Deadwood: The Movie

Filmen:
Det var en ytterst märkvärdig känsla att se Deadwood igen efter så många år. Det kändes som att jag klev av lokomotivet för att varmt välkomnas tillbaka av en åldrad Charlie Utter. Så intim kändes HBO-mästerverket Deadwood, som i min ungdom gjorde ett starkt intryck på denne filmtokige filmskribent när den sändes okristligt sent om kvällarna; framförallt minns jag hur kriminellt det var av HBO att lägga ner serien när den var som bäst, i mitten av stridens hetta. Men nu har alltså tio år (i serien) gått sedan vi såg Swearengen, Joanie, Calamity Jane, Sol, Alma, Bullock, Doc och alla andra älskvärda karaktärer. Mycket är sig likt, men mycket är också annorlunda; senator Hearst fortsätter sin politiska framfart och tågar triumferande in i gränsstaden Deadwood för att fortsätta bygga upp sitt telefonmast-imperium. Men sheriffen Bullock, bordellbaronen Swearengen och den f.d. prostituerade Trixie har inte glömt vad som hände sist när Hearst var på besök.

För att inte spoila alltför mycket för de arma själarna som gick miste om detta västernepos fungerar filmen som en direkt uppföljare till serien och har man alltså inte följt dessa karaktärer tidigare kan det vara något svårt att verkligen få ut något ur denna ljuvliga våldssaga, som ju till stor del kännetecknades av sin uttrycksfulla råhet. Att förbereda sig genom att följa serien är alltså rekommendera innan du tar dig an långfilmen, men oavsett om du är ny till Deadwood eller om du också har väntat på tåget alla dessa år med mig kan jag bara konstatera följande: filmen är så nära ett mästerverk som det bara går.

Skaparen David Milch tar nämligen skickligt fram det mest koncisa och värdefulla ur Deadwoods själ, som med sin vassa förkärlek till lingvistikens ädla konst och sitt nostalgiska reflekterande får mig att önska att filmen istället förvandlades till en tio timmar lång TV-säsong. På knappa två timmar blir Deadwood-fansens våta dröm besannad på ett eftertänksamt och vackert vis, utan att kännas alltför fanservice-forcerat. Tonen i denna svansång är precis den tröstande opium vi behövde efter den rejält grisiga seriefinalen, som förstärker en mänsklighet som man mestadels fick skymtar av mellan alla mord och sjukdomar. Avslutningen är alltså rätt osentimentalt, men också djupt rörande. Det är brutalt, men poetiskt och äkta. Det är som balsam för själen.

Framförallt älskade jag att se hur vissa karaktärer åldrats med värdighet och med oväntade nyanser, såsom den patetiske borgmästaren E.B. Farnum - som för första gången i sitt liv inte bara tänker på egen vinning - och träffsäkre Ian McShane som en svårt sjuk Swearengen. Det stack i hjärtat att se honom vaka från sin balkong efter alla dessa år, medveten om verkligheten bakom den moderna civilisationens fasad - men som inte är i skick för att inse att tiden har kommit ikapp honom. Istället blir det Timothy Olyphants godhjärtade sheriff som styr upp när oroligheter når Deadwood igen, som med en härdad mognad och livsglädje markerar hur mycket karaktären faktiskt har växt.

Det enda som egentligen hindrar Deadwood-filmen från att få tian från mig är de fult inklippta flashbacks-scenerna från serien. Dessa är till för fansen som inte har serien helt färsk i minnet och som enbart behöver påminnas om de viktigaste händelserna, men för mig som precis maraton-kollat TV-serien som förberedelse kändes tillbakablickarna rätt onödiga och tillbakablickarna stör även rytmen en aning. Jag hade även gärna sett mer av de mindre framträdande Deadwood-invånarna såsom den naive journalisten och den mycket hetsige Wu, men detta är mest önsketänkande från min sida.

Filmen behöver nämligen inte missbruka sin gästfrihet; berättandet är redan så självsäkert och tajt att man i slutändan inte kan göra annat än att ta farväl av en kär vän med en klump i halsen. För livet går vidare. Jag stiger ombord tåget igen och blickar tillbaka mot denna stad för sista gången till Michael Hurleys "Hog of the Foresaken". Underbara kuksugare, hela jävla bunten. Tårarna slutar inte rinna.