Call of Duty 3

Efter min recension av Call of Duty 3 till Xbox 360 har flera av er läsare hört av sig, vissa med väldigt arga mail. Tydligen anser vissa att Call of Duty 3 innehåller påtok för många tekniska missar och allehanda småbuggar för att ens kunna vara nära att aspirera på samma höga betyg som tidigare spel belönats med.

Jag håller inte med, såklart (annars skulle jag ha satt ett lägre betyg, såklart). Call of Duty 3 är i vissa partier stressat, och innehåller framförallt i spelets slutskede nog många småbuggar för att strypa en hel häst. Men i min värld förstör det inte inlevelsen, intensiteten och det fantastiskt välavägda tempot som Treyarchs spel bjuder.

Inför releasen av Nintendo Wii bestämde sig Activision för att konvertera Xbox 360-spelet till Wii med en rad nödvändiga förändringar. Och även om Wii-versionen inte är världelös är den olidligt mycket sämre, fulare och tråkigare än det klart superba Xbox 360-spelet.

Jag har haft stora problem med att finna någon riktig underhållning i att spela Call of Duty 3 till Nintendo Wii. Visst, att kriga med hjälp av Wii-fjärren är nyskapande och bitvis riktigt lyckat, men det känns ändå bara som en ren gimmickgrej.

Man siktar genom att peka med Wii-fjärren mot skärmen och man vänder sig om genom att peka mot någon av skärmens kanter. Springer gör man med andra handen, med nunchaku-kontrollen alltså. Ett helt klart annorlunda sätt att spela Call of Duty, minst sagt, och något som det märks att Activision och utvecklarna Treyarch lagt mycket tid på att finslipa. Och det fungerar skapligt... helt klart. Men är inte särskilt roligt eftersom jag hela tiden vet hur mycket bättre det är med ett traditionell kontrollupplägg för ett spel som detta.

I övrigt är storyn densamma som i Xbox 360-upplagan. Ja, den lilla handling som ursprungsversionen nu innehåller. Man axlar manteln som amerikansk menig, brittisk korpral och polsk stridsvagnsgalning. Treyarch har till skillnad från Inifinity Ward blandat bättre mellan de olika karaktärerna och deras uppdrag och precis som i Xbox 360-spelet är variationen i Wii-versionen (beträffande uppdragen) mycket god.

Vad som däremot inte känns särskilt bra är det faktum att grafiken luktar gammalt Gamecube-spel anno 2002 och att Wii-versionen helt (!) saknar multiplayerläge... Det är en skoj en liten stund att skjuta nazister genom att peka på skärmen, men knappast i längden och i slutändan är detta en slarvigt sammansatt dussinkonvertering.