Kastanjemannen (Netflix)

Nordic noir. Då vet man vad som väntar. Ett glåmigt foto där endast den dystra sidan av färgpaletten har använts, ett kallt ösregn och sura kollegor. Bistra utredare på någon lokal polisstation som skäller på varandra, slår hårt i dörrar, suckar högt och visar med hela kroppen att man är utarbetad, bakfull och ovän med livet i allmänhet. Ett halvhjärtat försök till sammanhållning blir det ändå när romanser uppstår mellan poliser. Romanser som aldrig leder någonstans. Om något så blir de inblandade ännu surare när förhållandet väl havererar, för det gör det alltid, vilket resulterar i än hårdare och än mer frekventa smällar i dörrar.

En rejäl hårtorksutskällning vid kaffeautomaten, där ämnet för dagen alltid är kollegors inkompetens. Någon sitter i bilen och gråter, en annan grälar med sin sambo över obekväma arbetstider. Anledningen till sinnesstämningen; en komplicerad mordgåta, i bästa fall med ett trovärdigt motiv som nu måste lösas av en skapligt skarpsynt poliskår som motvilligt måste samarbeta för att gemensamt lyfta på varenda sten och knacka på hos det värsta buset för att i slutet av filmen och efter mängder av obetald övertid kunna hitta en gärningsman att slänga i finkan. En gäckande gärningsman som förhoppningsvis också har ett någorlunda övertygande skäl och en tydlig drivkraft att ha haft ihjäl det eller de aktuella brottsoffren och inte bara är någon anonym karikatyr i periferin som har fallit igenom samhällets skyddsnäts glesa maskor. Man vill ju sitta på nålar fram till det överraskande avslöjandet. Försöka lägga ihop ett och ett för att kunna förekomma experterna på TV, de som har dedicerat livet åt att göra just sådant här. De som har försakat både fritid och familj, inte för egen berömmelse och vinning utan för att rädda oskyldiga människor från att bli nästa notering i en seriemördares CV. 

Bäst i Norden på detta är danskarna, de behärskar äkta nordic noir på ett sätt vi i grannländerna inte kommer i närheten av. Visst, både Island och Norge har ett par riktigt bra produktioner i ryggen och nog har vi också varit där uppe och smakat lite på segerns sötma i form av framför allt briljanta miniserien Graven men ser man till antalet produktioner som andas världsklass är det tveklöst så att danskarna är vida överlägsna oss. Allra bäst blev det dock förstås när vi slog våra kloka huvuden ihop i svensk-danska samarbetet, Bron. Fyra enastående säsonger av högt internationellt snitt blev det ju till slut och det resulterade i ett tomrum som aldrig riktigt kunde fyllas. Danskarna fortsatte dock att pinka in sitt revir med mörker och bestialiska dåd, välcastade, innovativa och intensiva serier. Vi mjölkade i stället genren snustorr med en trött Beck och en ännu tröttare Wallander, karbonkopior signerade Marklund och Läckberg och bagateller som Svartsjön och Sthlm Requiem. Kriminalromanens ABC för vardagsrummet. Den klassiska deckaren som förvandlades till något så fult som kvantitetsunderhållning. En transportsträcka från A till B. Borta var överraskningar, vilseledande sidospår, intressanta och skrämmande motiv och karaktärsutveckling.

Men nu kommer danskarna till vår räddning igen, i form av den mästerliga Netflix-serien Kastanjemannen. Den bästa Nordiska kriminalserien på streamingplattformen just nu. Ja, förmodligen är det till och med den bästa deckaren överhuvudtaget för tillfället. Med endast sex stycken avsnitt på en timma vardera så är den dessutom perfekt för bingewatching, vilket kommer att kännas helt självklart när man väl börjar titta. Kastanjemannen är nämligen fullständigt omöjlig att slita sig ifrån. Jag plöjde igenom samtliga avsnitt i en sittning och satt där både uttorkad och utsvulten men samtidigt överlycklig. Serien bygger på en bok av Søren Sveistrup och jag skall omgående poängtera att jag inte har läst boken men enligt insatta så lyckas Netflix-serien väl med att återskapa atmosfären och tonen som en gång gjorde boken till en försäljningssuccé. 

Man vill verkligen veta så lite som möjligt om Kastanjemannen men i centrum står polisinspektör Naia Thulin (Danica Curcic) och hennes nytillträdde assistent Mark Hess (Mikkel Boe Følsgaard). Det är ingen originell konstellation i genren direkt. Härdat proffs, en enstöring som helst arbetar ensam får ofrivilligt en störig rookie på halsen men det fungerar utmärkt här tack vare välskrivna karaktärer, bra kemi och intressant backstory. En annan viktig aspekt är att själva berättelsen alltid är viktigare än karaktärerna. Utan att avslöja för mycket så hamnar duon mitt i ett makabert mordfall, där den enda solida ledtråden är en liten figur gjord av kastanjer. Fallet skall snabbt visa sig ha någon form av koppling till ett gammalt mordfall som polisiärt anses vara uppklarat men fortfarande präglas av flera frågetecken. Det hela utvecklas till en katt och råttalek som pressar Thulin och Hess till den absoluta gränsen där de snart ifrågasätter sig själva, kollegor och bevismaterial i en till synes hopplös jakt på en osynlig mördare. En desperation som leder fram till att de börjar överge protokollet, begå enkla misstag och placera sig själva längst fram i skottlinjen. Vägen fram till finalen är en nagelbitare av rang, en magnifik uppvisning i hur man skall hålla sin publik sittandes på nålar. Det är en berättelse så överjävligt morbid att jag nu kommer att lägga benen på ryggen vid blotta åsynen av en kastanj. 

Produktionstekniskt bjuder regissörerna Kasper Barfoed och Mikkel Serup på en lika delar vacker som otäck miljö där det i sann nordic noir-anda är grått och miserabelt, mulet och kallt men som som samtidigt bryts av höstens grälla färger och prunkande trädgårdar. Den sinistra stämningen ackompanjeras av dova bastunga musikstycken med lätta stråkar som cementerar känslan av att något vedervärdigt kan inträffa precis när som helt. Men även om serien ofta är rejält skoningslös och chockerande så är den också ovanligt gripande emotionellt. Mycket av det skall tillskrivas huvudpersonerna som spelar med sådan känsla och nerv att det ibland nästan känns närgånget. Även om morden är av exceptionellt våldsamt slag och upptar det mesta av utredarnas tid, tankar och känslor så glömmer man inte att porträttera livet utanför yrkesrollen. Människan under uniformen. Familj, tragedi, föräldraskap, svek och misslyckanden. Hela spektrat, utan filter.  

Kastanjemannen är briljant från början till slut. En serie som sliter tag i dig direkt och vägrar släppa taget innan du ser eftertexterna rulla. Det är en ren uppvisning inom genren och ett absolut måste för alla som någon gång älskat produktioner som Forbrydelsen, Rejseholdet, Den som dræber och givetvis Bron. Den bjuder förvisso inte på särskilt mycket nytt, det mesta har gjorts men den gör det samtidigt lite bättre än alla andra just nu och något annat än högsta betyg kan därmed inte vara aktuellt. Nordisk krim blir inte bättre än så här.