Broken Arrow

Om du frågar mig är konflikten mellan Ukraina och Ryssland oroväckande nära oss här i Sverige. Därför blev det lite märkligt att spela en simulering av storkriget Europa nu förbereder sig inför. Stridsvagnar, jetflygplan och artilleri är bara några av sakerna du får beordra runt på slagfältet i detta krigsstrategispel. Det hela utspelar innan kriget i Ukraina i en värld beredd på konfrontation mellan Nato och Ryssland. I kampanjen får vi dock spela som båda sidorna. Det hela rivstartar när USA anfaller en rysk konvoj på väg till Kaliningrad oblast. Ryssland ser detta som en krigsförklaring och invaderar Baltikum. Det hela påminner lite om en modern version av Kubakrisen. Mitt i allt finns även mystiska ljusskygga aktörer från valfri Tom Clancy-novell. Oavsett om du spelar som de mer begränsade amerikanska trupperna, eller de betydligt mer kvantitativa ryska styrkorna har du många vapen i din arsenal att förfoga över.

Två saker som utmärker Broken Arrow är dess kampanj, som är mer linjär än sina rivaler på marknaden. Och även dess fokus på att skräddarsy individuella vapenplattformar. Du kan exempelvis byta ut vapnen på en stridsvagn, eller ändra vilken ammunition en helikopter ska bära på. Nästan alla varianter av fordon har alternativ vilket gör att du kan skräddarsy din armé efter ditt eget tycke. Precis som i Warno och Regiment bygger du en styrka med hjälp av olika truppslag. Beroende på spelläge, antal spelare, fraktion och annat behöver du förmodligen ha fler än ett. Se det hela som en kortlek i Hearthstone, Pokémon eller Gwent. Rätt kortlek för rätt jobb är mottot även här. I flerspelarläget och i skärmytslingsläget är det avgörande för din framgång och det tar tid att göra detta väl. Till din hjälp finns det färdiga paket att välja på så att du bara kan starta och spela.

Om du däremot vill skapa din egen kortlek finns det ett tak på 10 000 poäng. Varje sak du lägger till i denna kortlek kostar en viss summa. Till detta spelar också anpassningar av trupper in. Vill du att ditt fordon ska kunna använda sig av reaktivt pansar kostar det extra poäng. Det gör också att det fordonet du bytt pansar på blir dyrare under själva matcherna, vilket innebär att det är bra att ha en balans mellan dyrare och billigare alternativ. Ibland räcker basutgåvan av en stridsvagn och ibland kanske det är värt att ge den extra skydd. Detta är viktigt att ta hänsyn till utifrån vad situationen på slagfältet kräver. Är du nöjd med din styrka kan du enkelt spara dessa och redigera i efterhand. Oavsett om du är ny eller rutinerad till sådant här är det bra att bekanta dig med systemet. Då hela ekonomin och vad du kan slåss med avgörs av dina val över hur dina stridsgrupper ska se ut.

Samma kortlek i detta spel kan fungera helt olika tack vare möjligheten att skräddarsy individuella truppslag. Du kanske vill att ett av dina pansarfordon ska ha luftvärnsvapen istället för kanoner att bekämpa fordon med. För att verkligen få grepp om vad du behöver och bör ha måste du spela. Tyvärr hjälper varken träningsläget eller kampanjen med detta. Rent spelmässigt är Broken Arrow ett spel om förflyttning, det är lite som om Regiments korsades med World in Conflict utan att tappa sitt spelmässiga djup eller skala. Dina enskilda trupper kan göra betydligt fler saker med olika kommandon än din motsvarighet i andra nämnda titlar. Min speltid med detta visade att förflyttning är betydligt viktigare än det lite mer långsamma Warno. Vill du ha mer detaljstyrning i dessa varianter av spel är detta ett vettigt alternativ.

Fokuset på att detaljstyra betyder inte att det inte finns en större helhet. Du tävlar fortfarande om områden på stora världar. För att vinna behöver du också förstå asymmetrin mellan fraktionerna. De ryska styrkorna är fler och behöver mer aktivt förflytta sig och anfalla med numerärt övertag. Det är också användbara i bakhåll tack vare sin rörlighet. Nato-ledda styrkor behöver positioneras korrekt och använda hela sin högteknologiska arsenal för att bekämpa kvantitativa mängder ryska styrkor. Det betyder inte att alla ryska vapensystem är värdelösa utan enbart att de har tillgång till fler äldre och billigare alternativ. Båda sidorna har också tillgång till jetflygplan som är extremt kraftfulla i detta spel. För USA är de nödvändiga så att du kan klara av att hantera det konstant numerära underläget. Det kräver dock en hel del detaljstyrning av dig för att komma till rätta, men deras förmåga att slå ut pansarfordon och annat med missiler och bomber är inte att underskatta. Utöver detta behöver du också se till att ammunition och annat förs in via transporter till dina trupper. Att hålla reda på allt kräver att du viger din tid åt att lära dig spelet. Dina taktiska val gör dig som spelare mer involverad i vad som sker och Steel Balalaika balanserar detta lagom mycket med det strategiska beslutsförfarandet.

