The Outsider (Netflix)

Ett japanskt fängelse som huserar några några av 50-talets allra värsta bråkstakar är onekligen en intressant miljö, och det är där som The Outsider tar sin start. Inne i finkan är förstås de mest råbarkade busarna också de mest tatuerade. De driver omkring i duschrummen i stora gäng med små tvättlappar framför skreven, elakt stirrandes mot alla som inte flyttar sig ur deras väg. Mitt i denna gangster-kryllande kåk har vi också Nick, spelad av Jared Leto. Han sticker ut något. Han är varken tatuerad, asiatisk till utseendet, eller speciellt skräckinjagande. När ett av de hårdnackade gängen kommer ut ifrån en stängd dörr på otroligt suspekt sätt så måste Nick (Nyfiken) förstås kolla vad det var som hände där inne och det visar sig att en stackare har blivit hängd av busarna, orkestrerat för att se ut som ett självmord. Den räddade mannen blir förstås omåttligt tacksam över att Nick i grevens tid plockar ned honom från hängsnaran, och detta leder sedan till att när Nick väl har släppts fri så väntar det ett par vänliga gangstrar på honom utanför fängelsemuren, med en mycket tjusig bil.

Kiyoshi som Nick räddade visar sig vara en yakuza-medlem i familjen Shiramatsu, och som tack för allting så erbjuds amerikanen ett jobb som sedan leder vidare till ett fullskaligt heltidskneg i gangsterfamiljen. En ganska mörk tillvaro, fylld av mord, intriger, och superjapansk heder. Ärligt talat så hade The Outsider mått ganska bra av att historien hade fått stanna i fängelset där allting började, för då hade också den malplacerade amerikanens mål varit något enklare att begripa. Att någon gång bli kvitt helveteshålan, eller kanske bara att överleva. För just Nicks ambition med sitt liv och någon typ av motivering till varför han hoppar på maffia-karriären får jag aldrig reda på...

Det ska dock inte stickas under stolen att The Outsider är en snygg film. 50-talsbilarna, Osakas slumgränder, de många olika gangsterkontoren, en sumobrottningsarena - alltsammans är väldigt, väldigt läckert tack vare lysande bild och ett härligt färgschema som ofta går i svart och vitt. En detalj är dock att jag aldrig får något direkt intryck av att The Outsider utspelar sig i en japansk stad under 50-talet. Alltsammans känns ungefär 60 år yngre än vad det ska föreställa att vara. Visst, jag har inte en susning om hur Japan såg ut strax efter andra världskriget, men att varenda yakuza-bandit ränner omkring i ultrafräsiga "slim fit"-kostymer känns inte speciellt verklighetstroget. Dock är det väldigt stiligt, speciellt när alla James Bond-karlar med gravallvarliga gubbtrynen står uppradade mot kameran genom ordhätska dispyter med rivaliserande gäng, eller gött krökande på en asiatisk innekrog.

Både de berättelsetunga sidokaraktärerna och några korta birollsinsatser är sammanfattningsvis helt okej. Det japanska språket tillsammans med ett par riktigt spritrispiga röster passar utmärkt i den hårda miljön, men dit in passar inte Jared Leto och hans extremt tråkiga karaktär. Det ska viskas och stirras ut i tomma intet, som om något större egentligen planerades i hans huvud, vilket det absolut inte gör. Det var enbart i två scener som jag lade märke till en större ansats till känslostarkt skådespeleri, då Letos ansikte blir lika åderfyllt som ett lår på en maratoncyklist. Annars är han otroligt tråkig, och bleknar bort bland de stentuffa kostymjapanerna.

För ett kriminaldrama i den här miljön hade jag förväntat mig ett stycke gastkramande spänning, men The Outsider tar aldrig riktigt sats för att slunga ned mig i det där åtråvärda klimaxet där absolut ingenting annat än ett fullskaligt inbrottsförsök hade fått mig att vakna upp från filmmagin. Jag skulle inte påstå att rullen är direkt tråkig, men dansk-regissören Martin Zandvliet driver sin dramaturgiska motor på mellanmjölk genom hela The Outsider.

Det som jag stör mig absolut mest på, under så gott som hela filmen är att en sådan fundamental sak som att presentera ett litet stycke motivation till huvudkaraktären rentav saknas. Och visst, även om lite flickvänsbekymmer och skadade kamrater kan trigga våldsbegär en bra bit in i berättelsen så saknas den där grundläggande motiveringen till varför Nick beblandar sig i gängvärlden över huvud taget, och det blir direkt trist att ta sig igenom på The Outsider då jag som tittare inte delar något gemensamt mål med Nick. Det hade kunnat vara något så enkelt som ensamhet eller utanförskap som kunde slunga in amerikanen i den japanska maffians kamratanda, men det förtäljer inte historien.

Jag får som sagt aldrig intrycket av att The Outsider utspelar sig under 50-talet. Jag kan ha fel på den fronten, trots de toppmoderna "slim fit"-kostymerna, och jag är villig att blunda för det då fotot, miljöerna och gangsterkläderna är snygga. Jag kan dock inte blunda för den motivlösa storyn och måndagsbleka Leto som stirrar sig omkring i en ganska medelmåttig berättelse utan någon rafflande intrig eller tillfredsställande upplösning.