How It Ends (Netflix)

''Jaha, ännu en postapokalyptisk film'', tänkte jag när jag under fredagskvällen laddade upp med snacks och dricka för att kika på David M. Rosenthals nya film på Netflix. Idag har denna subgenre utvecklats något enormt och känns på så vis inte lika kittlande längre eftersom ungefär två av tio filmer faktiskt lyckas. Det förblir dock alltid spännande att se hur olika filmskapare tacklar apokalypsen där man kan välja två spår. Antingen väljer man spåret som leder till massiv förstörelse där allt rasar och exploderas, eller så väljer man spåret som fokuserar mer på karaktärerna och hur de hanterar eländet. Sistnämnda är det mest applicerbara på How It Ends (tack och lov).

Will Younger (Theo James) och Samantha Sutherland (Kat Graham) väntar deras första barn. Det är en tid där föräldrar är alldeles euforiska och de nio månaderna inte kan gå snabbt nog. Will och Sam lever i en bubbla av lycka för vad som komma skall, och de vill göra det hela så bra som möjligt. Därför reser Will till Chicago för att be om Toms (Forest Whitaker) välsignelse att gifta sig med hans dotter. Resan som förhoppningsvis skulle bli en snabb, enkel och lättande sådan tar dock snabbt en oväntad vändning då något oförklarligt drabbar landet. Alla flyg ställs in, telefonsamtal avbryts och elektriciteten försvinner helt. Det är ett skrämmande scenario och för Will påbörjas ett uppdrag att på egen hand ta sig hem till Seattle igen för att omfamna sin gravida flickvän. Dock inte ensam, utan i sällskap av sin svärfar.

Som väntat angriper alla händelsen på olika sätt. Medan somliga försöker vara resonliga är andra desto girigare och eftersom USA är landet som filmen utspelar sig är många dessutom beväpnade. Resan till Seattle kommer inte bli en vanlig långresa, utan snarare än resa som kommer att testa deras överlevnadsförmåga där ingen går att lita på. Det är en premiss vi sett förut och How It Ends känns sällan särskilt unik. Det behöver däremot inte innebära något negativt. Görs det rätt kan det fungera alldeles utmärkt. Denna gång fungerar det inte utmärkt. Det fungerar inte ens bra. Det fungerar de facto lika dåligt som det gör för fiskar att andas på land. Inte alls, det vill säga.

Tar man sig an en berättelse där världen möter ett dystert öde är karaktärerna oerhört avgörande. The Walking Dead hade aldrig lyckats bli så populär om det inte hade varit för dess karaktärer. Cargo, en annan Netflix-film, hade också denna styrka att leverera intressanta karaktärer som enkelt gick att sympatisera med. How It Ends kämpar med precis det här då varken Will eller Tom är lätta att fatta tycke för. Att Theo James är fullkomligt bedrövlig och att Forest Whitaker gör samma svaga prestation som han gjort i åratal gör knappast saken bättre. Att den karln fortsätter norpa roller i storfilm efter storfilm förbryllar mig än idag. Att tvinga en svärson och svärfar med komplicerat förhållande korsa nästan halva USA för att nå deras (förhoppningsvis) levande dotter är ett ypperligt koncept på en lovande katastroffilm. Just därför känns det förbaskat tråkigt att detta spår i berättelsen nästan åsidosätts helt efter ett par minuter i samma bil. Snart skojas det friskt om det förflutna och de hittar varandra på ett sätt som känns så forcerat att jag hade velat öppna bildörren och hoppat ut mitt i farten om jag suttit bredvid.

How It Ends gör, som jag tidigare nämnt, inget banbrytande med genren. Har du sett filmer som World War Z, Children of Men eller nästan vilken annan film som helst i samma genre så kan du mest troligtvis redan räkna ut hur denna film kommer utspela sig. Något som också frustrerar mig är det märkligt abrupta slutet. Utan att avslöja det kan jag inte hjälpa än att känna mig lurad. Jag undrar om detta verkligen kan vara allt... Undrar om jag misstagit filmen för en TV-serie där Netflix snart ska påbörja nästa episod. Nej, jag har minsann rätt. Det är helt enkelt bara ett undermåligt slut på en film som jag lär ha glömt inom loppet av en vecka.