Call of Duty: Black Ops 3

Jag har sällan känt mig så genuint cool i ett spel som när jag äntligen fick chansen att genomföra ett mord som hade gjort självaste Rambo grön av avund. Det var under en runda Domination jag tappert försvarade bas, bara för att till slut övermannas av tre fiender som med smattrande kulsprutor gjorde livet surt för mig. Två hann jag ta med i fallet tack vare en välriktad granat, men den tredje inte bara skickade iväg den dödande kulan - utan blev även kvar och tog över basen och hade till råga varit en person jag haft många duster med under matchen. En tvättäkta nemesis.

Så snabbt som spelet lät mig spawna var jag på banan igen dock, med ett brinnande hämndbegär. Banan vi spelade hette Aquarium, ett enormt övergivet akvarium av samma slag som Sea World och liknande, med mängder av vattenkanaler som förbinder tankarna med varandra. Vattnet må vara äckligt slemmigt efter att lång tid stått i träda, men jag slängde mig i och simmade mot basen så nära botten som möjligt för att inte synas.

Väl framme stod drog jag mitt andravapen, en rekorderlig kniv av armémodell, hasade mig långsamt ur bassängen och smög fram. Jonas Mäki vs fiendestrupe, 1 - 0. Rambo kunde inte ha gjort det bättre. Men säg den lycka som varar för evigt och basen flyttade på sig till ett annat ställe. Väl medveten om att min käre personlige fiende skulle spawna och eventuellt hinna dit först, toksprang jag längs väggar, slajdade genom souvenirshoppar proppade med delfinmjukisdjur och redo att visa vem som bestämmer.

För att göra en hyggligt kort historia ännu kortare så förlorade mitt lag matchen, trots dröminsats från min sida. Revanschen uteblev dock, för här förklarade funktionärerna plötsligt att det är dags att prova på ett annat spelläge. Kränkt och upprörd fick jag acceptera detta mycket svåra faktum, och precis där och då insåg jag något jag inte känt på flera år, nämligen ett genuint toksug efter att få spela Call of Duty.

Jag försöker absolut inte säga att de senaste spelen varit dåliga, för de har de inte (långt därifrån), men väl att jag ändå vetat vad jag fått utan några större överraskningar. Det har varit ett stabilt multiplayer av samma pålitliga format som FIFA-serien där det handlat om att finjustera fjolårets version av spelet, göra något tillägg för att ha en nyhet att peka på och leverera ett tre-fyra timmar långt singleplayer - för att det liksom ska finnas ett sådant trots att statistik visar att de flesta inte ens spelar igenom det.

För mig har de senaste delarna varit bra spel som varit lite fattiga på överraskningar, och orsaken till att jag tar upp det är för att inget av detta är beskrivningar som passar in på Call of Duty: Black Ops 3. Ovan nämnda funktionärer är nämligen Treyarch själva som bjudit in Gamereactor till London för att spela 15 timmar Call of Duty: Black Ops 3, varpå vi sedan fick spelet till redaktionen för att hinna lira ännu mer inför denna recension.

Aldrig tidigare har hemlighetsmakeriet varit så stort inför ett nytt Call of Duty som inför detta, något jag insåg efter några timmars spelande. Trots ett otal trailers och pressreleaser samt att jag själv hunnit testa i somras - så finns det extremt mycket de inte pratat om. Ta bara en sådan som att Call of Duty: Black Ops 3 är det första spelet i serien sedan Call of Duty 4: Modern Warfare jag med gott samvete kan rekommendera dig att köpa bara för storyns skull.

Istället för att bara slaska ihop något, för att det liksom ska finnas en story, har de gjort ett äventyr som det egentligen bara är Halo-serien (och Half-Life, men det såret ska vi inte peta i) som kan mäta sig med. Jag skruvade upp svårighetsgraden ett snäpp och dog förvisso några gånger, och fick ett välskrivet science fiction-äventyr som varade i närmare tio timmar. Hur många förstapersonsskjutare kan skryta med det?

Nackdelen för denna recension med att äventyret är så pass välberättat som det är, är att jag egentligen inte kan säga så mycket om det utan att sabba nöjet. Det utspelas dock 60 år in i framtiden och mekaniska förbättringar av människokroppen är vardag. Huvudpersonen (som kan vara både kille eller tjej) är naturligtvis inget undantag och efter en grotesk militärrelaterad olycka har man försetts med utökande möjligheter och får ingå i en specialstyrka.

