Resident Evil: Afterlife

Filmen:
Dags för ett återbesök i Umbrella-universumet för att kolla läget. Det fjärde i ordningen. Milla Jovovich axlar som vanligt rollen som Alice, mänsklighetens sista hopp i kampen mot de argsinta zombiehorderna som spridit sig över världen. Alice barrikaderar sig tillsammans med ett gäng andra överlevare i ett huskomplex i Los Angeles för att invänta hjälp. Någon sådan kommer inte - varken för överlevarna eller för filmen.

Om det inte vore för att det är så tragiskt med resursslöseri så hade man kunnat skratta bort det här magplasket. Man hade kunnat se det komiska i att filmens superonding Wesker flaxar runt i Matrix-brillor och ser förstoppad ut. Eller le lite åt de ständigt feltajmade replikerna som är mer klichétyngda än en förälskad skolflickas dagbok. På ytan är det Resident Evil: Afterlife ett högpulserande inferno av stora vapen, ändlös slow motion-action (Wachowski-brorsorna ringde och vill ha tillbaka bullet time-effekterna) och hoppsparkar. Under ytan är den just ingenting annat än något som Capcom kraftfullt borde ha satt stopp för redan när man fick läsa det underarbetade manuset.

Som vanligt är kopplingen till spelen, diplomatiskt uttryckt, bristfällig även om det möjligen är en uppryckning jämfört med tidigare. Att Chris Redfield känns som en slacker jämfört med spelförlagan är ett av många övertramp. Någon som däremot klarar sig undan med hedern i behåll är The Executioner som klampar omkring som anabola-bödel under filmens mest underhållande del.

Femte filmen är såklart oåterkalleligt på väg, framförallt eftersom Afterlife faktiskt blev en biosuccé mycket tack vare 3D-satsningen. Frågan är om Paul W.S. Anderson förstod vilket monster han skapade 2002 när första Resident Evil-filmen kom?

Årets sämsta film? Absolut inte. Jag har sett två koreanska filmer bara den här veckan som varit sämre. Däremot är det ett ganska irriterande projekt att se Afterlife för någonstans leker man fortfarande med tanken att det faktiskt kunde ha blivit bra. Eller i alla fall bättre. Och Milla Jovovich? Hon är alldeles för bra för sin make Paul Anderson. Skilj dig.

Bilden:
Bilden håller hög klass med en fantastisk klarhet, detaljer och djupkänsla där bilden är så skarp att den nästan inverkar negativt på specialeffekterna. En del av det digitalt producerade materialet ser helt enkelt inte tillräckligt bra ut och svajar lite i konturerna. Det är synd att transfern är så pass ojämn för bilden är oftast fantastiskt läcker med härligt vibrerande färger.

Ljudet:
DTS-HD Master Audio-spåret låter fenomenalt rakt igenom, extremt välseparerat och med en otrolig dynamik. Referensklass helt klart.

Extramaterialet:
Extramaterialet är gediget med kommentarspår, mängder med minidokumentärer och en sneakpeak på Resident Evil: Damnation, den nya animerade filmen som ser rätt läcker ut. Det blir även förlängda och borttagna scener (tack gud att det togs bort...), tabbar och något som kallas Undead Vision som innehåller analyser, storyboards och intervjuer med de inblandade vilket är alldeles lysande genomfört.