Gamereactor Sverige. Kolla in stekheta speltrailers samt uttömmande intervjuer från spelvärldens största spelevenemang. Gamereactor uses cookies to ensure that we give you the best browsing experience on our website. If you continue, we'll assume that you are happy with our cookies policy

Svenska
Gamereactor
filmrecensioner
The Squid and the Whale

The Squid and the Whale

Finstämd och underfundig skilsmässofilm när Squid and the Whale skildrar en författarfamiljs sammanbrott på 80-talet

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i

Brooklyn, 1986. Författarmakarna Berkmans är ett riktigt konstnärspar. Sörplar rödvin som om att det vore mellanmjök, kan massa anekdoter om Sartre och skulle aldrig drömma om att ens bemöda sig med att se en film som inte kommer från Vietnam och är inspelad innan 1963. Det finns visst några andra lite mer elaka ord för det också men det skulle så klart aldrig jag få för mig att skriva. Men jag gör det i alla fall; pretentiösa kultursnobbar.

Hur som helst, med två så excentriska personligheter som hela tiden måste hävda sig gentemot den andra är det inte konstigt att det uppstår osämja. Vilket det mycket riktigt gör och till slut måste makarna gå skilda vägar. Deras bägge söner hamnar i ett ingenmansland mellan föräldrarna och det där med delad vårdnad framstår inte som en lika bra idé i verkligheten som på pappret.

Skilsmässor på film har en tendens att bli sentimentala och övertydliga i Kramer vs. Kramer-tradition, Squid and the Whale däremot tillhör en lite modernare och förfinad skilsmässoskola. Säkerligen gynnad av det självbiografiska anslaget skildrar regissören Noah Baumbach händelseförloppen utifrån barnens perspektiv, framförallt den äldste tonårspojken som söker sin tillflyktsort i plagierade Pink Floyd-låtar och tvingas in i vuxenlivet alldeles för tidigt.

Många som själva är skilsmässobarn lär med all säkerhet känna igen sig i filmen. I alla fall om man var gammal nog att minnas separationen. Själv var jag så pass ung när mina föräldrar tog skilda hissar (skriver man så? Det låter som ett vedertaget uttryck i alla fall) att jag inte minns någonting. Men det är en jättebra sak att utnyttja nu i vuxen ålder som ursäkt till varför man blivit som man blivit. Ni vet, man tränger sig före andra i kön eller slänger glasspapper på marken och hänvisar sedan bara till "Men jag är ju skilsmässobarn". Nej seriöst, Squid and the Whale är en underfundig och viktig film som med små gester avslöjar tämligen stora saker om familjekriser och försvarsmekanismer.

Den bitterljuva tonen och de minimalistiska uttrycksmedlen ger skådespelarna gott om utrymme att glänsa vilket de inte är sena att ta till vara på. Framförallt Jesse Eisenberg som spelar den äldste grabben imponerar stort. Tycker ni er känna igen honom är det antagligen för att ni sett honom i till exempel The Village eller varulvsfilmen Cursed. Anna Paquin som känns igen som Rogue i X-Men dyker även hon upp i en minnesvärd roll.

Detta är en annons:

Om det inte framgått redan är det vit rekommendationsflagga som gäller. Woody Allen är fortfarande ohotad när det gäller att porträttera New Yorks cyniska kulturelits alla vemödor men Squid and the Whale utmanar friskt och lyckosamt.

The Squid and the Whale
The Squid and the Whale
The Squid and the Whale
Detta är en annons:
08 Gamereactor Sverige
8 / 10
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Relaterade texter

The Squid and the Whale

The Squid and the Whale

FILMRECENSION. Skrivet av Anna Eklund

Finstämd och underfundig skilsmässofilm när Squid and the Whale skildrar en författarfamiljs sammanbrott på 80-talet



Loading next content