Burnout Legends

Jag spelade Burnout 2: Point of Impact idag. I mina ögon det bästa Burnout-spelet, även om de flesta andra i världen anser att del tre, Takedown, är avsevärt bättre. Idag spelade jag även Burnout Legends. I mina ögon det sämsta Burnout-spelet i serien. Fast det hade man lite på känn redan innan man stoppade i kassetten i dubbelskärmsmaskinen. Ridge Racers till PSP var mästerligt, Ridge Racer till DS var genomuselt. Burnout Legends till PSP var kollosalt bra, Burnout Legends till DS är alltså...

Ekvationen är inte allt för svår att lista ut, frågan är bara - vart gick det fel? Jag menar, Mario Kart DS är ett typexempel på att det går göra racing till konsolen, även fast man har ett stenhårt digitalkryss som styrdon istället för en sockervaddsmjuk analogspak.

Det största problemet som spelet lider av, är brist på hårdvarukraft. Burnout har alltid varit en spelserie som gnistrat, exploderat, och lyst fruktansvärt starkt på grafikhimlen. Det har handlat om partikeleffekter, bilduppdatering, omåttligt hög detaljnivå, ljussättning, texturarbete, bilmodeller och allt annat jox som gör ett spel snyggt. Allt detta fungerade bra så länge man hade PSP:s muskulära uppbyggnad bakom sig. När man är tvungen att skära ner på typ allt utom bilduppdateringen, känns det inte längre lika pompöst när man orsakar kaos genom saftiga seriekrockar. Vart är mitt glassplitter? Vart är elden? Vart är plåten som knycklas? Visst, bilmodellerna ser helt okej ut, även om skademodelleringen inte är något att skryta över och bilduppdateringen är även den överraskande stabil, men det känns inte längre som Burnout utan allt smink.

Spelet är dock väldigt välfyllt för de som uppskattar den rena spelbarheten i serien. Precis som i PSP-versionen är det banor från del ett, två och tre, som utgör tävlingsområdet. Med fantasikreationer till bilar ska man massakrera sina motståndare på snyggast och snabbast möjliga vis för att tjäna boost, och därmed, förhoppningsvis, vinna loppet. Spelet är upplagt, som vanligt, med en stor cup för den som känner att de orkar, och med massor av bilar och banor att låsa upp. På sidan om finns det flertalet minispel som oftast går ut på att skapa så mycket förödelse som möjligt. Skulle man även ledsna på detta finns det ju alltid möjlighet att krossa en kompis vrålåk i trådlöst multiplayer. Det fungerar väl i ärlighetens namn sådär, då nätkoden känns lite väl snabbt ihopslängd.

Men trots att det finns mycket att göra, är inte Burnout Legends ett spel att spendera timme in och timme ut med. Anledningen är att det är helt enkelt skittråkigt att köra bilarna. Även om Burnout inte är en bilspelsserie som är känd för att bilarna ska väga ton, brukar det alltid finnas någon form av friktion mot vägen. Tyvärr inte i det här fallet. Att manövrera sina fantasifordon känns lite som att styra en kamera och sväva omkring på banorna. Feta bredställ är bara att glömma. Om det har med digitalkrysset eller själva spelet i sig att göra är jag lite osäker på, men oavsett känns det inte bra när man kör - och det är allt som spelar roll.

Det är synd att man enbart slängt ihop det här spelet för att tjäna lite kosing på spelseriens välkända märke. Burnout-spelen brukar ju annars osa kvalitet och för det mesta bara bli bättre och bättre för varje del i serien som kommer. Här känns det som att tre personer fått två veckor på sig att göra en konvertering av något som skulle kräva mycket mer tid och energi. Exempel på det är den bristfälliga kollisionsprogrammeringen som rört till i grytan aningen för många gånger. Man tror att man ligger precis rätt till, lite mer åt höger och det skulle smälla. Men det smäller ändå. Inte för att jag vill det, inte för att jag styrde fel, utan för att någon morgontrött snubbe på buggtestningsavdelningen hos Criterion försov sig till jobbet.

Jag sitter och funderar lite över fodralet till spelet, som pryds av en röd sportbil, med kvarlevorna av ett blått bilvrak över sig samtidigt som gnistor yr och allting ser väldigt exotiskt ut. Sedan vänder jag på fodralet och ser fyra legoblock gruffas längs en halvtrist amerikansk motorväg på en pytteliten skärmdump. Hela historien slutar med att jag istället sätter i Mario Kart i min Nintendo DS och sladdar förbi Peach fluffiga slott med ett leende på läpparna. Slutet gott, allting gott. Förutom för Burnout Legends.