Svenska
Gamereactor
filmrecensioner

True Detective: Säsong två

Gamereactors filmredaktör har plågat sig genom säsong två av True Detective...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Serien:
Första säsongen av True Detective står sig som något av det bästa som HBO någonsin släppt ifrån sig. En ruskigt välspelad, spännande och allmänt fenomenal TV-serie som imponerade något enormt med sina härliga karaktärer och täta mystik i åtta suveräna avsnitt.

Den andra säsongen är tyvärr en helt annan historia och kommer aldrig upp ens i en bråkdel av den skyhöga kvalitet som föregående säsong lyckades briljera med från första till sista stund. Inte för en endaste liten sekund. Vi snackar natt och dag. Ljust och mörkt. Jonas Mäki och solbränna. En allmänt horribel säsong av en TV-serie som inte ens blir bättre ifall man väljer att inte jämföra med den första säsongen (eftersom de trots True Detective-namnet är helt fristående från varandra).

Redan från första början står det klart att greppet med fyra huvudpersoner istället för två inte fungerar. Berättandet blir snabbt spretigt och ofokuserat med karaktärer som mest bara i tid och otid slänger ur sig repliker som antingen är a.) kryptiska b.) bedrövliga c.) generiska eller som i stackars Vince Vaughns fall: alla tre på en och samma gång. Oftast känns dialogerna som en eftertanke. Ditplacerade utan att ha någon fullgod anledning till det mer än att ljudsätta scenerna med annat än musik och kanske för att ytterligare stärka känslan av att titta på en riktigt dassig kriminalserie som pågått typ tio säsonger för mycket.

Och vad handlar den om egentligen? Det är inte alltid så glasklart. Medan första säsongen var en spännande seriemördarthriller med mystiska inslag och fylliga karaktärer känns säsong två mest som en urvattnad och extremt ofokuserad b-variant av Chinatown med maktmissbruk bland pampar och gangsters i soliga Kalifornien. Komplett med något så originellt (OBS! Ironi!) som en skurk som försöker lämna sitt gamla ohederliga liv bakom sig, men upptäcker snabbt att det blir allt annat än lätt samt tre plågade poliskaraktärer med mörka hemligheter att brottas med själsligt och dränka i alkohol, sex och droger.

Colin Farrell briljerar i vanlig ordning, men inte ens en av vår tids främsta skådespelare kan göra särskilt mycket vettigt av det fullkomligt värdelösa manusarbetet som gång på gång hämmar såväl honom som de andra skådespelarna från att leverera annat än parodidoftande noir-plattityder. McAdams och framförallt Kitsch ser mest trött respektive förstoppad ut, medan Vaughn visar hög klass på skådespeleriet genom hela säsongen - men tvingas samtidigt simma i ordentlig motström med en sjukt klyschig karaktärer och med seriens överlägset sämsta repliker (bitvis kändes Vaughns dialoger som något ur en Razzie-vinnare).

Då ska vi inte ens prata om den "mystiska" kvinnliga trubaduren på baren som i flera scener gnäller ur sig i princip samma melodi om och om igen, men med små textändringar för att trycka på något som hänt tidigare i avsnittet eller som kommer hända inom kort. Skitlöjligt.

Den enda scenen som verkligen fungerar felfritt och som fick mig att i några minuter drömma om att det fanns hopp även för säsong två är den underbart David Lynch-doftande inledningsscenen på avsnitt tre. En scen där allting bara klaffar och känns så helrätt. Fotot, stämningen, skådespeleriet, replikerna och inte minst det magiska musikframträdandet av Conway Twitty ramar in allting så perfekt. Där och då, i just den scenen, sparkar säsong två rumpa med i stort sett allt annat på TV (inklusive första säsongen) och hade det sen bara fortsatt på den inslagna vägen hade den här recensionen varit allt annat än gnällig.

Men tyvärr, som om det nu överraskar någon med tanke på hur mycket jag redan klagat, så fortsätter säsongen bara i samma trötta hjulspår som innan den här fenomenala scenen och i slutändan står sig säsong två av True Detective som något av det sämsta som jag sett i TV-väg på väldigt länge.

Det är klart att besvikelsen blir extra stor då den första säsongen var så ljuvlig, men även om jag skulle bedöma säsong två som helt fristående och inte lägga någon vikt vid den första, så hade domen blivit densamma. Slarvigt manusarbete, extremt bristfällig regi (varför trodde någon att Fast and the Furios-Justin Lin var rätt man att regissera några av avsnitten?), skrattretande dåliga dialoger och vandrande stereotyper till karaktärer är brister som kan sänka vilken TV-serie som helst - vare sig tidigare säsonger varit briljanta eller inte.

Bilden:
Säsong två av True Detective utspelar sig främst i mörka scener och även om svärtan på det stora hela är klart godkänt, så finns det flera stunder där skuggor och andra detaljer känns rejält utsmetade. Det är aningen bättre i de ljusare scenerna, men inte heller där imponerar bilden nämnvärt. På grund av den kraftiga färgkorrigeringen känns skärpan allt annat än stabil på sina håll och med en del störande brus adderat till mixen, så blir helheten godkänt, men inte mer än så.

Bilden är i formatet 1.78:1.

Ljudet:
Den gladaste överraskningen är utan någon som helst tvekan ljudspåret. Det här grymma DTS-HD Master Audio 5.1-spåret fångar upp den surrealistiska ljudbilden från serien och tar det till nya nivåer med ett fantastiskt nyttjande av högtalarmixen där panoreringarna och de små, små ljuddetaljerna skapar en kuslig stämning. Dialogerna är tydliga och musiken välmixad.

Extramaterialet:
Två kommentarspår samt ett par kortare bakom kulisserna-featurettes.

04 Gamereactor Sverige
4 / 10
+
En klen säsong som drunknar i klyschor, platta karaktärer och uselt manusarbete. Bilden är godkänd, men inte mer än så, medan ljudet imponerar stort.
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter



Loading next content


Cookie

Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy