Castlevania - Säsong 4 (Netflix)

Serien:
När Castlevania landade på Netflix 2017 tog det redaktionen med storm; Draculas växande vansinne och hämndbegär fångade oss med sin lortiga medeltidsestetik, dess extrema våld och sina välskrivna karaktärer och fyra år senare befinner vi oss mot seriens ände. Det kan tyckas vara ett alltför kortlivat spektakel med tanke på hur mycket källmaterial det faktiskt finns, men samtidigt känns det också rätt att avsluta det hela med flaggan i topp.

Den fjärde och sista säsongen börjar inte särskilt bra, dock. Det första avsnittet kastar oss tillbaka flera veckor efter att radarparet Belmont och Sypha löste en mörk seriemördargåta i en avlägsen by, där vecka efter vecka kantas tar emot smäll efter smäll mot deras mod. Det är inte särskilt fängslande dock och det känns mest som att manusförfattaren har kämpat med att hitta ett syfte med sin säsongsintroduktion, annat än att introducera en ny storskurk till en redan lång vampyrlista. Hur mycket jag än gillar turturduvorna har dessa inte riktigt platsat i det större narrativet på väldigt länge. Redan i den tredje säsongen drevs handlingen på ett trögt vis när duon och samma stagnerade känsla återvänder även här, men något avsnitt senare drar säsongen äntligen igång och i sann Game of Thrones-stil huggs det i ryggar titt som tätt - både bokstavligt och bildligt sett - i en non-stop monsterdräpande dunderfinal som knyter ihop säcken på ett något klumpigt, men exalterande vis.

Striderna i sig sjuder av TV-spelsinspirerad energi och hör såklart till en av seriens tjusning, där Sypha klyver vidriga bestar i bästa Avatar: The Last Airbender-stil och Belmont smiskar mäktiga minibossar med prakt och blodsprutande Bloodborne-finess. Ja, här finns det säkert flera direkta referenser till Konamis spelserie som jag inte ens är medveten om, vilket bör göra fansen mätta och belåtna. Detsamma kan dock inte alltid sägas om ljudkvaliteten, där vissa röstskådespelare verkar ha spelat in sina insatser i en dass och det där Bloodborne-väsande viskandet kan gå en på nerverna.

Det här med dialoger har alltid varit något av ett problem i Castlevania och inte bara ljudtekniskt sett. När det inte blir sådär töntigt skrivet brukar också karaktärerna dra långa verbala valser och argumenten går ofta i cirklar i flera minuter. Detta är i synnerhet sant för denna säsong och dessutom kan det råa språket också ha en tendens att stjälpa den där mörka fantasystämningen. När ett fruktansvärt, mystiskt väsen exempelvis börjar slänga ur sig repliker som "I'll shit you out!" eller "That's weirdly fucked up" punkterar det ju lite av den där kosmiska skräcken, det ligger under dennes värdighet att sänka sig till Belmonts nivå. Samtidigt finns det många dialoger och interaktioner som är så minnesvärda och givande att jag mest känner mig medryckt av karaktärernas samspel, där det i slutändan inte gör så mycket att replikerna är i stort behov av att bantas ner och tillför mer charm till den här makabra världen och figurerna som befolkar den. Jag finner mig nämligen märkligt hypnotiserad när Hector och Lenore flörtar på takvåningen eller när Isaac har en filosofisk pratstund med ett förvuxet flugmonster, som lugnt och sansat diskuterar deras föränderliga natur och äter björnbär. Förtjusande!

För att vara en historia som vältrar sig i lidande, mänsklighetens ruttna sida och ond bråd död sitter det ändå ett sentimentalt hjärta som pumpar varmt och skönt bakom dess kadaver och i den fjärde säsongens mest avgörande ögonblick prioriteras karaktärernas känslovärldar. Mellan säsongernas vänteperioder har jag ofta tänkt på rollfigurerna sedan dess begynnelse, där jag i synnerhet fastnade för Hector, Isaac och vampyrsystrarnas planer om världsherravälde. Jag tycker också att seriens avslutning hamrade träpålen i bröstkorgen på helt rätt sätt och ger fansen det slut de förtjänar. I det stora hela var det inte en helt klockren säsong, som ofta drogs ner av långdragna scener och ännu en seg sidohistoria med Belmont och Sypha, men som en svansång med starka TV-spelsekvenser och en stark omtanke för sina karaktärer är det svårt att inte dra på smilbandet. Utan att ha rört ett endaste Castlevania-lir kan jag inte säga om detta i grunden är en lyckad speltolkning, men det är en lika ogästvänlig som inbjudande fantasyvärld som jag gärna återvänder till...