Call of Duty: Black Ops 6

Åtta månader efter inledningen av Gulfkriget (1991) står det klart att utöver brinnande oljefält och slaktade ledare i Mellanöstern, bubblar en inre konflikt och en konspiration på regeringsnivå upp inom CIA och det är här som handlingen i Black Ops 6 tar avstamp. En bunt före detta CIA-anknutna stridspittar och politiska kameleonter har format specialförbandet Pantheon vars ekonomiska backning verkar ha rysk anknytning och för att ta reda på mer, skickas du och ditt team in. Den rullstolsbundne, skadeskjutna Woods agerar central planeringsboss medan du och de nya förmågorna Harrow, Marshall, Dumas och Neumann får i uppdrag att frita Adler och knäcka Pantheon från insidan.

Det är exakt 14 år sen som jag spelade det allra första Call of Duty: Black Ops och gillade det, skarpt. Den för sin tid relativt slappa spelserien fick sig en välbehövlig nytändning i och med Treyarchs mörka, våldsamma spionhistoria som lade mindre fokus på enorma slagfält och timmeslånga eldstrider och mer på en spännande historia, intressanta karaktärer och en del välkomna stealth-element. Sedan dess har Treyarch bombat ur sig fem spel till i samma serie och det smärtar mig att konstatera att ingenting har förändrats under alla dessa år. Black Ops 6 känns som Black Ops (1), bara mindre tight, mindre spännande och en smula förutsägbart på ett vis som trist nog tråkar ut. För jag älskar Call of Duty.

Precis som i de föregående delarna är varje uppdrag förankrat i en större premiss och varje del av spelet presenteras via en rad mer eller mindre utdragna mellansekvenser. Som spelare har du precis som i föregångaren möjlighet att välja vad du ska svara och säga i de diskussioner som sker inför varje uppdrag, men dina val har i slutändan ingen som helst betydelse för vare sig storyn, det som sker under uppdraget eller slutmålet i sig. Det känns på så sätt bara som slöseri med tid. Samma känsla infinner sig när jag försöker sammanfatta speltiden och hur lång tid jag tillbringade med att slutföra samtliga uppdrag i spelets singleplayerkampanj. Black Ops 6 tog mig sex timmar och 14 minuter att spela klart och minst två av de timmarna utgjordes av antingen mellansekvenser, dyrkande av lås, hackning av datorer, pusselmoment för att låsa upp dörrar med elektroniska lås eller rattande av bombutrustad RC-bil. Treyarch gör såklart på det här viset för att dra ut på vad som i grunden handlar om ett tre timmar kort singleplayerspel och i kombination med den i Black Ops 6 blaskiga storyn, är det svårt att inte rycka på axlarna.

Black Ops 6 (singleplayer) känns som ett 14 år gammalt spel. Fienderna står placerade på markerade positioner. Som pappfigurer på en skjutbana. Dina medhjälpare skjuter knappt på fienden alls utan sitter mest bara hukade bakom skydd i väntan på att du ska göra jobbet och om du får för dig att flankera fienden, lyckas deras kulor på något magiskt vis träffa dig oavsett var du befinner dig eller rör sig. Som om de vore magnetiska mot ditt huvud. Fienderna å andra sidan står kvar där de stod när eldstriden började och bara väntar på att bli nedpangade. Det känns direkt hysteriskt gammalt på så sätt och det finns noll dynamik eller moderniteter i själva gameplay-loopen som sett exakt likadan ut i denna spelserie sedan tidigt 2000-tal. Vapnen känns suveräna och det finns musik och röstskådespeleri som är riktigt bra, såklart, men det känns gammalt - enligt mig.

I Black Ops 6 har Treyarch lagt mer krut än någonsin på smygande, också. Stealth. Det märks att de framförallt har tillbringat gott om tid tillsammans med Agent 47 och Hitman III då ett par av banorna känns som norpade ur danska Io Interactives uppskattade stealth-epos, men väldigt lite av det roar eller känns som något annat än ren utfyllnad för egen del. Fienderna är stendumma, det är alltid mer effektivt att bara skjuta ned samtliga för att på så sätt röja rent till de tät placerade checkpointsen och när det valet inte ges, är det smartast att slide:a och springa mot den tydligt markerade checkpointen på kartan för att väl där, hoppa vidare till nästa del. Call of Duty har enklast gått att beskriva som "painting by numbers" i flertalet år nu men i det här spelet känns det för egen del mer extremt än på väldigt länge. Det finns ingen dynamik här, som sagt. Ingen egentlig atmosfär att tala om, ingen fantasi, ingen uppfinningsrikedom eller utmaning som sporrar. Bara dumma, korkade fiender och väldigt ensidiga uppdrag sett till actionpartierna.

