Svenska
Gamereactor
filmrecensioner

Avengers: Age of Ultron

Joss Whedon samlar ihop Marvels mustiga superhjältegäng än en gång och bjuder på en fantastisk uppföljare som överträffar den förra filmen

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Filmen:
Jag är inte tio år gammal längre. Borta är tiden då man smög upp okristligt tidigt på helgerna för att kolla på grymma barnprogram tillsammans med några limpmackor och O'boy som sällskap. Men under gårdagen skickades jag tillbaka till brödsmulorna och barnprogrammen. Allt tack vare Marvels Avengers: Age of Ultron, den näst senaste i raden av deras sinnessjukt välstrukturerade och långsiktiga planer för att dominera filmvärlden, som uppfyllde precis alla mina förväntningar - och ännu lite till.

Men den kan väl omöjligt vara bättre än första? Jodå. Jag tyckte såklart som majoriteten av resten av världen att förra Avengers-rullen var underhållande och häftig, men den här är bättre på precis alla plan. Här finns inga tröga startsträckor där karaktärerna ska lära känna varandra, utan det är både roligare och röjigare när gruppen nu är sammansvetsad redan från start. Det är fyllt till bredden av underbara scener där hjältarna tjafsar med varandra på både kärleksfulla sätt och med glimten i ögat kastar ur sig gliringar.

Inte minst i den mustiga öppningsscenen som direkt sätter tonen för resten av filmen genom att på tvättäkta serietidningsmanér kasta in oss tittare mitt i ett pågående Avengers-uppdrag att attackera en Hydra-bas ledd av Baron von Strucker (en något bortslösad Thomas Kretschmann som har skamligt lite tid framför kameran). Uppdraget går inte fullt så bra som planerat och får Tony att damma av en gammal idé om att låta en AI-baserad robotarmé fungera som ett skydd mot mänskligheten ifall Avengers inte hinner fram i tid till farozoner eller har möjlighet att vara överallt hela tiden. Det leder i sin tur till ännu mer tråkigheter när AI:n, som får namnet Ultron och bygger ihop en sjyst robotkropp att vistas i, visar sig vara allt annat än hjälteaktig och helt sonika bestämmer sig för att mänskligheten med tillhörande superhjältar bör utrotas på momangen.

Marvels maffiga superhjältekollektiv tvingas nu kämpa mot en annorlunda typ av fiende. En elaking som har tillgång till all världens teknologi och möjlighet att förflytta sitt medvetande precis vart och när han önskar genom nätet. Det blir en tuff uppgift som kommer att kräva deras yttersta för att rädda mänskligheten från en säker utplåning.

Whedon balanserar snyggt mellan publikfriande fetingaction, tokroliga ögonblick, tårdrypande känslostormar och små, små karaktärsmoment som får ens superhjälteälskande hjärta att bulta så hårt och intensivt att revbenen med nöd och näppe håller sig kvar i bröstkorgen. Det är en enda lång kärleksförklaring till alla serietidningsälskare. En actionfilm med massor och åter massor av hjärta och själ. Som inte heller är rädd för att låta tempot sjunka mellan actionscenerna med välbehövlig andhämtning där karaktärerna får visa upp sidor av sig själv som annars inte hade synts till. Hawkeye är ett utropstecken med en betydligt tacksammare roll denna gång och står för några av filmens absolut mest minnesvärda ögonblick. Vem hade kunnat tro det när stackars Jeremy Renner knappt fick mer uppmärksamhet än en köksstol i den förra Avengers-filmen?

Annars är Chris Evans det största glädjeämnet bland hjältarna och visar än en gång hur perfekt han är i rollen som den amerikanska kaptenen. Här har han huvudrollen i några av filmens roligaste ögonblick där han med olika grader av framgång försöker anpassa sig till nutiden samtidigt som kompisarna i Avengers inte är sena med att göra sig lustiga på hans bekostnad. Ett stående inslag om vikten av vårdat språk är hysteriskt rolig, mycket tack vare det underbara samspelet mellan Evans och de andra i ensemblen som fortsätter vara den stora styrkan med Marvels massiva superhjältemix.

