Teen Titans Go! To The Movies

Filmen:
För de som följde den suveräna Teen Titans-serien på Cartoon Network för ett antal år sedan blev den nya varianten Teen Titans Go! kanske något av en besvikelse för fansen, som fokuserade mer på självmedveten humor än följde upp de spännande intrigerna från föregångaren. Men den barnsliga tonen fungerar överraskande väl i långfilmsformat, där tonåringarna kämpar för att sudda bort skämtstämpeln som de har fått från sina äldre superhjältekollegor och satsar på att bli filmatiserade i Hollywood för att öka sin trovärdighet.

Som väntat går det inte helt som Raven, Beast Boy, Robin, Cyborg och Starfire tänkt sig och deras vänskap testas när de går från en löjlig plan till den andra. Handlingen här är inte särskilt viktig, då manusförfattarna uppenbarligen lägger sitt fokus på att göra parodi av den rådande superhjältehysterin och lyckas med detta konststycke genomgående väl. Allra mest skrattade jag till en befängd och något mörk tidsresesekvens där Titans åker tillbaka i tiden för att förhindra superhjältars tragiska ursprung (för att tänja ut filmkonkurrensen i framtiden), bara för att ändra sig när framtiden inte längre efterlyser superhjältefilmer och ändrar allt igen.

Den tecknade stilen är dessvärre rätt trist och är tänkt att hålla sig till den billiga Flash-stilen som Go!-serien ursprungligen kör med, men samtidigt gör filmskaparna sitt bästa för att efterlikna andra animerade stilar och genrer på ett lekfullt och underhållande vis genom berättelsens gång. Även om karaktärerna mest är ytliga versioner från originalserien på Cartoon Network finns det tillräckligt mycket energi och hjärta för att tycka om dessa färgglada galningar som följer en Looney Tunes-aktig logik som gör narr av dagens superseriösa DC-tonen.

I korthet är Teen Titans Go!-filmen en pigg och stundtals hysterisk skrattsalva mot dagens superhjältetrender (som till och med rymmer en oväntad Stan Lee-cameo) som påminner lite om den ironiska tolkningen i Lego Batman-filmen, exempelvis. De minsta i hushållet kanske missar en hel av skämten riktade till de äldre, men fungerar bra som familjeunderhållning om man vill ha en knäpp och någorlunda finurlig liten hjältefars - även om det mesta är förutsägbart.

Bilden:
Om man bortser från den enkla stilen ser filmen härligt livlig och pigg ut, vars övriga bakgrundsdetaljer och färgrikedom ofta bjuder på oemotståndlig charm och flytande 2D-animationer. Musiknummer och actionsekvenser poppar i synnerhet fram. Filmen har bildformatet 1.85:1

Ljudet:
Allt från långdragna pruttar, rapar och hejdlösa explosioner låter skarpt i detta DTS-HD MA 5.1-spår, där det roliga röstskådespelet och de många musiksekvenserna ofta får skina i en tydlig presentation. Mindre hysteriska scener kan kännas något platta, men är i överlag tillfredsställande. Det finns även svenskt tal, om man föredrar det.

Extramaterialet:
Det finns gott om skojiga inslag, bortklippt material och musikvideor för de som verkligen inte får nog av dessa skojfriska tonårshjältar. Däremot finns det inget direkt djupgående bakom kulisserna-inslag som går igenom filmskapandet i sig, vilket i sig är något trist om man ville veta mer om detta filmteam. Istället finns det lite storyboard-sekvenser som visar hur vissa scener utvecklades, lite sing-a-long, en oanvänd sång, en liten kortfilm om DC-hjältinnor och annat bus.