OBS! Denna recension innehåller spoilers.
Filmen:
Ingen hade kunnat föreställa sig var Marvels filmuniversum skulle ta vägen. Inte ens studiobossen Kevin Feige vars ambitiösa vision stått som grund för den 22 filmer långa, olidligt expansiva saga som berättats under de senaste elva åren hade kunnat tro att det skulle bli som det blev. Och allt började 2008, med en relativt liten film vid namn Iron Man, regisserad av Jon Favreau som vägrade filma en bildruta om hans bästis och vid det laget svartlistade rehab-besökare Robert Downey Jr lirade huvudrollen som det alkoholiserade vapensnillet Tony Stark. Personligen minns jag premiären av Iron Man som om det var igår. Superhjältefilmen som sådan hade vid det här laget inget vidare rykte och bottennapp som Daredevil och Superman Returns hade kleggat ned subgenren mer än nödvändigt. Men Iron Man var något annat. Något fräscht. Rapp regi, klockren ton, lysande skådespeleri och underbar design gjorde Marvel Studios första egna film till en massiv framgång och naturligtvis började Feige & Co att spåna på hur de skulle försöka bygga något som ingen annan studio någonsin lyckats med, någonsin.
22 filmer, blev det. Under elva års tid. Filmer som alla utspelade sig i samma universum där barndomshjältar, ikoniska serietidningsfiender och nya förmågor (Guardians of the Galaxy) alla samlades för att slänga käft, smiska trut och underhålla på ett sätt som få filmer av denna typ någonsin lyckats med. För mig, som filmtok och serietidningssamlare, har hela resan var fantastisk. Visst, bland Marvel Studios 22 filmer existerar helt klart lågvattenmärken (Thor 2, Black Panther, Dr. Strange) men överlag har kvalitetsnivån hållits rysligt hög och den mängd renodlad underhållning som erbjudits inom detta färgsprakande filmuniversum är verkligen ingenting att fnysa åt.
I våras släpptes den sista delen av den saga som påbörjades med Iron Man (2008). Endgame. Avslutningen. Slutet. Avengers sista strid, åtminstone de Avengers som vi lärt känna genom åren. Thanos lyckades ju säkra samtliga evighetsstenar i Avengers: Infinity War och passade på att ha ihjäl 50% av jordens befolkning med den guldförgyllda jättevanten, något som man i Endgame gör allt för att råda bot på. När filmen inleds är Avengers nedslagna, splittrade och många av hjältarna betydligt mindre kaxiga än vad vi är vana vid. Stark och Nebula sitter fast någonstans ute i rymden efter att deras skepp gått sönder under resan från Titan och hem till Kalifornien och hjältar som Black Panther, Groot samt Spider-Man är döda. De förvandlades till aska i slutet av Infinity War och utan dem vet det som återstår av Nick Furys mustiga supertrupp att de är mer eller mindre chanslösa mot Thanos. Endgame handlar om hur de reser tillbaka i tiden med hjälp av Ant-Man-skaparen Hank Pyms uppfinningar för att stoppa händelseförloppet som utrotade miljarder människor.
Regissörsbröderna Anthony- och Joe Russo (som debuterade inom Marvels välfyllda filmuniversum med mästerverket Captain America: Winter Soldier) tar i från tårna här, och märkligt vore det väl annars. Snärtig lyteskomik blandas med tunga, dramatiska sekvenser där de vill att jag ska gråta. Böla. För hur lättsamma samtliga av de 21 föregående filmerna varit sett till ton och komik, har vi ju alla skapat relationer till dessa karaktärer som betyder något - och det utnyttjar Russos på ett lika finurligt som effektivt sätt. Men det råder för egen del ingen tvekan om att manusarbetet inför produktionsstart av denna film gått lite för fort. För det staplas korkat ologiska luckor på varandra här och även om jag sällan brukar bry mig om sånt när jag ser film som är grundat i rena fantasier, blir det lite väl mycket just här. Hulk slarvas dessutom bort helt och hållet, får aldrig sin hämnd på Thanos och på det sätt som Russos behandlar Thor, blir i slutändan oförlåtligt. Även Black Widows "slut" känns ovärdigt för en karaktär som varit med under alla dessa år och även om det finns massor att gilla här, är det ett par rejäla ändringar som skulle ha krävts för att jag skulle gilla Endgame lika mycket som jag gillade Infinity War.
Hulk skulle ha blivit Red Hulk istället för Professor Hulk. Thanos borde ha dödat Natasha istället för det där larviga självuppoffrings-fallet hemma hos Red Skull och Banner (som Red Hulk) borde ha fått sin hämnd på Thanos via en otrolig fight mellan två giganter. Thor skulle aldrig ha behandlats som filmens larvigaste "comic relief" heller. Hans karaktär förtjänar mycket, mycket mer. Med tanke på att han mist allt, sin far, bror, syster och sitt folk (sitt hem, också) hade jag såklart velat se honom som mörk, superseriöst überförbannad, med flätat skägg och mer blixtar i ögonen än någonsin. Ronin borde ha fått mer utrymme också, med den kompletta dräkten från serietidningen som en del av filmen. När Marvel avslutar med att Steve Rogers (som absolut får ett värdigt avslut) ger skölden till Falcon brast det lite för mig när jag såg Endgame på bio (på premiären). Hur tänkte egentligen bröderna Russo? Cap skulle självklart ha gett sin Captain America-sköld till Bucky eftersom hela hans "story arc" kretsade kring sin gamla bästis. Bucky har dessutom den fysiska kapaciteten att axla ansvaret som nya Captain America och motsägelsen i att en före detta hjärntvättad landsförrädare nu ska rädda USA, hade kunnat bli hur bra som helst i framtida filmer. Alla dessa "bekymmer" anser jag drar ned denna film rätt ordentligt. För på många sätt känns det som om jag, som sett varenda en av de 21 föregående filmerna, inte riktigt får det slut som jag tycker att jag har förtjänat. Och då riskerar jag i allra högsta grad att låta som en fanboy vars ändalykt svider, men då får det vara så.
Endgame är bra, men inte jättebra. Den är snygg, storslagen, varierad och påkostad men jag hade velat haft mer och framförallt något annat. Som avslut på elva år långt äventyr håller den inte riktigt, och det är synd.
Bilden:
Märkligt nog är detta, rent visuellt, inget referensexemplar. Överraskande, men sant. Det finns ganska gott om filmer som släppts på Blu-ray i år som ser bättre ut ur ett rent tekniskt perspektiv och det tror jag handlar om ren tidspress, snarare än något annat. Endgame filmades digitalt vilket ger den en viss typ av yta, och mixen mellan datoranimerade sekvenser och det som filmats mot scenbyggen fungerar väl även om bilden saknar punch och liv under många partier.
Ljudet:
Disney har som vanligt bantat ljudspåret på BD-utgåvan till DTS-HD Master Audio 7.1 för att kunna få folk att köpa den dyrare UHD-utgåvan som levereras med Dolby Atmos. Detta är lika snålt som vanligt och även om Endgame låter väldigt bra, är det svårt att vara riktigt nöjd här. Mixen är stabil, dock. Oavsett. Massor av djup, dynamik, kontroll och med dialog som låter väldigt klart och krispigt.
Extramaterialet:
Det finns en handfull kort-korta minidokumentärer här på cirka fem minuter vardera (en som berättar om Cap som karaktär, en om Stan Lee, en och Hulken och hans historia) men inget som verkligen går på djupet vilket kännas supersynd med tanke på att detta är ett crescendo efter elva års krigande mot galaxens alla tänkbara ruskprickar. jag hade förväntat mig mer här, också.