Inte blir det särskilt mycket bättre i Black Ops 6: Zombies, heller. Tyvärr. Fjolårets direkt plågsamt slappa zombie-läge (som i grunden bara var DMZ-uppdrag där man bytt ut bot-soldaterna mot zombier) kändes som ett lågvattenmärke för serien och även om årets upplaga marknadsförts som något mycket mer, är det på det stora hela lika dåligt. Banorna är klaustrofobiskt trånga och begränsade, fantasirikedomen begränsad (som bäst) och utmaningen ligger i att uthärda snarare än att skjuta prick eller röra sig på ett effektivt vis. Treyarch slungar fram 100 zombier åt gången och det har i utvecklingen bevisligen varit viktigare att framkalla stress och panik än att bygga någon slags dynamik, eller variation i hur eldstriderna fungerar.

Multiplayerportionen är bättre, turligt nog. Treyarch är den Call of Duty-studion som enligt mig är sämst på just multiplayer men trots detta har de lyckats sätta ihop ett spelläge som känns tight och roligt. "Omni-Movement" är i slutändan mer en marknadsföringsklyscha än något som förändrar Call of Dutys grundstomme men det är roligt att glida i sidled och skjuta samtidigt, jag gillar verkligen hur vapnen känns och tempot är bra. De nya animationerna har lett till att det känns mjukare och att springa men spelkänslan har via den guppande förstapersonskameran mer närmat sig Battlefield än Call of Duty, vilket för egen del inneburit att jag i menyerna dragit ned på den funktionen och bantat "guppandet" under sprint.

En annan del som Treyarch jobbat hårt med är ingame-ljudet som är bättre än i Modern Warfare III, också. Chatten stänger inte ned och klipper när matchmaking-lobbyn hoppar över till game-servern och inuti spelet låter chatten mindre skränigt burkig och rösterna mer naturliga. Direction sound-grejen som lanserats här är inte fullt så imponerande som Activision på förhand fått det att låta som, snarare en mycket blygsam förbättring om något - enligt mig, men det är bättre än tidigare. Det finns fortfarande dryga problem med att fotsteg från klampande fiender i multiplayerportionen inte hörs (alls) trots att de springer upp bakom dig med militärkängor på ett trägolv, men det märks att Treyarch åtminstone försökt och det uppskattas.

Presentationen och det nya menysystemet är dock, till skillnad från ljudbilden och Omni-Movement, ett rätt rejält steg bakåt för spelserien i allmänhet. Menyerna. Loadout-systemet och socials-funktionaliteten i Modern Warfare III var och förblir strålande medan Treyarch här har gjort om för sakens skull snarare än för att i slutändan nå någon slags förbättring. Detta är synd. Det finns ett par grundläggande funktioner för att kunna synka med sina spelkompisar som i dessa omgjorda menyer tar ett eller ibland två knapptryck mer för att nå vilket jag anser vara vansinne med tanke på att de försämrat något som bevisligen fungerat ypperligt.

Grafiken är inte heller något att hurra över och jag skulle nog vilja påstå att detta är märkbart fulare rent grafiskt än 2019 års Modern Warfare, vilket på flera sätt är direkt obegripligt. IW-motorn målar upp färgat ljus på ett övertygande och stämningsfullt vis men resten av spelet ser ut som en Playstation 4-titel med tokstela ansikten, statiska fiender, fula eldeffekter och förhållandevis trånga banor. Zombies är den fulaste delen av Black Ops 6 och jag för mitt liv bara inte begripa varför det är så. Jag förmodar att tanken med Liberty Falls varit att bygga någon slags Alan Wake-doftande småstad dränkt i atmosfär och mystik men allt ser bara kasst belyst ut, platt och gammalt.

Jag älskar idag Call of Duty. Så sent som 2022 förälskade jag mig i Warzone (2.0) och sedan dess har jag stoppat in 1000 timmar i det spelet. Jag vill så himla gärna älska detta, också. Men! Ska man kräva 900 kronor för ett ultrahaussat actionspektakel som detta krävs det att man som i Treyarchs fall erbjuder något bättre än det här. Black Ops 6 är inte dåligt men det känns gammalt och som en återanvändning av det vi i flertalet omgångar redan upplevt.