Burnout 2: Point of Impact

Jag läste så sent som häromveckan i en respekterad, engelsk speltidning att det hellt enkelt inte fanns något som hette arkadräcers längre. Genren var tidigare enligt denna tidskrift bara ett sätt att kringå det faktum att tekniken inte tillät utvecklarna att simulera verklighetens fysiska lagar. Jag kan säga att jag sällan läst värre struntprat, något som Criterions välpolerade uppföljare, om inte annat, så tydligt understryker. Detta handlar om ilsnabb, vansinnig vårdslös arkadracing där allt vad realism heter fått ge vika för ren och skär spelglädje.

Burnout 2: Point of Impact har funnits till Playstation 2 ett tag nu, en svindlande rask och visuellt sockersöt uppvisning i Criterions egenutvecklade grafikteknik Renderware. När spelet nu släpps till Xbox är aningen bättre, bilåkningen aningen snabbare och innehållet en aning utökat. I staterna har Xbox-utgåvan kallats Developers Cut som en fyndig pastisch på diverse återutgivna filmer proppade med extramaterial.

Precis som Jeppe skrev i vår recension av PS2-spelet är Burnout två lika självklart som det är roande. Det tar ett par sekunder att klicka sig igenom de smidiga menyerna för att sekunden senare vara ute på landsvägen i någon av spelets våldsamma fartmonster. Spelprincipen är enkel, ju vårdslösare körning ju mer nitro, ju mer nitro ju snabbare bil - resten är svarta sladdspår och eld ur avgasröret. Jag har tidigare spelat igenom PS2-upplagan liksom det föregående spelet och finner mig själv lika road som tidigare då jag snurrade igång Burnout 2 till Xbox. Även om jag rent racingmässigt kan tycka att spelet innehåller för lite svåra kurvor och för mycket mötande trafik är Burnout 2 en av de bästa och mest tekniskt kompletta arkadräcers som överhuvudtagets släppts till den senare generationen spelkonsoler.

Även om Renderware är ett grafikvertyg specialskrivet för hårdvaran i Playstation 2 är Xbox-versionen av det här spelet ett snäpp vassare rent visuellt. Förutom vansinnigt detaljerade bilmodeller och snygga och vidsträckta miljöer hittar vi en superstabil, silkeslen skärmuppdatering som aldrig, även om man är två spelare, tappar en enda bildruta. Tilllkommer gör en del riktigt läckra effekter, underbara kollisioner och några av de mest högupplösta texturer jag sett i ett bilspel. Tekniskt sett är Burnout fullkomligt strålande helt enkelt.

Det enda negativa jag kan komma på är det faktum att Burnout 2 är alldeles för enkelt. Precis som Jeppe nämnt tidigare saknas det riktiga utmaningar vilket drar ned hållbarhetsbetyget. Jag hade gärna sett lite Ridge Racer-kurvor och svarta spökmotståndarbilar, jag hade gärna velat kämpa två veckor med att klara spelet, nu går det på två kvällar.