En aspekt av detta spel påminner mig om Company of Heroes och det är möjligheten att rotera ut dina trupper. I Broken Arrow kan du be dina trupper att fly kartan för att få lite av valutan du sedan kallar in nya trupper med. Detta är i centrum av hela upplevelsen. I Company of Heroes sprang förvisso trupperna tillbaka till din bas och fick mer hälsa. Konceptet med roterande styrkor är dock densamma om än mer flexibelt i Broken Arrow. För att underlätta nya val av trupper har du tillgång till spanare. En viktig aspekt av det spelmässiga är att konstant ha syn på fienden, rotera ut onödiga styrkor och plocka in fordon och eller soldater starka mot just det fienden har. Det är ett välfungerande system och gör spanare till betydelsefulla pjäser att hela tiden ha på slagfältet. I andra strategispel har de en tendens att vara arbetare eller svaga soldater i början av spelet. I Broken Arrow är de specialiserade infanterigrupper eller fordonstyper du måste ha till hands om du vill gå segrande ur skärmytslingarna.

Jag tycker att kampanjen och skärmytslingsläget känns bra och bekant liknande spel. Däremot kan det vara lite mycket att ta in om du är helt ny. Träningsuppdraget innan kampanjen börjar låter dig testa på vad flygplan, helikoptrar, fordon och soldater gör i små avgränsade situationer. Det är dock ingen hjälp till att förstå dynamiken ute på normala slagfält och kampanjen är inte riktigt byggd för att träna dig inför flerspelarläget på gott och ont. Snarare är kampanjen specialiserade scenarion som testar dina färdigheter på olika sätt och det uppskattar jag ganska mycket. En ny spelare kommer förmodligen att tycka att detta är väldigt svårt att hantera inledningsvis, de datorstyrda motståndarna fuskar och kastar mycket på dig på en och samma gång. Vissa uppdrag kräver en mer avancerad förståelse av det spelmässiga, vilket kan tvinga dig att spela om nivån flera gånger. Samtidigt är nästan alla uppdrag väl värda att spela om och testa nya strategier på.

Jag klockade kampanjen på 20-30-timmar, ungefär. Det går säkert att klara av den snabbare om du stressar. Individuella uppdragens längd kommer tyvärr med ett problem för dig som gillar att spela mot datorstyrda motståndare. Du kan inte spara i enspelarläget mot datorn, utan måste spela klart spelnivån eller avsluta och spela om från början. Det kan ibland ta uppemot en timme att klara av en skärmytsling eller ett kampanjuppdrag, vilket i mitt tycke gör detta till en märklig sak att inte ha med från start. Tyvärr är detta inte helt ovanligt inom denna nisch av spel. Flera av konkurrenterna har inte heller erbjudit sparlägen.

Om du kan acceptera att det inte finns ett system för att spara mitt i uppdragen får du en hyfsad kampanj trots klent röstskådespel, möjligheter att skräddarsy dina trupper och mängder med spelnivåer att kriga på. För rent visuellt bjuder detta på ett av genrens snyggaste och mest detaljerade spel. Även om Warno är snyggt är det hutlöst läckert att kunna gå nära ett flygplans-cockpit med kameran och se både piloterna och upplysta instrumentbräden. Varje fordon ser också detaljrika och verklighetstrogna ut. Lite synd att samma detaljrikedom inte infinner sig när exempelvis soldater tar skydd i byggnader. Du kan inte se individuella soldaterna i byggnaden. Det finns över trehundra olika typer av infanteriförband, pansarfordon, flygplan, helikoptrar och annat. Alla jag undersökt närgånget har sett bra ut. Detta åtföljs av en tekniskt kompetent ljudbild. Explosioner, fordon, flygplan och andra effekter låter bra. Det är ytterst sällan ljudbilden blir ojämn eller för kaotisk för att skapa problem för dig som spelare. Titeln erbjuder också mängder av inställningar till ljud, grafik, bild och användargränssnitt. Du kan även skräddarsy vilka knappar på tangentbordet som gör vad vid behov.

Broken Arrow är ett kompetent strategispel med en relativt lång kampanj. Du har ett robust flerspelarläge med en varierad uppsättning spelvärldar. Min kritik bottnar framförallt i att enspelarläget helt saknar möjlighet att spara, fuskande datormotståndare och bitvis bedrövligt röstskådespeleri. Lösningen på problemen med datormotståndet är att ge oss fler alternativ i hur den fungerar och hur svår den ska vara. Det återstår att se om så blir fallet och om ett system för att spara implementeras. I övrigt är det ett tekniskt robust spel visuellt med en bra ljudbild och ett komplext spelmässigt upplägg. Det bjuder på en acceptabel mängd banor att slåss över och strax över trehundra detaljerade truppslag. Oavsett om du spelar som Ryssland eller USA finns det mycket att hämta på båda sidorna. Även om detta utspelar sig i närtid är drönarna frånvarande och även havsbaserade styrkor saknas. Fokuset är helt på konventionella styrkor till land och i luften. Om du uppskattade Warno, European Escalation eller Regiments är detta värt din tid.