Brothers: A Tale of Two Sons

Syskonkärlek är ett kraftfullt fenomen som sällan går att beskriva med ord. Det är någonting instinktivt, som man känner inom sig. Något kraftfullt. Filmregissören Josef Fares (Jalla Jalla, Farsan) försöker nu fylla oss med just dessa känslor. Genom att samarbeta med svenska Starbreeze har han utvecklat det nedladdningsbara spelet Brothers: A Tale of Two Sons, ett äventyr om två brorsor som beger sig ut i en sagovärld för att hitta ett botemedel till sin döende far.

Det är en välskriven berättelse utan dialog, som mot slutet avslöjar sitt sanna budskap med ett enda knapptryck, på ett mästerligt och känsloladdat sätt som endast vore möjligt i ett TV-spel. Fares har orkestrerat en tight och skickligt sammansatt berättelse som känns genomtänkt, finurlig och stark. Med det sagt är det inte slutet som är det viktiga i en bra saga, det är vägen dit. Till en början känns de två brödernas resa väldigt lättsamt, men ju längre hemifrån de kommer, desto mer vuxna blir spelets tema. Något som tvingar syskonen till anpassning och välkommen karaktärsutveckling.

Vägen leder bröderna genom uråldriga grottor, mörka skogar och över blodfärgade floder och frusna hav. Det är en oerhört vacker spelvärld, och tillsammans med de fantasifulla varelserna som bor i den slutar den aldrig att imponera. På nära håll skådar man många skönhetsfläckar, men det är ingenting som förstör illusionen av att man befinner sig i en sagovärld som doftar lika mycket av Astrid Lindgren som av Bröderna Grimm, Fable och Zelda.

Omgivningarna känns dessutom levande tack vare all utforskning som är möjlig. En otålig person skulle kunna skynda sig genom äventyret inom loppet av två timmar, men många av de mest minnesvärda ögonblicken väntar faktiskt längst sidospåren. Det finns inga belöningar för de som gör allt, utöver insikt i de två brödernas liv och deras relation till varandra.

Miljöer, karaktärer och föremål kan undersökas av båda bröder, men medan den yngre brodern kan spela harmoniskt på en harpa skämmer den äldre brodern bara ut sig när han drar sina fingrar längst strängarna. Det är syskonens olikheter, och hur dessa kompletterar varandra, som bygger upp den spelmässiga kärnan.

De måste slå sina kloka huvuden ihop för att lösa pussel, navigera genom den förrädiska terrängen och skydda varandra från hot. Ett viktigt exempel är lillebrors rädsla för vatten, och därför måste han få hjälp av sin äldre bror när han korsar vattnet. Det blir aldrig särskilt utmanande, men Starbreeze hittar ständigt på fler fyndiga sätt för de två bröderna att samarbeta på, vilket får en att fortsätta spela utan att vilja sätta ner handkontrollen en enda gång.

Det unika med Brothers: A Tale of Two Sons är då att man styr båda bröder samtidigt. Den yngre brodern styrs med höger analogspak, och storebror med den vänstra. Att bemästra detta kontrollschema är tidskrävande, då hjärnan och händerna börjar kriga så fort fel bror hamnar på fel sida av skärmen. Tyvärr är äventyret högst troligen över när man väl fått grepp om det hela, och det är även beklagligt att det inte finns någon möjlighet att spela tillsammans med en vän i soffan eller över nätet.

Visst hade spelets budskap inte blivit lika starkt då, men det hade fortfarande varit ett bra alternativ för de som känner sig obekväma med det nuvarande systemet. Önsketänkandet åsido bjuder Brothers på en av de mest unika spelupplevelserna i år, och en av de mest personliga spelberättelserna på väldigt länge. Det känner jag inom mig.