Eternal Sunshine of the Spotless Mind

De flesta har nog varit med om att helt utan synbar orsak ändra på ett invant beteende. Kanske plötsligt fått för sig att ta en helt annan väg hem från skolan än vad man brukar göra år efter år. Eller just när man är på väg att stoppa ner sin vanliga mjölksort i varukorgen få ett ryck och istället välja något helt annat. Utan att man egentligen har en aning om varför. Det var säkert en dålig jämförelse men jag antar att det var så Joel (Jim Carrey) kände i inledning av filmen Eternal Sunshine of the Spotless Mind då han helt utan anledning fick för sig att sjukskriva sig från jobbet och istället ta tåget ut till en ödslig strand mitt i den köldslagna New York vintern. Strax därpå träffar han Clementine (Kate Winslet) som han genast fattar tycke för även om han frågar sig själv: "Why do I fall in love with every woman I see who shows me the least bit of attention?" Clementine är inte sen att haka på även om hon med sitt spontana och uttrycksfulla sätt är den inåtvända och försiktiga Joels raka motsats.

Så de bägge blir alltså ett par och lever lyckliga i alla sina dagar. Nej, vi tar och gör en Butterfly Effect-grej och hoppar tillbaka i tiden och ändrar den senaste meningen, för nu är det ju inte vilken romantisk komedi som helst vi pratar om utan en film av manusförfattaren Charlie Kaufman. Mannen bakom skruvade komedier som I huvudet på John Malkovich och Adaption.

Joel och Clementine är i alla fall lyckliga ett tag innan det går som det i värsta fall brukar göra i förhållanden. Det vill säga det man tyckte var charmigt med sin partner i början blir efter ett tag ett irritationsmoment som man till slut inte kan bortse ifrån. Clementine tröttnar på Joels blyga tafatthet och de båda gör slut. Clementine nöjer sig dock inte med det utan anlitar ett företag som specialiserat sig på att radera minnen för att göra det lättare för folk att till exempel komma över sina partners. Sagt och gjort, företaget eliminerar hennes minnen av Joel. När Joel får reda på det vill han förstås ge igen och beslutar sig för att låta samma företag radera hans minnen av Clementine. Sagt och gjort även där, men ändå inte. För när raderingsprocessen påbörjas går något snett och Joel kommer till insikt med att han nog egentligen inte vill glömma Clementine. För visst är det väl så att även om vissa förhållanden slutar olyckligt så finns det stunder som är värda att bevaras ändå?

När skratten väl har klingat av och man har slutat förundras över vissa hysteriskt vackra scener är det skådespelarensemblen som lämnar de starkaste intrycken. Jim Carrey briljerar och liksom han gjorde i Cable Guy och Truman Show visar han att han inte har några som helst problem att växla över till ett mer allvarsamt ansiktsuttryck och nedtonat kroppsspråk, även om det naturligtvis på sant Carrey-manér förekommer en del impulsgenombrott. Strålande agerande bjuder även Kate Winslet på och jag har inte sett henne så trovärdig sedan hennes debut i Peter Jacksons Svarta Änglar. Och fastän det lyser "Fel film, fel film" när Frodo, förlåt Elijah Wood, dyker upp är hans insats solid. Även alltid lika söta Kirsten Dunst gör en minnesvärd roll som anställd på företaget som Joel och Clementine anlitar för deras raderingsbravader.

Regissören Michel Gondry levererar en nästintill felfri regi i vad jag vill hävda är den bästa romantiska komedin som någonsin sett dagens ljus. Till sin hjälp har han ett exceptionellt välskrivet manus av Charlie Kaufman som lyckas få en film som utspelar sig inuti en av karaktärernas hjärna att framstå som ett realistiskt och fullt tänkbart scenario. I alla fall om man själv bidrar med en gnutta fantasi. Eternal Sunshine of the Spotless Mind är inte bara en fan-tastisk snygg titel utan är även en film som växer vid varje tittning. Några dagar efter man sett den är chansen stor att den ligger och gnager i ens undermedvetna och tickar innanför pannbenet. Framförallt slutscenerna har ett magiskt skimmer över sig som faktiskt för tankarna lite till romansen i Donnie Darko och det är naturligtvis en komplimang om något. Med filmens tema i åtanke hade jag faktiskt inte haft något emot att få minnet raderat för att därmed kunna se Eternal Sunshine of the Spotless Mind igen och få uppleva känslan som jag fick första gången jag såg den.