The Hateful Eight

Filmen:
Quentin Tarantino gör precis vad han vill, när han vill och hur han vill. Så pass respekterad, hyllad och mäktig är han idag - i Hollywood. När han bestämde sig för att lägga ned produktionen av The Hateful Eight efter det att manuset läckte online, sade bröderna Bob och Harvey Weinstein "okej". När han halvåret senare ångrade sig och beslutade sig för att återuppta produktionen, sade bröderna Weinstein samma sak.

Tarantino sade även att han ville filma hela rasket i Ultra Panavision 70, en filmstandard/objektivtyp som inte använts på 50+ år och något som ställde till en hel rad problem för The Weinstein Company. Panavision grävde på Taratinos begäran fram två gamla ultradammiga objektiv som Quentin sedan lämnade in till Zeiss för att få dem renoverade. Kamerorna i sig var enorma på grund av den gigantiska linsen, endast ett fåtal biografer kunde visa filmen i dess rätta format (70 mm / 2.76:1) och hela kalaset kostade massor av miljoner i extrakostnader.

Men Quentin gör som Quentin vill. Det märks inte minst i hans berättande som länge lidit av total avsaknad av "kill your darlings" där extremlånga, supersnackiga nyckelscener missat sitt klimax på grund av Tarantinos oförmåga att rannsaka sig själv. I samma veva har detta under den senaste tiden blivit något av ett signum för regissören som slog igenom med Reservoir Dogs och Pulp Fiction. Idag har Tarantino inga bekymmer med att filma specifika, 19 minuter långa scener utan egentlig mening eller relevans, bara för att bevisa hur han helt och hållet styr produktionen och klippningen av sina egna filmer. Ibland känns det näsan som att han räcker långfingret åt sina kritiker genom att verkligen göra precis/exakt som han själv önskar.

Även om Spielberg, Scorsese, Mann, Bay och Snyder är ett gäng andra regissörer som sitter på maktpositioner i Hollywood, som i stort styr varenda liten detalj i produktionen av deras storfilmer - finns det verkligen ingen som Quentin. Varje film han släpper (detta är hans åttonde) blir snabbt till någon slags filmhistorisk händelse redan innan den gått upp på bio och hypemaskinen är smått hysterisk inför premiären. Detta var definitivt fallet med The Hateful Eight som marknadsförts som ett westernepos.

Jag skippade den här filmen när den gick upp på bio. När jag läste att den var (snudd-på) tre timmar lång bestämde jag mig direkt för att vänta på Bluray-releasen av den enkla anledningen att jag helt enkelt inte pallar tre timmar i SF:s miniatyrlika slavstolar. Min rygg dör efter en sån maratonsittning och därför såg jag Quentins åttonde film först under gårdagskvällen.

Var den bra? Jao, helt okej. Tarantinos olustiga pricksäkerhet när det gäller att skriva skickligt orkestrerad dialog, tämja sina egosvullna storstjärnor till att leverera denna supersnackiga och stundtals finurligt formulerade dialog med en tempobalans som ofta är slående - går inte att ta miste på. I The Hateful Eight dundrar Tarantino på med allt han har när det gäller dialogväxlingar och formuleringsfriska knorrar, snillrika referenser till filmhistorien och slangdoftande svordomar/oförskämdheter. N-ordet används mer än i någon annan film jag någonsin sett och sättet som hans karaktärer pratar på rimmar bättre på 2015 än på 1800-talets nybyggar-USA.

Storyn är hysteriskt grundläggande och befriad från lager/nyanser för att vara en Tarantino-rulle. Vilken annan regissör som helst hade valt att berätta historien mer "pang-på", med tightare narrativ och mindre svamliga monologer. Om Scorsese hade gjort den här filmen hade den varit minst en timme kortare och betydligt tightare. Jag säger inte att det nödvändigtvis hade gjort den bättre men det vore direkt lögnaktigt att inte påstå att den mängden exposition som återfinns här är klart, klart överdriven.

The Hateful Eight saknar spänning under stora delar, hela kapitel känns överflödigt nonsensfyllda och vissa karaktärer känns som renodlat poserande och de tillför ingenting (alls) till själva kärnan i storyn. Tarantino har gått och blivit lite för självkär, enligt mig. Han älskar i den här filmen sitt eget sätt att göra film på mer än vad han älskar att berätta en stark historia, och det skadar underhållningsvärdet rätt rejält. Det är stilistiskt skickligt och vanvettigt snyggt filmat men samtidigt ojämnt och självupptaget. När Sam Jackson dessutom gör samma roll som han gjorde i Pulp Fiction (fast med större jacka) och när Kurt Russell lirar över i omgångar - är det svårt att kalla den något annat än en besvikelse.

En helt okej rulle som verkligen hade mått bra av att tightats till, av fiffigt nyttjande av begreppet "kill your darlings" och utan den olidliga mängd exposition som det bjuds på. Bättre än Jackie Brown och Kill Bill men klart svagare än Pulp, Basterds och Django.
Bilden:
Detta är en av de bästa filmerna jag sett i hela mitt liv när det kommer till ren och skör bildbriljans. Inte nog med att 2.75:1-ration och de idiotbreda naturbilderna är superläckra, skärpan och svärtan är dessutom enastående. The Hateful Eight är otroligt tjusigt ljussatt och proppad med ljuvliga nyanser. En solklar referensrulle.

Ljudet:
Ljudbilden är precis som bilden fantastisk. Krispiga ordväxlingar, väldigt läckert mixad musik, djup bas och skickligt utförda panoreringar gör den till en renodlad fröjd att lyssna på. Synd bara att man endast mastrat den i 5.1 och inte i 7.1 eller Atmos/DTS-X.

Extramaterialet:
Mängden extramaterial som medföljer filmen är inte särskilt imponerande trots att det ligger på en egen skiva. "Beyond the Eight: A Behind the Scenes Look" är trevlig men för kort och "Sam Jackson's Guide to Glorious 70mm" känns säljigt inövad och tillrättalagd.