Världen står på randen till en fullständig kollaps i en konflikt som tycks inspirerad av kalla kriget med en Rysslandsledd koalition mot väst. Din roll blir såklart att ställa saker och ting till rätta, och under resans gång får du kontinuerligt möjlighet att bygga ut och förändra både dig själv och din utrustning. Mellan banorna vankas nämligen ett besök i ett "Safehouse" där du kan ställa in det mesta (och lite till), spela om uppdrag, designa vapen, bygga egna vapen och enligt ett klassiskt level-träd välja hur din figur ska utvecklas.

Eftersom fyra personer kan spela igenom kampanjen co-op (det finns även delad skärmför två), kan det vara en idé att skräddarsy så att alla kompletterar varandra. Vem är understödjande prickskytt, vem hackar fiendens automatiska kanoner till sin egen fördel, vem tar med sig det tunga artilleriet och så vidare. Det finns även en massiv Wiki-liknande databas där du kan läsa bakgrundshistoria och - när du känner dig klar med allt - påbörja nästa uppdrag.

Jag är mäkta imponerad av storyn och enda brasklappen jag kan komma på är att den möjligen är för lång. Treyarch verkar vara så förtjusta i sina överraskningar och vändningar av storyn att de drar ut på den aningen för länge. Hade de vågat döda sina älsklingar lite och klippt bort en timme, så hade de haft ett tajtare äventyr. Samtidigt är det hårt att kritisera att jag får för mycket singleplayer, när det allmänt vedertagna alternativet (på tok för lite) är det motsatta.

Sedvanliga Call of Duty-brister finns också kvar. Det är få strider du faktiskt måste göra. Ofta kan du bara aktivera supersnabbheten och kuta genom fiendens flanker tills nästa checkpoint kommer. Sedan kommer du dö, men får samtidigt spawna med fullt liv och kan därefter fortsätta som vanligt. Jag har även noterat att fiendens artificiella intelligens är lite si och så, för om du gör detta kommer fienderna fortsätta skjuta mot stället du borde stå på och låta dig slå ut dem från ryggen lugnt och sansat. Antagligen ett resultat av att kampanjen stödjer co-op där du bara är en av flera, men som ensam spelare ser detta lite komiskt ut.

Efter avklarat äventyr väntar en riktig överraskning i samma anda som gamla spelklasssiker från svunna tider. Det finns nämligen ett andravarv med ny story. Banorna är desamma men helt omkastade och berättar istället historien om ett zombieutbrott där fienderna i huvudsak är utbytta mot just zombies. Det för tankarna lite till hur Rockstar gjorde sitt Undead Nightmare-äventyr till Red Dead Redemption, och skänker betydligt mer omspelningsvärde än bara en högre svårighetsgrad.

Varför stanna där förresten. I menyerna finns nämligen även även ett komplett retrodoftande minispel med fejkad 16 bits-musik och grafik. Presentation och design är väldigt bra, och upplägget är "twin stick shooter" av samma modell som Geometry Wars - eller ännu hellre Smash TV som definitivt fått agera inspirationskälla här. Även detta kan spelas med (i detta fall är det nog snarare mot, dock) andra och det är en stenhård kamp mot zombies samt om loot, vapen och andra bonusföremål. Högst poäng vinner!

Jag har köpt fullprisspel jag spenderat mindre tid med än bara detta, och det hade ledigt kunnat säljas som ett minispel för att hypa Call of Duty: Black Ops 3. En given stapelvara på spelkvällarna med polarna framledes, ta bara en sådan sak som att det till och med finns en bilbana av samma typ som klassisk a Super Off-Road eller RC Pro-Am där fyra personer kan ratta runt. Och då har jag ändå medvetet avstått från att berätta roligheter för att du ska få chansen att upptäcka en del själv.

Sedan är det såklart Black Ops-stapelvaran med zombies. Även detta finns kvar, och har nu byggts ut något alldeles brutalt. Från att tidigare "bara" ha varit ett bonusläge, är det nu fullt utbyggt med ett eget äventyr och en enorm bana att upptäcka där du får spendera dina vinstpoäng för att låsa upp nya områden. Du och tre andra startar i en liten gränd, men det vilar en berättelse över äventyret och eftersom det inte finns någonstans att ta vägen behöver ni snart betala för att öppna den första grinden.

