Broken Sword: The Angel of Death

Ibland kläcker spelutvecklare en kanonidé som gör att de får global aktning och får komma in på alla speltillställningar de tidigare bara drömt om. En sådan kille är Charles Cecil. Trots att han hade jobbat inom spelbranschen rätt länge med flera olika projekt, tog det närmare tio år innan den där kanonidén infann sig. Tillsammans med Revolution Software utvecklade han ett av de mest omtyckta klassiska äventyrsspelen någonsin, nämligen Broken Sword: Shadow of the Templars.

Det fanns mycket att gilla i Broken Sword: Shadow of the Templars. När jag först spelade det, slogs jag av den sköna dialogen, musiken, den läckra grafiska stilen och inte minst handlingen. Tillsammans med antihjälten George Stobbart pekade och klickade jag mig igenom ett makalöst äventyr, som helt klart gav mersmak och en förhoppning att denna spelserie alltid skulle briljera.

Det är dock svårt att hålla flaggan ständigt i topp. Efter Broken Sword II: The Smoking Mirror verkade Cecil och hans utvecklare tappat musten. Broken Sword: The Sleeping Dragon var ett djärvt steg bort från det väl beprövade och omtyckta konceptet, och blev inte vad spelseriens fans hade hoppats på. Mycket berodde på att spelet blev tredimensionellt (med en fixerad kamera) och på så sätt tog ett steg bort från det klassiska tvådimensionella peka-klicka som kännetecknat spelserien i stort. Cecil vägrade dock att känna sig nedslagen, och frukten av hans senaste ansträngningar är ännu ett spel med herr Stobbart i huvudrollen, nämligen Broken Sword: The Angel of Death.

I Broken Sword: The Angel of Death blir George störtförälskad i den mystiska blondinen Anna Maria, som söker hans hjälp med att dechiffrera ett gammalt manuskript. Det tar inte lång tid förrän Anna Maria blir bortrövad, maffian visar sin kanske tråkigaste sida och George blir såklart indragen i hela soppan som, föga överraskande, har religiösa undertoner.

Broken Sword: The Angel of Death har gått tillbaka till en mer traditionell spelkontroll, efter den något annorlunda spelkontrollen som fanns i Broken Sword: The Sleeping Dragon. Även om jag anser att hela konceptet med peka-klicka börjar bli förlegat, känns det ändå funktionellt. Det är lätt att interagera med omgivningen och tydliga ikoner visar vad som kan göras med saker man kommer över. Att styra George är lite mer besvärligt, eftersom han ofta fastnar i sin tredimensionella tillvaro på grund av slarvigt programmeringsarbete.

Grafiken I Broken Sword: The Angel of Death påminner i mångt och mycket om Broken Sword: The Sleeping Dragons, men är något mer realistisk. Den är inte avancerad, men definitivt duglig. Några grafiska missar stöter man på ibland, men de är helt klart överkomliga. Broken Sword: The Angel of Death har en kamera som själv panorerar och zoomar vid behov utan att vara störande.

Jag vet inte om jag börjar bli gammal och förlorat den funktion i hjärnan som klarade av att lösa ologiska pussel, eller om spelet helt enkelt har alldeles för ologiska inslag. Just pusslen är nämligen Broken Sword: The Angel of Deaths största problem. Att lägga en skalbagge på en klocka för att få tag på en tändare var överkomligt eftersom skalbaggen käkar trä, men om ni bara visste alla de saker man kan göra med mögligt bröd... Att lägga mögligt bröd på en bil känns lite väl konstigt, men att lägga mögligt bröd i en planta för att få en grinig munk att flytta på sig är faktiskt alldeles idiotiskt. Det värsta är att pusslen fortsätter i samma konstiga anda. De är många, ologiska och får en att sitta fast i timmar. Jag svär på att jag har en kal fläck på huvudet.

Något som Broken Sword-spelen har blivit prisade för är sin handling och dialog. Broken Sword: The Angel of Death levererar en mycket skön dialog, där George är sådär underfundig som han alltid brukar vara. Många roliga skämt och rappa repliker gör att spelet underhåller, men det kan jag däremot inte säga om handlingen. Den känns opolerad, eftersom många karaktärer inte får utvecklas på ett sätt som skulle gynna handlingen. Flera lösa trådar lämnas åt sina öden, och jag kommer på mig själv att sitta och fundera vad som inte hände och varför. För att göra fansen glada slängs Nico (med en ny röstskådespelare) dessutom in i spelet på konstiga grunder, vilket känns som ett omotiverat val.

Broken Sword: The Angel of Death är inte riktigt det jag hade hoppats på från Charles Cecil, som alltid har förespråkat att handlingen är det viktigaste i ett spel. Han verkar ha fallit på ett eget grepp, eftersom handlingen är flygig och stundtals dåligt sammansatt. Broken Sword: The Angel of Death kan med lätthet underhålla, om man är villig att bortse från spelets något opolerade yta och sjukt irriterande pussel.