Superhjältarna (The Incredibles)

Jag är löjligt förtjust i animerad film, då kanske främst Don Bluths och Pixars alltid lika välgjorda långfilmer. Superhjältarna (The Incredibles) är inget undantag. För regin och manuset står Brad Bird, mest känd för Warner Bros plågsamt underskattade Järnjätten. Bird bjuder på en härlig kompott där lika stora delar färgstark hyllning till de senaste 60 årens superhjältar samt träffsäker och fnissframkallande parodi utgör en strålande helhet. På många sätt är det konstigt att ingen tänkt på att realisera Superhjältarna som koncept tidigare. Med den våg av seriehjältefilmer (X-Men, Hulk, Hellboy, Punisher, Spider-Man) som sköljt över oss under de senaste fem åren känns Pixars film mer självklar än någon av studions tidigare produktioner.

När filmen börjar får vi se Mr. Incredible under sina glansdagar, då superhjältarna var en accepterad och självklar del av samhället. Efter en rad misslyckade räddningsuppdrag och en allmänt fientligt inställd kongress bannlystes superhjältarna och förbjöds att använda sig av sina superkrafter. 15 år senare är Mr. Incredible, eller Bob Parr som han heter utan sin superdräkt, uttråkad försäkringsförsäljare på ett multinationellt storbolag och sitter nedklämd bakom världens minsta skrivbord. Han är 30 kilo tyngre och drömmer sig ofta och gärna bort till de dagar då han var en älskad och uppskattad superhjälte. För att överhuvudtaget kunna hantera den tristess som hans händelselösa liv innebär börjar Bob och hans förtidspensionerade superhjältekompis Frozone att utföra räddningsarbeten i smyg, nattetid. Det tar inte länge innan Parr blir insyltad i en svårlöst komplott där han ställs mot en ny typ av ärkefiende som på grund av avundsjuka avser att förinta världens alla pensionerade superhjältar en gång för alla.

Superhjältarna är en historisk film för världens främsta studio för datoranimerad långfilm. Den är nämligen Pixars första och sedan länge efterlängtade film innehållande människor snarare än leksaker, monster, insekter eller fiskar. Den ständiga svårigheten i att trovärdigt animera realistiska ansikten har Pixar kringgått genom att ge filmen ett enormt stilsäkert och konsekvent använt manér som för tankarna till 50-tal, tidig Art Deco och retrofuturism a` la Jetsons. Den sedvanliga, familjära fast hela tiden hjärteskärande undertonen från studions tidigare filmer har bytts ut mot en mer fartfylld och rättfram actionkomedi för hela familjen.

Karaktärsdesignen liksom färg och ljussättningen, och det berättarmässiga tempot är som vanligt perfekt. Sensmoralen, filmens grundbudskap, är vikten av att hitta sin egen identitet och om att vara ärlig mot sig själv. DVD-utgåvan innehåller två fullmatade diskar, är läckert förpackad och bjuder på sensationelllt bra bild samt fantastiskt 5.1-ljud. Pixar har gjort det igen.