The Dark Crystal: Age of Resistance (Netflix)

Filmen:
I Age of Resistance kastas vi tillbaka i tiden där de härskande reptilfåglarna Skeksis lever i harmoni med alvvarelserna Gelflings, i tron om att Skeksis vakar över den kraftiga livskällan Sanningskristallen. Detta är dock långt ifrån sanningen, då skräckfåglarna i själva verket har korrumperat kristallen för sina egna själviska begär och när sanningen om Skeksis verkliga intentioner letar sig ut från deras fäste är det upp till de sju Gelfling-stammarna att agera snabbt innan Thras öde hamnar i fel händer.

När Jim Hensons mörka mupp-fantasy The Dark Crystal floppade 1982 var det osannolikt att vi någonsin skulle få se något liknande igen, även om filmen med tiden fick den kultstatus och dedikerade fans som den förtjänade. Men nu när Netflix insåg potentialen i att berika Hensons underskattade 80-talspärla med en påkostad TV-säsong kan jag konstatera att Hensons fantasydockor har nått sin fulla potential och kan mycket väl vara det bästa som har hänt Netflix på många, många år. Detta för att skaparna återigen lyckas göra handen-i-sockan-tricken till rena rama konstverket, som idag är något av en förlorad berättarform.

Det märks i varje magiska bildruta att alla som har arbetat på detta projekt har varit djupt passionerade och ansträngt sig in i minsta detalj för att berika The Dark Crystal-världen. Hantverket är gediget och äkta, vilket också fungerar som en påminnelse om hur viktiga de praktiska effekterna är för att skapa illusionen av att man kan röra det som visas på skärmen. Alla de där tygerna, rustningarna, benen, mossorna, stenarna och djuren känns rent av levande, pulserande - som att allt i Thra andas och sjunger. Likt filmen kan man inte låta bli att bli imponerad av hur väl man lyckas dölja det faktum att en grupp svettiga, passionerade muppskådisar styr sina marionetter och handdockor under kameran. Regissören Louis Leterrier berättar en storslagen docksaga med precision och förståelse för genren, där man som tittare flera gånger upptäcker hur emotionellt investerad jag faktiskt är i ett gäng handdockor för att illusionen är så stark. Det finns såklart flera CGI-effekter som knyter ihop den storslagna världen Thra, men dessa finns till för att förstärka tyg- och gummifigurernas värld och ersätter alltså aldrig dockorna i sig eller deras gestaltningar.

Man hade alltså lätt kunna datoranimera karaktärernas ansikten för att skapa perfekta, men just det faktum att figurernas munnar rör sig som man förväntar sig av muppar gör det hela så mycket verkligare. Det finns en perfektion i det icke-perfekta, om det låter vettigt. Allt man gör är att undra saker som: Är den gigantiska grottmasken faktiskt där? Hur styr man dockans alla kroppsdelar i den där actionscenen? Hur mycket robotteknik ingår i de där fyrarmade varelserna? Är det två, tre människor i en och samma Skeksis-kostym? Age of Resistance är en portal till vår innersta fantasi, som med kärlek till berättarkonsten gör Geflingarnas desperata kamp till något mer än bara den sedvanliga historien om gott och ont - det är en saga som fullständigt flödar av personlighet, kreativitet och inspiration.

Framförallt är den gräsliga Skeksis-rasen en ren njutning att skåda och höra i sina otäcka traditioner och äckliga manér. De är vidriga sett till sitt yttre, men också ondskefulla och grymma i sin natur. Jim Henson skapade The Dark Crystal för att skrämma de yngre, för att visa barn att livet inte alltid är en dans på rosor och denna filosofi är något man omfamnar helhjärtligt i denna prologserie. Age of Resistance-skaparna viftar aldrig bort det faktum att The Dark Crystal i grunden är en balans mellan mänsklighet och atrocitet; det vankas folkmord, tortyr, våld, brutalitet och obarmhärtig tyranni när Skeksis-fossilerna tar till hårdhandskarna - trots åldersmärkning på sju år. Det skriks mycket från Skeksis-hallarna och detta mörker lyckas vara engagerande just för att Skeksis älskar att vara sig själva. De skrattar groteskt i kör när de kopplar en oskyldig krake i en dödsmaskin, de rapar och snorar över sin buffé när de frossar i sig mer än vad de behöver och är njuter av sin egen skoningslöshet när de känner för att straffa sina undersåtar. Framförallt är en konfrontation mellan en slav med en hopsydd mun och Mark Hamills ohyggliga Skeksis oväntat rå och intensiv.

Min favorit-Skeksis är helt klart Kammarherren (spelad av Simon Pegg), som med sin sylvassa ormtunga och skickliga manipulation utgör en av seriens starkaste drivkrafter och den mycket minnesvärda Jägaren kommer att ge de allra minsta mardrömmar i veckor. Som det ska vara, med andra ord: Age of Resistance är en klockren familjeserie just för att den lyckas vara söt, samtidigt som den inte ryggar undan från det obarmhärtiga. Det hela påminner lite om bröderna Grimms sagor - barn behöver läskiga berättelser i sin barndom då och då för att vakna till. Det enda klagomålet jag egentligen har är något som kanske präglar flera prequel-historier, där man ofta frågar sig varför vissa karaktärer inte bara tar kål på sina fiender när de befinner sig i samma rum. Samtidigt hänger den dramatiska ironin tungt över våra hjältar då tittaren vet vad som väntar de gulliga Gelflingarna senare i 1982-eposet, vilket gör upplevelsen desto mer tragisk och mäktig. Med andra ord är Age of Resistance ett magnifikt, drömskt och passionerat komplement till en redan fantastisk originalfilm och som inte förtjänar annat än vårt allra finaste betyg. Älskar du filmen, kommer du garanterat att älska serien.