Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português / Français / Nederlands
Gamereactor
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
Gamereactor Sverige
filmrecensioner

Vinyl - Säsong ett

Vinyl skulle bli den nya stora HBO-serien, men misslyckas rejält genom svagt manusarbete och bristfälliga skådespelarprestationer...


Filmen:
Uttrycket "Ju fler kockar, desto sämre soppa" har många herrans år på nacken, men skulle lika gärna kunna ha myntats när HBO-serien Vinyl släpptes i början av året. För sällan och aldrig har det gamla ordspråket känts lika målande som när Martin Scorsese, Terence Winter och självaste Mick Jagger gav sig i kast med att skapa en TV-serie om 70-talets musikscen i New York - bara för att floppa stenhårt redan i första avsnittet.

Vinyl känns inte bara spretig och slappt berättad, utan också frustrerande långtråkig mellan varven. Det är inte så värst kul att spendera fem minuter med Bobby Cannavales kokaindränkta nylle i ett publikhav under en konsert. Eller några evighetslånga minuter hemma hos Andrew Dice Clays karaktär i vad som känns som en plågsamt uppenbar stöld från Paul Thomas Andersons briljanta smällar-scen hemma hos Alfred Molina i Boogie Nights och sen utmynnar i något som trots Scorsese bakom kameran känns som något ur en hemmasnickrad amatörfilm som härmar Scorsese så det svider i ögonen. Märk väl, det här händer i pilotavsnittet. Resten av säsongen bjuder inte heller på några större uppenbarelser. Det är många och långa partier där folk lyssnar på musik, snortar koks, har sex och skriker på varandra (dock inte nödvändigtvis på samma gång). Ett myller av scener som vi redan sett tiotusen gånger i andra och bättre biografier om musikvärlden och dess artister/producenter.

I centrum står Cannavales karaktär Richie Finestra, en pressad skivbolagsägare som brottas med kärv ekonomi och trubbel med artister, som under seriens gång kämpar för att komma på fötter igen genom att försöka hitta nya guldkalvar och hålla sig undan polisens långa armar. Det är mycket yta (med yviga polisonger och hiskeliga mustascher) hos karaktärerna, men väldigt lite annat av värde. Finestra känns som ett hopkok mellan Ray Liottas karaktär från Maffiabröder och någon ur Almost Famous, medan flera av de andra karaktärerna mest för tankarna till Walk Hard-rullen med John C. Reilly och andra parodikällor. Problemet är inte heller enbart på manusfronten, utan även skådespelarna underpresterar rejält. Cannavale är blek i huvudrollen och överspelar gång på gång, medan Mick Jaggers son James står för en av 10-talets hittills sämsta skådespelarprestationer och får en att skämmas huden av sig varje gång han öppnar truten. Olivia Wilde är den som klarar sig bäst trots att hennes karaktär är så tunn och otacksam att det är ett under att hon lyckas göra någonting vettigt av det, men även Ray Romano (!) är bra som Richies högra hand.

Rent visuellt är det förstås svinsnyggt som så ofta när Scorsese är med på ett hörn och musikmässigt lär många njuta i stora drag när gamla dängor av såväl välbekanta som lite smalare varianter spelas upp under säsongens gång, men det hjälper föga när berättelsen i sig är så svag. Vinyl hade närmast öppet mål att drämma till med en 70-talsvariant av Boardwalk Empire i musikbranschmiljö med några stänk Mad Men, men klantar bort det totalt och når aldrig några högre höjder än som bäst plågsamt mediokra.

Den här kan du med gott samvete skippa.

Bilden:
Vinyl plåtades med digitalkameror, men har fått en oerhört filmisk look komplett med brus och andra effekter som ska stärka känslan av gammaldags hantverk. Det är både bra och dåligt. Det positiva är förstås att det ser oerhört läckert ut, men det negativa blir att skärpan påverkats en aning och får ett par aningen mörkare scener att kännas utsmetade. Färgerna är dock strålande och även om svärtan lämnar en del att önska, så håller den sig på klart acceptabla nivåer.

Bilden är i 1.78:1.

Ljudet:
Här bombas det på rejält med ett DTS-HD Master Audio 5.1-spår som verkligen placerar en mitt i smeten. Musikinslagen har en rejäl tyngd bakom sig, surroundeffekterna under konserter/partyscener tar till vara på varenda högtalare på ett förtjänstfullt sätt och dialogerna är ljuvligt uppfångade. Strålande, rätt igenom.

Extramaterialet:
Några kommentarspår av blandad kvalitet och kortare bakom kulisserna-featurettes.

05 Gamereactor Sverige
5 / 10
+
En TV-serie fylld av bortslösad potential som trots läckert foto och bra musik aldrig riktigt når fram till annat än medelmåttiga nivåer. Bild- och ljudkvalitén lyfter den en aning.
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här