Pan

Filmen:
Kritikerna var allt annat än snälla när Atonement-regissören Joe Wrights senaste film, Pan, hade premiär under fjolåret. Det är lätt att förstå varför. Den här vedervärdiga styggelsen till film kretsar kring barnbokskaraktären Peter Pan och ger honom en otroligt trist ursprungsberättelse i hur han gick från att vara brittiskt barnhemsbarn under andra världskriget till att bli en flygande liten hjälte som slåss mot ondingar.

Här bjuds på flygande piratskepp, älvor, en hygglig Kapten Krok med båda händerna kvar, Rooney Mara i indianoutfit a'la Buttericks och Hugh Jackman som elakingen Svartskägg i vad som mest känns som en enda olidligt lång röra fylld av tvivelaktiga CGI-effekter och märkliga tonskiften mellan tramsigt barnfilmsfniss och mörka bitar med ond bråd död och våld mot barn. Mitt i allt slängs det dessutom in rena musikalmoment när karaktärer brölar ur sig hemska versioner av klassiska dängor som Smells Like Teen Spirit och Blitzkrieg Bop. Pan är som flera filmer i ett, men tyvärr är ingen av dessa något att hänga i julgranen. Wright känns vilsen i registolen och hans bristande rutin bland den här typen av påkostade produktioner gör sig påmind gång på gång under filmens dryga två timmar. Det känns lite som en Pirates of the Caribbean-film, fast betydligt sämre på alla sätt och vis (vilket säger en hel del om kvalitén).

Skådespelarna gör vad de kan, men ingen lyckas få ur sig någonting vettigt. Levi Miller i huvudrollen som Peter Pan är den som klarar sig bäst, men faller många gånger i barnskådisfällan och tror att han kommer undan med allt så länge han spelar på sin naturliga charm som orutinerad snorvalp förtrollad av de häftiga kulisserna - det funkar ibland, men långt ifrån hela tiden. Värre går det för Garrett Hedlund som försöker sig på någon slags skrattretande Indiana Jones-kopia i sin tolkning av Krok innan han tappade sin hand och blev ond, medan Jackman är minst lika hemsk som filmens elaking och stackars Mara mest bara ser vilsen ut.

Om du, mot all förmodan, varit en av alla som väntat otåligt på att äntligen få veta hur det gick till när den gamle gode Peter fick sin flygförmåga är Pan möjligtvis värd att slänga ett getöga på. Men alla som bara är ute efter en underhållande liten äventyrsrulle för hela familjen gör sig bäst i att leta sig vidare efter bättre alternativ, vilket lyckligtvis inte är särskilt svårt. Pan är varken spännande, underhållande eller det minsta lilla intressant. Det är en plastig och opersonlig familjefilm som med all rätt tokfloppade ifjol och i samma veva tog död på möjligheten för Wright och kompani att förpesta filmvärlden med uppföljare.

Se den tecknade Disney-rullen istället.

Bilden:
Pan levereras med en riktigt stark skärpa som fångar upp varenda liten detalj i omgivningarna, men på färgfronten är det en otroligt ojämn historia där scenerna från London känns urvattnade och bleka (vilket delvis är ett stilval av Wright, såklart), medan det i övrigt överdrivs å det grövsta med starka nyanser som mellan varven visar prov på ovälkomna blödningar. Svärtan är stabil genom hela filmen.

Bilden är i formatet 2.40:1.

Ljudet:
Det här Atmos-mixade ljudspåret är filmens starkaste kort. Surroundeffekterna är otroliga och bjuder in till en oerhört immersiv upplevelse med fantastiska panoreringar där det verkligen känns som att vara en del av berättelsen. Detta samtidigt som dialogerna är klockrena och musiken har en härlig tyngd bakom sig.

Extramaterialet:
Ett rätt sövande kommentarspår med regissören Joe Wright samt ett par kortare featurettes.