Men det är inte bara på hjältefronten som karaktärerna blivit bättre. All heder åt Tom Hiddleston som gjort det bra som Loke i filmerna han medverkat i, men Age of Ultron drämmer till med en betydligt bättre elaking i form av James Spaders ljuvliga tolkning av ärkeondingen Ultron. En genomond karaktär som inte bara är genuint otäck, utan också riktigt underhållande med kvicka kommentarer och sjysta referenser till diverse popkultur som sprutar ut ur honom på löpande band. Som en robotversion av Tony Stark. Med Spaders härliga röst som är så hypnotisk och inbjudande att han skulle kunna läsa den finskspråkiga sammanfattningen från kommunfullmäktige i Gällivare rakt uppochner och ändå få mig alldeles trollbunden.

Nytillskotten Quicksilver (ljusår sämre än den härliga version av karaktären som X-Men: Days of Future Past bjöd på) och Scarlet Witch är betydligt mer anonyma med halvdana ryskklingande accenter av den gräsliga sort som i en perfekt värld bara hade huserat i diverse b-filmer med Seagal i huvudrollen. Även om nu båda karaktärerna växer lite under filmens gång, så känns de definitivt som ett av filmens svagare kort - detta vid sidan av sidospåret med Thors eskapader i filmens mitt som känns lite hattiga och i slutändan rätt överflödiga på grund av att en hel del tydligen hamnat på golvet i klipprummet.

Och nog är vi väl alla rätt mätta på att så många slutkapitel av Marvels produktioner ska avslutas på i princip samma förbaskade sätt? Stora luftstrider där saker sprängs på marken och där hjältarna tillsammans kämpar mot flygande hot börjar kännas som ett utspelat kort vid det här laget. Age of Ultron lyckas visserligen få det rätt så spännande och knorra till det lite för att särskilja från andra filmer i Marvels filmuniversum, men det blir ändå en gnutta tjatigt med all CGI-förstörelse, tyvärr.

I övrigt är det en strålande superhjälterulle som definitivt slår sig in i toppskiktet av Marvels produktioner och levererar storartad underhållning, underbara skådespelarinsatser, maffig action och härligt känsloladdade ögonblick i en salig blandning. Den är inte fullt så vass som Captain America: The Winter Soldier eller Iron Man 3 men likafullt bra så in i bomben.

Längtan efter Avengers: Infinity War är officiellt skyhög.

Bilden:
Riktigt bra bildkvalitet med härliga färger, klockren skärpa och strålande komposition. Det saknas lite svärta och Age of Ultron hänger inte riktigt på referensexemplar som exempelvis Hobbit och Oblivion men imponerar fortfarande - rakt igenom.

Ljudet:
Ljudet är naturligtvis bombastiskt, stort, proppat med grymt roliga panoreringar och kristallklar dialog. Basen används flitigare än i den första filmen och surroundljudet i 7-kanalsmixen är grymt bra. Det finns dock en viss obalans mellan volymen under filmens lugna partier och de mer fartfyllda. Naturligtvis ska det låta betydligt mer när Hulk raserar en skyskrapa än när Thor pratar med Banner inuti ett tomt labb, men skillnaderna är lite väl stora enligt mig, något som märks av i flera storfilmer under det sista året.

08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Snuskigt underhållande superhjälterulle fylld av skön humor och mustig action som levereras med grymt bra bild- och ljudkvalitet.
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

Avengers: Age of Ultron

Avengers: Age of Ultron

FILMRECENSION. Skrivet av Erik Nilsson Ranta

Joss Whedon samlar ihop Marvels mustiga superhjältegäng än en gång och bjuder på en fantastisk uppföljare som överträffar den förra filmen



Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy