Overlord

Filmen:
Hade det inte varit för att Star Wars/Star Trek-gubben och superregissören JJ Abrams klibbat sitt namn över hela denna produktion hade den förmodligen inte exponerats i media, alls. För Overlord är en köttigt superkul actionbagatell gjord på premisser som framförallt filmpressen vanligtvis hatar (så även denna gång) och med tanke på att det slaktas folk på löpande band här, är det naturligtvis heller aldrig en film som någonsin skulle kunna nomineras för några som helst priser. Men JJ, som även skrev manus tillsammans med kompisen och affärskollegan Billy Ray, lyckades sälja idén till Paramount Pictures som slantade upp cirka 200 miljoner kronor för att ro Overlord i land (plus lite drygt 100 miljoner extra för att kunna marknadsföra den). Tydligen gick bulken av filmens blygsamma budget åt till introsekvensen när en grupp färska fallskärmssoldater slungar sig ur ett brinnande flygplan någonstans över ett nazi-ockuperat Frankrike, och det förstår man när man ser det. De första fem minuterna av den här filmen är makalösa. Jag satt som på nålar, bara blängstirrade med öppet kakhål likt en svettig byfåne. Och till en början skulle man ju kunna tro att detta är en helt vanlig historia om en grupp amerikanska soldater som krigade mot tyskarna under mitten av fyrtiotalet. Men så är det alltså inte.

Soldaterna splittras och dör, en efter en. De som återstår söker skydd i en fransk liten pittoresk by för att minuten senare snubbla över en topphemlig SS-forskningsbas där Hitler & Co arbetar febrilt med ett serum som förvandlar vanliga krigare till fullblods-zombie-monster som Adolf har tänkt nyttja för att säkerställa sitt världsherravälde. Jänkarna beslutar sig naturligtvis för att sätta stopp för dessa planer och det som följer är en underbart slaskig, B-filmsdoftande actionstund proppad av svart humor, papperstunna karaktärer och underbart effektarbete. Det smäller högt, sprutar blod (och kroppsdelar) och delas ut mer stryk än vad som torde vara rimligt. Och jag... Jag älskade varenda sekund av Overlord.

Om man sätter sig ned med den här filmen och förväntar sig en filmadaption av Wolfenstein, med allt vad det innebär - då går det enligt mig inte att inte ha riktigt roligt. Om man kan köpa att zombie-nazzarna ibland kastar omkring de amerikanska hjältarna bland sporadiskt utställda möbler snarare än att snabbt avliva dem (den logiken haltar, såklart) och att världen som Overlord utspelar sig i känns krampaktigt klaustrofobisk, så är det mer eller mindre garanterat att de 110 minuterna som Julius Avery och JJ:s hypade genremix varar - kommer att roa dig som få andra 2018-filmer lyckades med. Jag älskade karaktärerna, kostymerna, fotot, effekterna och hur tunga och köttiga alla eldstriderna kändes. Jag gillade även ljudmixen och musiken vilket i slutändan gör Overlord till en B-filmsfröjd fylld av attityd.

Bilden:
Bildkvaliteten här är bra, inte minst för att bara en "budgetfilm" jämfört med actiongenrens giganter. Avery fotade rubbet med digitala kameror vilket gör att Overlord känns kanske något för "clean" för att passa det faktum att det är en köttigt blodig andra världskrigs-actionrysare men överlag ser allt fint ut sånär som på lite brus i den mörka scenerna. Inget referensexemplar direkt men ändå riktigt tjusigt.

Ljudet:
Ljudet är bättre än bilden och därmed klockrent. Här har JJ Abrams inte sparat på krutet, inte. Overlord levereras med Dolby Atmos och mixen smäller, dånar, dundrar och smattrar som få andra filmer jag sett under det senaste året. Panoreringarna är perfekta och dynamiken enastående när det väl hettar till. Det finns en klarhet i dialogsekvenserna och en tydlig definition av var samtliga av kulorna under själva eldstriderna kommer ifrån som jag applåderar.

Extramaterialet:
En liten grupp med kort-korta minidokumentärer bildar en blek helhet men visst, det finns bland annat en 11 minuter lång intervju med JJ om produktionen, som jag råder dig att glutta på. I övrigt är det som sagt rätt blekt, här.