Bombslinger

Jag älskar Bomberman och jag älskar western-genren. Tuggtobak, bristande personhygien, vildhästar och whisky är verkligen min grej. Tanken på ett spel som kombinerar dessa båda element känns såklart därmed alldeles makalöst trevlig, och med det i åtanke är det kanske inte så konstigt att jag varit sugen på Bombslinger. Här möts dessa båda världar kombinerat med inslag av Rogue-rollspel samt en oväntat grym grundhistoria (med tanke på den kulörta presentationen) där vår western-hjälte fått sin fru mördad och huset bränt till grunden.

Nu finns ju alldeles utmärkta Super Bomberman R ute till Switch och kommer inom kort till PC, Playstation 4 och Xbox One. I takt med att det spelet patchats till och blivit bättre, har dock singleplayerkampanjen fortsatt vara samma taffliga historia som den alltid varit, och det är just här Bombslinger känns som ett alternativ. Inte för att historien någonsin används för att driva berättelsen framåt eller får dig att falla ur stolen med några oväntade twister, utan för att spelbarheten och level-systemet gör det vanebildande.

Bombslingers utseende för mer än något annat tankarna till det allra första The Legend of Zelda med fast med bättre teknik där två och tre dimensioner blandas med ett retroinspirerat resultat - tänk The Binding of Isaac - som ser betydligt bättre ut i rörelse än på bild. Perspektivet är snett ovanifrån precis som Links första äventyr och i Bomberman med världar som påminner om de rumliknande konstruktioner varje område hade i första Zelda. Här är det som sagt western som gäller och buskarna är därför utbytta mot majs eller kaktusar och de avgränsande väggarna runt banorna för mer tankarna till Grand Canyon snarare än Hyrule.

Miljövariationen är hygglig och banorna slumpas fram varje genomspelning. Att du lärt dig hur du ska ta dig förbi en svår passage betyder alltså inte att du kommer ha lika lätt nästa gång och det känns inte alltid som att det är helt klockrena designer som skapas. En del av orsaken till det kommer från det faktum att spelkontrollen inte alltid är så exakt som jag skulle önska, och får du en bana som tarvar precisionsnavigering så kommer det också bli svårare för dig på grund av detta. Ganska snart känns det som att du besöker samma rum om och om igen och lite mer variation på omgivningarna hade i slutändan inte klagat, även om det aldrig blir direkt dåligt.

Att hämnas alla ruskprickar på varje bana krävs oftast för att du ska komma vidare och det är såklart lättare sagt än gjort. Dels skjuter de illbattingarna tillbaka och dels finns det gott om hinder i din väg. Dessutom har du inslag som getter som kan attackera och röda kruttunnor som orsakar enorma explosioner om du råkar antända dem. Fiendevariationen är god och det vankas naturligtvis dessutom allt svårare sådana under äventyret som gör att du själv måste hänga med i svängarna.

Även i Bomberman levlar du som bekant upp, men där nollställs allt mellan matcherna och det finns ett fåtal kraftbonusar utslängda som det snabbt brukar bli slagsmål om. Bombslinger innehåller förvisso också slumpmässiga föremål, både sådana du plockar ur kistor eller vapen fiender tappar, men här är det lite mer rollspelsutformat. Du kan exempelvis skaffa mer liv (utformat som hjärtan, för att fortsätta referera till Zelda) genom att använda erfarenhetspoäng eller handla i butiker för de mynt du samlat ihop. Undan för undan får du möjlighet att starta riktigt välbeväpnad och stryktålig innan matcherna drar igång samt med mängder av praktiska egenskaper, vilket ger spelet en egen identitet som får det att kännas som något mer än Bomberman med Stetson-hatt.

Det enda som verkligen stör under kampanjen är det faktum att du straffas rejält om du misslyckas. Och eftersom spelet är hyggligt svårt, vågar jag slå fast att det kommer att hända dig. Flera gånger. Varje gång måste du spela om stora delar, vilket aldrig är roligt och mest bara känns onödigt bestraffande. Nästan märkligast är att det är så väldigt svårt redan från start och tycks gå baklänges i utmaningen då de nya förmågorna jag samlar på mig verkligen gör min karaktär bättre och spelet därmed lättare.

Bomberman är ett multiplayerspel som är precis lika roligt idag som när det kom, och självklart innehåller även Bombslinger möjlighet till lokalt bombande för fyra personer. Men där storyn i Bomberman-spelen mest känns pliktskyldig, gäller det motsatta här. Bombslinger kommer du framför allt att vilja spela för storyn, medan multiplayer istället känns som det pliktskyldiga tillägget.

Med det sagt så har jag och mina vänner haft väldigt roligt med multiplayern. Det handlar betydligt mer om slump än i Bomberman med ojämnt användande av obalanserade kraftbonusar och det finns i dagsläget bara två spellägen att välja på, nämligen Last Man Standing och hederlig Deathmath. Det hindrar dock inte striderna från att bli helt vansinniga och detta är absolut något som håller för en timme eller två under spelkvällen med rätt polare. Är det däremot lokalt råröj med god vänner som lockar, skulle jag nog hellre rekommendera Super Bomberman R som alltså finns ute nu till Switch och kommer i juni till PC, Playstation 4 och Xbox One.

För att summera tycker jag det har varit oväntat roligt att spela ett spel av denna sort i singleplayer. Jag har kämpat mig framåt, svurit, kämpat lite till och känt stor tillfredsställelse när jag fått tag på rätt uppgraderingar. Jag har dock också svurit styggt ibland och varit snubblande nära att ögonblickligen rage-radera det från hårddisken över orimliga bestraffningar. I synnerhet till Switch tycker jag ändå detta känns som ett härligt tillskott till samlingen och om du vet med dig att du gillar speltypen och retrografik så kommer du också få bra valuta för pengarna.