Brothers in Arms: Road to Hill 30

Var går gränsen mellan nervkittlande underhållningsvåld och gravallvarlig krigshistoria? Gearbox extremt efterlängtade Brothers in Arms lyckas med storverket att förmedla en actionupplevelse olik någon annan samtidigt som en autentisk och historiskt korrekt bild av andra världskrigets inledande skede ges. Bedriften i sig är värd ett högt betyg, tillkommer gör dock massor av andra kvaliteter som gör actiontarmen såväl lite orolig som överväldigad.

Krigsspel, en ständigt växande subgenre med en allt mer attraktiv bredd. För den som bara vill skjuta allt som rör på sig finns spel som Call of Duty, Vietcong eller Medal of Honor. För de lite mer taktiskt inriktade finns Conflict eller Ghost Recon-spelen och för de svältfödda über-strategerna finns givetvis Full Spectrum Warrior. Brothers in Arms hamnar nånstans mitt emellan Call of Duty och Full Spectrum Warrior med ett enastående finurligt och beroendeframkallande spelsystem. Den bild av kriget som ges i Gearbox krigsepos är långt ifrån den cyniskt överdrivna hjältesagan som ges av de flesta spel i genren utan en gripande och konsekvent krigsskildring tillika en spelmässigt fräsch sandlåda fylld med smart implementerad taktik och variation.

I Brothers in Arms axlar spelaren rollen som Sergeant Matt Baker, en påhittad person i ett för övrigt autentiskt scenario som utspelas under åtta hektiska dagar. Baker är en av medlemmarna i de allierade styrkornas fallskärmstrupper under andra världskriget. Dessa små men effektiva plutoner släpptes bakom fiendens linjer dagarna innan Dagen D och möjliggjorde genom en rad strategiskt viktiga moment invasionen av Normandie och banade väg för de allierade styrkornas trium över Nazityskland.

I arbetet med Brothers in Arms har Gearbox (tidigare mest kända för tilläggspacket Half-Life: Oppossing Force och PC-konverteringen av Halo) gått till extrema mått för att försäkra sig om att de skapat den mest autentiska krigsupplevelse som någonsin skådats i ett spel. Utvecklingsteamet arbetade med historisk research i över ett år innan själva produktionen kunde påbörjas och med hjälp av militära konsulter och faktagranskning från Andra världskrigs-veteraner från kriget har total realism uppnåtts.

Inte bara känns Brothers in Arms ofta plågsamt realistiskt och befriat från den lättsamma känslan i exempelvis Medal of Honor-spelen. Den kamratanda som uppstår med de andra mannarna är ibland riktigt läskig tack vare bra röstskådespel och smart implementerade sekvenser där spelvyn aldrig lämnar Bakers egna ögon. Bäst är dock de subtila men viktiga skriptade händelserna som alltid lyckas spela på känslor nästan i samma klass som Spielberg i filmen Saving Private Ryan.

Spelmässigt är Brothers in Arms inte bara annorlunda och originellt utan även fantastiskt välgjort. Tempot är bitvis kaosartat och paniken, stressen och intensiteten från verklig krigsföring finns där hela tiden. De trånga polygonkorridorerna från exempelvis Medal of Honor: Pacific Assault existerar inte i Brothers in Arms där spelfältet oftast är mer öppet och fritt för egna val. Spelet är i grunden uppbyggt kring massor av enskilda möten med fienden då Baker och hans män ställs mot tre, fyra eller fler tyskar. Triumfera gör man genom att agera snabbt och smart och att hela tiden utmanövrera fienden med hjälp av enkel men effektiv taktik. Det handlar ofta om att lägga eldunderstöd eller att beordra någon av mannarna att göra det medan man själv penetrerar tyskarnas flank.

I Star Wars: Republic Commando försökte sig Pandemic på att kombinera tempofylld förstapersonsaction med taktiska grundelement. Struligt upplägg, enformig bandesign och ett alltför enkelt spelsystem gjorde att de misslyckades, helt. Brothers in Arms är raka motsanten och trots den strategiska briljant som återfinns i Rainbow Six-spelen faktiskt det första spelet jag testat där action i förstaperson och militär grundtaktik faktiskt kombinerats till ett riktigt lyckat resultat.

Du kontrollerar dina mannar med hjälp av vänstra avtryckaren (Xbox) och kan därigenom beordra soldaterna till allt från nedtryckande eldgivning till flankering, direkt attack eller att söka skydd. Ordervalen ändras automatiskt beroende på situationen vilket hjälper när kulorna börjar vina runt huvudet på dig och dina mannar. Att förlora soldater på grund av oförsiktighet är enkelt och straffar sig snabbt, inte bara för nästa eldstrid utan även för hela truppens moral.

Resten av kontrollschemat är utfört enligt standardmallen och är väldigt enkelt att lära sig. Den högra avtryckaren används för att skjuta medan X-knappen sköter omladdningen av valt vapen och Y-knappen gör det möjligt att snabbt skifta till ditt sekundära vapen. Spelkontrollen är responsiv och siktet är exakt, perspektivet är väl utfört och kameran skakar mer än vad jag är vad vid vilken givetvis bidrar till effekten av att man verkligen befinner sig i ett pågående och kaotiskt krig.

