljudd skönsång på alla världens språk flera gånger under filmens långa speltid. Men! Även om Interstellar under stora delar verkligen övertygar, så finns det minst lika många ögonblick som skapar frustration hos mig som tittare.

Berättelsen om en före detta ingenjör (McConaughey) som tvingas lämna sina barn bakom sig när han tillsammans med några andra forskare ger sig ut i rymden för att försöka rädda mänskligheten från svält håller inte riktigt den nivå som Nolan skämt bort oss med genom åren. Faktum är att det här rent manusmässigt kan vara det svagaste som han lämnat ifrån sig. Det som borde vara en enormt känsloladdad och gripande berättelse från början till slut känns onödigt ojämn med höga berg och djupa dalar på kvalitetsfronten.

I sina bästa stunder fångar Nolan-bröderna upp sorgen hos McConaugheys karaktär (scenen där han kollar på videohälsningar är fantastisk) på ett suveränt sätt och får mig som tittare att känna hur det fuktas ordentligt i ögonvrån samt bjuder på hissnande vackra rymdresor och några ordentligt pulshöjande ögonblick på den första planeten teamet tar sig till. Ändå känns det aldrig som att bröderna Nolan riktigt lyckas hitta den rätta balansen i Interstellar, utan går från att ena stunden vara briljant till att i andra kännas som krystat TV-drama med såpopera-aktiga intriger och pretentiösa vetenskapspartier som får Kubricks 2001: En rymdhistoria att kännas som det mest lättuggade du kan hitta i filmväg.

Det är otroligt frustrerande. Inte minst när det är så otroligt mycket talang inblandat bakom kamerorna, men också framför med skådespelare som aldrig riktigt får möjlighet att visa vad de går för. McConaughey levererar som så ofta nuförtiden en strålande prestation, medan andra inblandade har det svårare att göra någonting vettigt med sina roller. Anne Hathaway står för filmens kanske mest outhärdliga ögonblick när hon bränner av en pretentiös och på tok för lång monolog om kärlek.

Michael Caine reciterar en gammal dikt gång på gång i vad som känns som ännu ett pinsamt försök att krydda det ibland rysligt lövtunna manuset. Men värst blir det när en av Hollywoods största stjärnor gör ett överraskande inhopp som sällskapssjuk forskare vars taffliga karaktärsutveckling mest påminner om något ur en riktigt dålig B-film. Där och då störtdyker filmen och hämtar sig egentligen inte förrän filmstjärnan i fråga fasats ut ur berättelsen igen. Lyckligtvis vägs mycket av de berättarmässiga bristerna upp av ett fullkomligt fenomenalt foto från Hoyte van Hoytema.

Interstellar är många gånger så vacker att titta på att man glömmer bort att andas. Inte minst när Zimmers musik lägger sig som ett varmt och mysigt täcke över bilderna och trollbinder mig totalt. I stunder som dessa, när allting bara klaffar, sniffar den på ett toppbetyg av den allra ädlaste sorten och är kittlande nära att skriva in sig i historieböckerna som någonting alldeles superkungligt. Medan den i andra, när manuset drunknar i övertydlig dramaturgi och allmänt pretentiösa ögonblick, knappt når upp ens till medelmåttiga nivåer.

Interstellar är utan tvekan Christopher Nolans mest ojämna film hittills och en besvikelse på det stora hela, men filmens positiva inslag gör ändå att man inte kan döma ut den helt och hållet. Det är det som inte gör mig klok. För även om bristerna är många, så går det liksom inte att låta bli att trollbindas totalt under stora delar av filmen. Under resandet i rymden som bitvis är vackrare än i någon annan science-fictionfilm. Under filmens första halvtimme där den ena starka scenen avlöser den andra. Under alla stunder då Zimmers underbara musik slår knock på ens känslor totalt med toner som inte är av denna världen.

Interstelllar är bra, men väldigt ojämn.

Bilden:
Här hade jag förväntat mig aningen mer och aningen bättre bildkvalitet. För även om skärpan överlag är fenomenal med en ljuvlig detaljrikedom, så förekommer en hel del mindre roliga inslag. Svärtan är genomgående svag med en hel del artefakter, banding förekommer och hudtonerna ser aningen utsmetade ut på flera av karaktärerna emellanåt och är alldeles för mättade i inledningen av filmen. Skiftningarna mellan bildformaten där Imax-sekvenserna kommer och går under filmens gång har varit en snackis i Nolans filmer ända sedan The Dark Knight och förekommer även här, men jag tycker det sköts relativt snyggt och är inget som jag störde mig nämnvärt på.

Bilden är i formaten 1.78:1 och 2.39:1.

Ljudet:
Här bjuds på ett välljudande lossless DTS-HD 5.1-spår som fångar upp dialogerna bra, har rejält tryck i surroundeffekterna och får Zimmers musik att verkligen spela en av huvudrollerna i filmen. En riktigt stabilt ljudmix med andra ord. Men det känns samtidigt lite snålt att "bara" få ett 5.1-spår istället för ett 7.1 eller 9.1 som är den nya standarden (Atmos). Interstellar som lever mycket på sitt ljud och i synnerhet Zimmers musik hade definitivt mått bättre av att fläska på med en större ljudmatta som mixats i Dolby Atmos än den som det bjuds på här.

Extramaterialet:
Här finns en hel del featurettes som kretsar kring olika delar av produktionen. En drygt 50 minuter lång dokumentär kallad "The Science of Interstellar" är den klart mest intressanta och bjuder på en hel del aha-upplevelser när det kommer till forskningsbiten som ligger till grund för händelserna i Interstellar.

07 Gamereactor Sverige
7 / 10
+
Christopher Nolans svagaste film i karriären pendlar mellan fullkomligt briljans och medelmåttighet samt lämnar en del att önska på såväl bild- som ljudfronten.
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här