Det leder ut på ett torg där det blir lite lättare att traktera de odöda innan även detta blir övermäktigt. Då kanske det är läge att låsa upp dörrar till trappor för att få höjdövertag eller ännu större områden. Dessutom hittas undan för undan föremål som kan nyttjas på olika sätt. Allt medan svårighetsgraden skoningslöst ökar i närmast logaritmiskt tempo, våg efter våg. Designen är förstklassig med vemodig jazzinramning och skön art déco som stundtals för tankarna till första Bioshock, vilket givetvis är en komplimang som heter duga.

Jag skulle kunna babbla en evighet om allt som finns att låsa upp, hitta, hur du med närmast Forza Motorsport-liknande verktyg kan göra egna vapendesigner, hur du kan handla hemliga prylar med pengar du får genom att spela från en anonym vapenhandlare, hur du kan välja dina bonusföremål i zombieläget, gå igenom alla egenskaper du kan ge din figur och så vidare. Jag väljer att helt enkelt så fast att detta är ett av de mest innehållsrika spelen i genren någonsin, där endast Halo 5: Guardians kan matcha.

Trots att det finns kopiöst mycket att göra för den som helst vill spela ensam eller lokal multiplayer, är det åtminstone för min egen del i slutändan multiplayer som är viktigast. Där finns det som ska få oss att fortsätta spela nonstop i hundratals timmar tills den ofrånkomliga uppföljaren släpps nästa år. Här märks det hur mycket Titanfall trots allt betydde för genren när det släpptes för snart två år sedan.

Att springa på väggar och använda jetpacks är helt sömlöst infört i spelet, även om jag inte riktigt får samma flyt i parkour-hoppandet som i Halo 5: Guardians och Titanfall. Det är hur som helst tveklöst något som tillför en känsla av att alltid ha verktyg för att hantera varje given situation, att spendera tid i freerun för att verkligen lära sig spelkontrollen rekommenderas om du tänkt dig en karriär online.

Annars är det nog vattnet jag anser har enskilt störst påverkan på multiplayer. Banorna är sinnrikt designade och du vet aldrig riktigt varifrån fiender kommer. Kanske sker det längs väggarna, glidandes efter marken, springandes eller kommer de rackarna simmandes? Call of Duty: Black Ops 3 känns spelmässigt mer varierat, uppdaterat och har en fräschare känsla än serien varit på mycket länge.

Själv har jag fastnat lite extra för Safeguard, ett nytt spelsätt där en robot ska eskorteras tvärs över en bana, medan det andra laget såklart ska peppra den sönder och samman. Just eskortuppdrag brukar i spel vara de mest fasansfulla som finns, där artificiella intelligenser fastnar i allt och lite till eller går och dör varpå jag själv straffas för det. Här går roboten dock längs en förutbestämd linje och kan inte dö - bara bromsas.

Det behöver göras nog mycket för att tiden ska gå ut, annars vinner laget med roboten. Det kan låta banalt, men faktum är att konceptet är helt briljant. Roboten fungerar som ett rörligt centrum för banan och allt kretsar kring den. Att sitta och campa är menlöst eftersom roboten sticker och striderna kommer ske runt den, det gör också att det krigas på platser som annars mest fungerar som transportsträckor längs banorna. Safeguard är därför ett väldigt roligt avbräck som förändrar Call of Duty ordentligt. Jag gissar att balansen kommer vara svårt att få till bra, men det spelar mindre roll i ett spelsätt som inte är så prestigefyllt utan kretsar kring massiv action.

Bland de vapen som finns får jag snabbt Pharo som favorit med hygglig eldhastighet och styrka. Genom att bestycka den efter eget tycke och smak, får jag snabbt till en puffra som helt passar mig, och efter att har modifierat och motivlackat ytterligare med lite egyptiskt tema döper jag om krutpåken till Pharao. Men det dräller av användningsbara vapen i Call of Duty: Black Ops 3, och det mesta känns balanserat. Det är bara de rullande minorna jag inte lyckats lära mig komma överens med. De är på tok för snabba, på tok för små och på tok för kraftfulla. Varken i single- eller multiplayer finner jag någon tjusning i dessa tingestar som borde balanseras om ordentligt.

För att summera så var det nära att jag satte betyget tio på Call of Duty 4: Modern Warfate. Det var verkligen precis just så bra. Sedan dess har inget spel i serien ens varit i närheten. Men i och med Call of Duty: Black Ops 3 kommer tankarna tillbaka. Detta är närmare tio än åtta, och det är alltså en stark nia jag dundrar ut på vad som måste betraktas som den mest välfyllda förstapersonsskjutaren någonsin. Här finns verkligen något för alla och allt innehåll är bra. Mästerligt, Treyarch.