Glass

Filmen:
Det fanns det en speciell plats för M. Night Shyamalans filmhantverk i mitt filmhjärta under mina filmfanatiska tonår, som ju inspirerade mig att försöka skapa och skriva mina egna filmmanus. Jag älskade Sjätte Sinnet, Signs och The Village, men framförallt dyrkade jag den underskattade pärlan Unbreakable. Det var inte ofta en film kunde beröra mig ända in i benmärgen som denna mörka serietidningsfilm gjorde. Den där deprimerande tomheten och den desperata längtan efter att hitta sig själv var något som resonerade starkt med mig, som tillsammans med James Newton Howards tårframkallande musik och Shyamalans tydliga fokus gjorde Unbreakable till en självklar favorit och är en film jag än idag älskar villkorslöst.

Just därför smärtade den undermåliga uppföljaren Glass en aning. Nej, en hel del rättare sagt. Detta kommer nog inte som någon överraskning för mången filmfanatiker därute, som förmodligen är eniga om att Shyamalan tappade vettet väldigt tidigt i sin karriär. Det förvånar mig inte heller, egentligen. Jag ogillade Split starkt och förväntade mig något i samma stil i Glass, men ändå hade jag en gnutta hopp om att Shyamalan skulle rycka upp sig ordentligt och känns sig inspirerad att hitta tillbaka till sin säregna kreativitet. Så var det dock inte och för min del är Glass det slutgiltiga beviset på att regissören som en gång i tiden ansågs vara nästa Hitchcock aldrig någonsin kommer tillbaka. För Glass är en hopplös film, på nästan alla plan.

Filmens första tjugo minuter är inte helt horribla, ska sägas. Jag gillade att se Bruce Willis i högform igen och jag uppskattade att se hans ogenomträngliga hjälte David Dunn tackla avskum. Efter Unbreakable fann han en mening med sitt liv igen, vilket var skönt att se. Upptakten till James McAvoys grisiga kannibal The Beast fungerade också till en början, där Dunn lokaliserar honom och utmanar den ohyggliga besten en gång för alla. Men här drar Shyamalan ner ridån och vad som började som en hygglig uppföljare till Unbreakable förvandlas snart till ett händelselöst och innehållslöst drama i ett mentalsjukhus, där en psykiatriker (Sarah Paulson) spärrar in dessa bråkstakar i ett försök att rehabilitera de från hela serietidningsillusionen de tydligen lever i.

Tyvärr lyckas inte den virrige regissören att få tittaren att tvivla på huvudpersonernas övermänskliga förmågor, då Shyamalans ambitiösa försök att bryta ner superhjältegenren och skapa ett slags psykologiskt drama av det hela misslyckas rätt tidigt in i filmen. Filmen har nämligen ingenting nytt att säga, varken om serietidningsgenren eller om karaktärerna i sig.
Detta för att filmens har en märkligt dämpad dramaturgi som gör att filmen aldrig rör på sig, konflikterna saknas helt fram till den stressade tredje akten och det saknas ett tydligt fokus från regissörens sida. Logiken är dessutom hopplös, där vi snart tar del av en lång händelsekedja som blir bara mer långsökt och löjligare ju mer det hela pågår. Det hela resulterar i ett slut som är så förvånansvärt usel och barnslig i sin logik att det känns som hämtat ur en riktigt kass barnfilm.

Trots att jag egentligen uppskattar originaliteten och att se både Willis och Samuel Jacksons apatiske titelfigur i samma rum har filmen i övrigt svårt att utvecklas och göra något meningsfullt av premissen. Glass är med andra ord en onödig antites till Unbreakables poetiska motiv och är även en smärtsam påminnelse som Shyamalans alltmer bleknande filmskaparförmåga. Det säger nämligen en hel del om regissörens filmmässiga demens när två forcerade flashbackscener - som ursprungligen är två bortklippta scener från Unbreakable - visar mer mänsklighet än något annat som Shyamalan har gjort de senaste tio åren.

Bilden:
Man man klanka ner på Glass hela dagen, men det går inte att klaga på filmens oväntat polerade och balanserade bild. Både etableringsscener och intimare close-ups bjuder på många skarpa detaljer, medan den genomgående kyliga tonen bidrar till filmens kusliga och kala tillstånd tillsammans med varmare toner hos de omtänksamma birollsfigurerna. Även om filmen inte riktigt leker lika mycket med färgkontraster som i Unbreakable finns det ändå urskiljbara identiteter från Willis gröna regnkappa, Jacksons violetta jacka och McAvoys brandgula overaller som skapar en realistisk serietidningslook i filmens bleka verkligheten. Filmen har bildformatet 2.39:1

Ljudet:
Med tanke på att filmen i överlag är rätt händelselös imponerar faktiskt DTS-HDMA-spåret med sina glasklara dialoger i alla dess former och den mättade tystnaden skapar en stundtals effektiv atmosfär. Även de få actionscenerna bjuder på genomslagskraftigt tryck i exempelvis knytnävsslag, krossade fönster, plaskande vatten och piskande regn. Även om musiken är lite väl anonym tar den varken över ljudspåret eller puttrar i bakgrunden, utan vävs väl samman med dialogen i exempelvis scenen där Dunn försöker bryta sig ut från ett rum med Prices inspirerande tal i bakgrunden.

Extramaterialet:
Här finns gott om reflektioner och tankar från Shyamalan själv för den som vill veta hur Shyamalan fungerar som regissör och manusförfattare, men framförallt är jag imponerad av hur ingående och omfattande extramaterialet är i den svenska utgåvan. Här täcks alltså aspekter såsom filmens ljudeffekter, stuntarbete, storyboard-förverkligande de mycket sparsamma specialeffekterna, där vi följer produktionsteamet och Shyamalan i skapandet av filmen. Här finns också en rad kortare inslag såsom "Glass Decoded" och "Connecting the Glass Universe" som rotar lite djupare i Shyamalans ändå märkvärdiga filmvärld. Shyamalan själv introducerar oss till en alternativ introduktion till filmen och kommentarerna till flera bortklippta scener känns ärliga och intressanta. Det märks från detta bonusmaterial att han verkligen älskar det han gör och det är därför synd att denna passion inte översätts till den färdiga slutprodukten...