På back-knappen finns också en väldigt användbar översiktskarta över varje situation som man hamnar i vilket underlättar ordergivningen och de strategiska val som hela tiden måste göras något enormt. Detta är en taktisk fördel men knappast en verklighetstrogen detalj, något som Gearbox givetvis varit mycket medvetna om. Då jag träffade producenten Randy Pitchford frågade jag om tanken bakom denna översiktskartan kontra realismen i resten av spelet förklarade han att detta var den enda delen av Brothers in Arms där de tvingat sig själva att kompromissa för att främja underhållningsvärdet snarare än realismen. Efter tio timmar med spelet kan jag bara konstatera att beslutet var lika genomtänkt som smart.

Det finns en hela tiden bestående känsla av kaos i Brothers in Arms som framförallt gör ordergivningen svår men ytterst nödvändig. Ingen ensam soldat vinner en eldstrid mot flera och känslan av att kriga i grupp är hela tiden påtaglig. Inte i något annat squad-baserat actionspel har det varit lika viktigt att även kunna förlita sig på att de andra mannarna verkligen utför de order man gett dem. Det finns sällan tid för att ändra en beodrad order eller uppprepa en redan beodrad uppgift eftersom varje soldat i truppen är mycket ömtålig och eftersom eldstriderna ofta sker i ett rasande tempo. Det handlar om att överleva i Brothers in Arms snarare än att fundera på sitt eget tacktal efter det att man på egen hand räddat världen. Det handlar om samma enkla saker och primitiva känslor som i jag antar att det gjorde på riktigt för soldaterna som kämpade i Andra världskriget.

Innan jag går vidare och berättar om spelelets audiovisuella kvaliteter är det på sin plats att berömma den artificiella intelligensen i spelet. Gearbox har lyckats med bedriften att för första gången nåfonsin i ett squad-baserat actionspel skapa en artificiell intelligens utan några egentliga svagheter, alls. Dina medsoldater beter sig hela tiden trovärdigt och väldigt smart, lyder order, söker skydd mot kraftig fiendeeld och reagerar på varandras beteendemönnsterm hela tiden. Även fienderna är vansinnigt smarta och bidrar till den kaotiskt autentiska, ibland nästa smärtsamma känsla av intelligent krig som hela tiden finns där. Så, AI:n avhandlad - nu över till det grafiska.

I direkt jämförelse med konsolkrig som Conflict: Vietnam. Vietcong Purple Haze, Call of Duty: Finest Hour, Men of Valor och Medal of Honor: Rising Sun är Brothers in Arms nästan löjligt snyggt. Hela spelvärlden är fylld till bredden av högst levande miljöer fyllda av detaljer, vegetation, realistisk bebyggelse och massor av färgmässig variation. Dina mannar är väldigt snyggt modellerade och rör sig trovärdigt tack vare briljant animationsarbete. Tillkommer gör lysande partikeleffekter, snyggt vatten, läckert utfört väder. Det enda egentlliga minus beträffande spelets tekniska bit är de bitvis alltför lågupplösta texturerna och den instabila skärmuppdateringen både i Xbox och PS2-versionen. Varje gång man möter tre eller fler fiender samtidigt som alla öppnar eld hackar bilden till en liten aning. Inte nog för att förstöra tjusningen med att smart ta ut varje tysk pluton på vägen men nog för att gnällas över.

Snäppet bättre än den strålande grafiken är faktiskt ljudet som enkelt slår sig in på toppen över de tio bästa ljudupplevelserna i ett spel någonsin. Kulorna viner runt omkring dig och surroundljudet är mixat med en fantastisk precision. Vapnen rasslar, granaternas höga smäller följs av dova dunsar, teglet i huset som beskjuts under vilda eldstrider splittras och slår mot marken, trädstammar eller uthus som blir beskjutna vid konfrontationer med tyskarna spottar fliser ut sig som allt låter extremt realistiskt. Tillkommer gör ett superbt soundtrack och bra röstskådespeleri.

Sist men inte minst har vi flerspelarläget, det också originellt, annorlunda och väldigt, väldigt välgjort. Gearbox har helt valt att frångå det sedvanliga spelsystemen med traditionell dödsmatch och capture the flag. Istället har man valt att designa en rad olika uppdragsstyrda utmaningar där upp till fyra spelare kan delta samtidigt. Det kan handla om allt från att försvara en bro till att detonera en bomb och varje spelare måste också ansvara för en grupp datorstyrda soldater och ge order till dessa precis som i själva äventyret. Det är en vågad satsning att helt utesluta traditionella flerspelarfunktioner från Gearbox men enligt mig mening en snillrik sådan. Att spela mot varandra över nätet i Brothers in Arms via Xbox Live (eller på PC via nätet) fungerar felfritt och den taktiska biten av spelet gör flerspelarläget till något fasligt beroendeframkallande.

Jag dyrkar TV-serien Band of Brothers, älskar filmerna Saving Private Ryan och Terrence Mallicks Tunna röda linjen. Brothers in Arms bjuder på samma typ av inlevelserikt berättande men den stora skillnaden att jag står mitt i kulregnet och styr mitt eget, och mina mannars öde. Till PC är Brothers in Arms riktigt, riktigt bra men har hårdare konkurrens än vad konsolversionen tvingas kämpa emot. Till Xbox är Brothers in Arms inget annat än ett fullkomligt lysande spel som ingen actionstrateg i världen får missa.

(släpps också till PS2 - den versionen recennseras dock separat strax innan spelets release den 18:e mars)