Burnout Revenge

Om Arnold Schwarzenegger vore ett bilspel skulle han utan tvivel vara ett av de senare Burnout-spelen. Ju mer jag tänker på det, desto mer uppenbart blir det. Burnout är racinggenrens motsvarighet till Conan Barbaren. Allt som saknas är en litet höftskynke och ett extremstort bredsvärd. Övriga barbariska kriterier är väl representerade. Det klyvs, knölas, kapas, slaktas, skövlas, och jag förvandlas till ett frustande soffmonster med blodsmak i munnen. Burnout väcker ilskan, hänsynslösheten och skadeglädjen hos mig. Jag skriker åt TV:n, skrattar så det sprutar spott och skyfflar omkring motståndarnas bilar med ett illavarslande leende på läpparna.

I Revenge är grundreceptet detsamma som i tidigare spel, det handlar om helvild bilkörning i överljudhastighet på fyrfiliga motorvägar knökfulla med ovetande vardagstrafikanter. Det handlar om att tjäna nitropoäng genom att köra på gränsen, att leva farligt, att känna hatet växa inombords.

I Burnout 3: Takedown handlade det mest om att bete sig illa mot sina motståndare och preja in dem i omgivningen. Denna gång har Criterion spätt på konceptet med att lägga till lite ljuvlig hämnd. Varje gång man själv blir offer för en så kallad takedown växlar kameran till ens baneman och det handlar helt enkelt om att återgälda tjänsten för att tjäna in mer poäng. Alla utförda dåd i ett race läggs till din race-rank. Denna race-rank används sedan för att öka på spelarens ranking på världsturnén. Ju brutalare och mer hänsynslös man är, desto högre rank, ju längre man kommer desto fler utmaningar öppnas upp.

Precis som i Burnout 3: Takedown får man åka jorden runt för att sprida våld och förödelse vart man än vänder sig. Banorna är denna gång mer baserade på verkliga städer såsom Rom, Detroit, Los Angeles och Tokyo. Tydligen tyckte amerikanska spelköpare att det var för färgglatt i det förra spelet och resultatet är att denna gång används en dystrare färgpalett där grått och brunt är oftast förekommande.

Burnout Revenge bygger på småjusteringar och uppdateringar istället för att göra något helt nytt. Crashläget har balanserats ordentligt då Criterion har tagit bort de bonusar man kunde plocka upp i förra spelet. Resultatet är ett betydligt mer taktiskt spelsätt där man med små medel blir mer inblandad i hur man samlar sina poäng.

En nyhet är att det nu även är möjligt att tackla och massakrera vanlig trafik och inte bara tävlingsmotståndarna. Detta går att använda på nästan all trafik i samma körriktning vilket i sin tur resulterar i att körbanan blir överfylld av söndertrasade vrak. Söndermanglad söndagstrafik kan sedan agera väghinder åt bakomliggande konkurrenter och hjälper ofta till att ge spelaren takedowns. Under de första timmarna är detta en funktion som roar mästerligt då bilar fullkomligt flyger runt hela skärmen i en ännu större utsträckning än tidigare. Effektfyrverkeriet bidrar till vansinnet, men någonstans känner man att detta är ett felsteg från Criterions sida. Då det finns mer trafik än tidigare och eftersom man kan plöja sig igenom det mesta, och dessutom blir belönad för det, sänks svårighetsgraden kraftigt. Tidigare har man varit tvungen att navigera runt trafiken, något som krävs i väldigt liten utsträckning i fyran.

Som alltid är såväl spelkänsla som ljud och grafik på allra högsta nivå. Man behöver inte ens nämna att Criterion än en gång har överträffat sig själv gällande effekter och härligt våldsam actionracing. Uppskruvat tempo, mer massmord på vägarna och vansinniga farter gör att man inte kan annat än njuta. Burnout har aldrig varit så intensivt, aldrig så snyggt. Helt enkelt en hyllning till allt vad fart och racing heter. I vissa stunder blir det så intensivt att man inte kan annat än skrika av glädje, och när däck studsar över skärmen, glaset regnar som konfetti, plåt knycklas och karosser deformeras till oigenkännlighet står det klart att racing nästan inte blir bättre eller mer hektisk än i Burnout: Revenge.

Allt är dock inte frid och fröjd. Att man nu inte längre behöver väja undan den övriga trafiken utan enkelt kan skövla undan framförliggande drönarbilar förtar en del av tjusningen. Trots högre tempo blir racingen i Revenge lite för enkelt och faktiskt aningen variationsfattigt i jämförelse med det föregående spelet. Jag hade gärna sett att Burnout Revenge varit mer utmanande än Burnout 3: Takedown, inte mindre men trots detta väcker Revenge hänsynsösheten och vreden inom mig, och det är ett bra betyg. Hämnden är som bekant ljuv.