Bomb Rush Cyberfunk

Det finns många fina minnen från Segas underbara Dreamcast. Faktum är att jag spelade den hemma hos Petter Hegevall första gången, långt innan Gamereactor fanns. Då var det främst Sonic Adventure och Power Stone som lirades, men när jag idag blickar tillbaka på konsolen är det faktiskt en titel som då betraktades som en kommersiell flopp som är mitt mest definierande minne - Jet Set Radio från japanska Smilebit (förmodligen följt av Soul Calibur och Shenmue). Jet Set Radio var ett helt briljant spel med unik visuell stil, ett bombastiskt soundtrack (jag har fortfarande flera låtar i min spellista) och ett koncept som blandade graffitimålning, gängbråk, polisjakt med fräna moves på inlines. Visst hade det sina problem, men de överskuggades vida av stilen och attityden som gjorde det halvt omöjligt att inte älska det unika äventyret.

Två år senare kom Jet Set Radio Future till Xbox, vilket faktiskt var ännu bättre, men sedan dess har vi inte hört något mer från denna unika spelserie som - utöver gästspel i titlar som Sega Superstars Tennis - idag får betraktas som både pensionerad och död. Men nu har lite lindring äntligen släppts från holländska Team Reptile. Jag talar om ett regelrätt kärleksbrev till Smilebit-klassikern som utan tvekan skulle kunna misstas för Jet Set Radio 3, nämligen Bomb Rush Cyberfunk.

Det första du lär lägga märke till är den visuella stilen som är till förvillelse lik Jet Set Radio-titlarna. Team Reptile prickar in allt från färgpalett till dansanimationer och den galna japanska känslan. Jag skulle vilja gå så långt att jag kallar detta för en andlig uppföljare, även om Bomb Rush Cyberfunk står på egna ben. Utöver inspirationen från Segas klassiker hittar vi även lite drag av Tony Hawk's Pro Skater samt flera nya funktioner, vilket gör att det får en egen identitet.

Storyn är som förväntat väldigt överdriven och som sig bör inte särskilt viktig i sig, eftersom detta helt bygger på gameplay och attityd. Du axlar rollen som den legendariska graffitikonstnären Faux, som under en flykt från polisen tappar sitt huvud och får det ersatt av ett AI-robothuvud. Hans nya robothuvud är rött och han går nu därför under namnet Red. Men... han vill naturligtvis ha tillbaka sitt eget huvud och slår sig ihop med graffitigruppen Bomb Rush Crew. Tillsammans tar de över staden New Amsterdam och försöker hitta Fauxs saknade kranium.

Ett av nyckelinslagen i Jet Set Radio var att måla graffiti och framför allt att måla över rivaliserande gängs taggar. Detta finns representerat även här och största delen av äventyret spenderas åkandes skateboard, BMX och såklart inlines medan jag försöker bygga upp ett rykte och dra till mig uppmärksamhet från stadens olika graffitigäng genom att måla runt om i New Amsterdam. När de andra gängen tröttnat på dina fasoner hamnar du i en "Crew Battle", som är en slags bossfight (tyvärr av lite blandad kvalitet) där du och ditt gäng måste få fler poäng än motståndaren genom att göra avancerade combos som hela tiden ökar din multiplikator. Segas förlagor var tämligen utmanande titlar och det här är inget undantag, så du lär behöva försöka många gånger innan du lyckas. När du väl gör det kan du dock ta över området och gå vidare till nästa.

Områdena är väldesignade och ser ut som något hämtat direkt från Jet Set Radio. Det finns massor av genvägar, gömda godsaker, platser att måla din graffiti på och massor av ledstänger att glida på. Du låser kontinuerligt upp ny graffiti och nya outfits, och du kan växla mellan de tre medlemmarna i Bomb Rush Crew för en mer varierad spelupplevelse. Ibland är det dock snuten snarare än andra gäng som är ditt största problem, vilket är spelets svagaste länk. Stridssystemet när du går upp mot lagens långa arm är papperstunt och bitvis frustrerande. Lyckligtvis går det ofta att bara hålla sig undan, och polisen tycks inte prioritera graffiti som brott, utan kommer bara sporadiskt.

Som jag nämnde i början av recensionen hade även Jet Set Radio sina problem, varav det största var ett mycket svårt kontrollschema (ett resultat av att Dreamcast bara hade en analogspak, något som gjorde hanteringen av kamera svår). Det var stundtals direkt provocerande klurigt att göra ens enkla hopp och gjorde spelet onödigt frustrerande, något som förmodligen bidrog till att hålla det tillbaka. Tack och lov är Bomb Rush Cyberfunk betydligt vassare på det här området. Det är mycket lättare att kontrollera sin karaktär och lättare att göra fräna moves, så detta bjuder kort sagt på bättre gameplay än originalet.

Jag nämnde tidigare grafiken, som är designmässigt nästan identisk med Jet Set Radio ända ner till de lite fyrkantiga karaktärerna, vilket är en del av stilen men också ett bevis på att originalet är 23 år gammalt. Animationerna är också utmärkta och den visuella designen samt attityden här är något jag verkligen älskar. Om du var ett fan av Jet Set Radio kommer du definitivt att gilla Bomb Rush Cyberfunk-looken.

Nu till en av de goaste detaljerna. Soundtracket är nämligen skapat av Hideki Naganuma, ingen mindre än mannen bakom Jet Set Radio-musiken. Återigen finns det hiphop, breakbeat, techno, electro-funk, pop och spår som blandar flera av dessa stilar. De har alla det distinkta och lite påstridiga Jet Set Radio-soundet, och det är ett av de bästa soundtracken på länge och är en stor del av spelet - precis som det var i Jet Set Radio. Fundera på hur länge sedan det var du stod still i ett spel på var och varannan bana bara för att få höra musiken. Så är det här.

Bomb Rush Cyberfunk skapades av människor som uppenbarligen har samma kärlek till Smitebits knäppa klassiker som jag har. Det är en enorm hyllning till Jet Set Radio och Jet Set Radio Future, och om du gillade dessa två spel är Bomb Rush Cyberfunk ett måste. Och om du gillade Jet Set Radio-konceptet men inte riktigt stod ut med dess gameplay - så tycker jag fortfarande att detta är något för dig. Även du som inte haft chansen att prova originalet bör omedelbart kolla in detta för att på så sätt få en indirekt och underhållande historielektion om ett av de knäppaste och roligaste spelen från Japan jag någonsin spelat.