Deadpool 2: Super Duper $@%!#& Cut

Filmen:
Deadpool var brutalt underhållande. Jag skrek av skratt när Wade boxade av sina egna handleder mot Colossus stålskrev, när han onanerade med sin nyligen utväxta och inte helt utvecklade babyhand samt misslyckades med att skruva ihop en Ikea-hylla. Jag skrek! Såpass högljutt (och framförallt länge) att det blev direkt pinsamt under mitt biobesök. Du vet när det inte går att sluta skratta, även fast scenen varit överstökad i flertalet minuter och alla andra slutat garva för länge sen. Så höll jag på, i omgångar. Och detta tillsammans med rå-hård action och klockrena karaktärer gjorde att jag utnämnde den till en av tidernas bästa serietidningsrullar i min blogg där för ett par år sedan.

Uppföljaren är en betydligt tråkigare film på alla tänkbara sätt och vis. Ryan Reynolds har släppts lös fullständigt här och drar så pass många giftiga meta-skämt att det till slut blir för mycket. Han pepprar varje scen med hundratalet rappa kommentarer och även om det såklart hör seriefiguren till blir det snabbt ett tecken på att manuset i övrigt faktiskt är ganska ihåligt. För här dundrar Fox in med tunga artilleriet. Cable kastas in tillsammans med Domino och ett par andra karaktärer ur Rob Liefields X-Force och innan man vet ordet av är bildytan så fullkletad med uppmärksamhetskåta meta-hjältar och halvsnurrig koreografi att det oftast bara blir en enda röra, av alltihop.

Det finns en rätt ordentlig motsägelse i den här filmen vilket jag förmodar var orsaken till varför originalets regissör Tim Miller valde att hoppa av när han inte fick mandat att skriva om manuset. För även om Deadpool är längre, större, dyrare och mer omfattande sett till antalet figurer och hur djupt man försöker dyka i serietidningens egen mytologi - är den samtidigt betydligt ytligare sett till grundläggande dramaturgi än den första filmen då berättandet inte tillåter mig känns något innan nästa scen abrupt slängs fram, likt en spattig musikvideo. Att Deadpool 2 skulle hamna i Transformers 2/Avengers 2-fällan där "more is more"-epitetet skulle sabba det roliga från första rullen hade jag nog inte kunnat gissa på förhand men enligt mig är det precis vad som skett här.

Visst är Wade fortfarande rätt skoj och visst är skämten om hans bebisröv roliga men det är också i stort sett allt som jag minns som riktigt lyckat från denna uppföljare. Josh Brolin är helfel som Cable (men helrätt som Thanos) eftersom hans fysiska närvaro mer rimmar på en pygmé än den faktiska bjässen från serieförlagan och även om Zazie Beetz är bra som Domino slarvas karaktären tragiskt nog bort bland allt hoppklippt trams. Fightingscenerna är dessutom inte lika välorkestrerade den här gången, något som för mig blir en smula obegripligt med tanke på hur otroligt läcker koreografin och kameraarbetet var i David Leitchs senaste actionrökare Atomic Blonde. Det känns trist att skriva det, men Deadpool 2 är inte ens nära på lika klockren som den första filmen och ett tydligt bevis på att mer, större och dyrare sällan blir särskilt mycket bättre inom dagens Hollywood.

Bilden:
Deadpool 2 mastrades i 2K för att spara pengar, detta medan den första filmen hade ett D:I på 4K, något som inte gör jättestor skillnad för 1080p-bilden i sig (såklart) men det finns ändå tecken på en slarvigare process här än i föregångaren. Det finns en del oskärpa här och en brist på kontrast som jag stör mig något groteskt på (precis som i fallet Solo: A Star Wars Story). Minus detta är dock bilden helt okej.

Ljudet:
Ljudet är avsevärt mycket mer imponerande än bildkvaliteten och även om det inte handlar om något egentligt referensexemplar så är Deadpool2 en fröjd för den med lite tyngre hemmabiogrejor hemma i vardagsrummet. De större actionpartierna imponerar verkligen med ett fläckfritt DTS-HD Master Audio 7.1-spår proppat av bas och framförallt kontroll.

Extramaterialet:
Mängden extramaterial här är riktigt bra. Riktigt bra. Det finns nämligen över tio stycken minidokumentärer där "Deadpool Family Values: Cast of Characters" är den som jag roades mest av. Vi får under cirka 90 minuter (totalt) lära oss allt om karaktären och om alla inblandade (nåja, men en del av dem) i produktionen vilket är relativt sällsynt idag, ändå. Oftast handlar det om klart mindre material än såhär.