Call of Duty: Black Ops 7 (Singleplayer)

Tio år har passerat sedan händelserna i Black Ops II och när vi först får stifta bekantskap med de nya förmågorna i specialförbandet Specter One sätts de in för att undersöka fuffens som det globala techbolaget The Guild misstänks pyssla med. En deepfake-version av en plötsligt levande, ärrad version av superterroristen och efterlyste massmördaren Raul Menendez har ställt till med all möjlig oreda och innan Specter One med teamledaren David Mason (Milo Ventimiglia) vet ordet av, har The Guild-bossen Emma Kagan förgiftat hela gruppen med en ny slags giftgas som får Mason, Mike Harper (Michael Rooker), Samuels och Leilani att hallucinera som om de vräkt i sig flugsvampsragu.

Call of Duty: Black Ops 7 har utvecklats av Treyarch, precis som fjolårets föregångare, och detta tack vare att det Activision-ägda teamet växt från cirka 450 utvecklare till strax under 700 de två senaste åren. Teamet delades helt enkelt upp på mitten för strax över två år sen och har sen dess alltså arbetat parallellt med två stycken Black Ops-titlar. Detta för att ge framförallt Infinity Ward mer tid med den nya grafikmotorn samt nästa års Modern Warfare. Singleplayerportionen (som är vad som betygsätts här, multiplayerkomponenten kommer att recenseras separat) är mer urflippat vild i sin framtoning och sitt upplägg än vad vi någonsin sett i Call of Duty-väg och även om det börjar ganska lovande med en tight första bana och relativt snygga filmsekvenser, är det redan vid första giftgas-inhalationen som det ballar ur bortom vad jag är beredd att acceptera och en bra bit bortom vad Call of Duty som spelserie bör vara.

Treyarch har ätit samma flugsvampar som sina stereotypiskt enfaldiga huvudkaraktärer under utvecklingen av Black Ops 7 som pendlar mellan att släppa lös Mason & Co på battle royale-kartan Avalon i vad som enklast går att beskriva som DMZ Light, till att varva med feberdrömska banor inuti Masons mardrömmar, inuti sotsvarta Doom-katakomber eller på flytande öar i himlen - som knyts samman av neonröda stjälkar från gigantiska, köttätande växter. Det blir väldigt snabbt väldigt märkligt och jag behöver knappast påpeka för någon som spelat något av de tidigare spelen hur illa detta rimmar på vad Call of Duty är, och har varit. Uppdragen då Mason & Co färdas genom luften på ett mystiskt spökskepp och pangar väsande, neongröna jätteflugor eller när de hoppar mellan svävande öar uppe i himlen, skjuter lavazombies och släcker köttätande blommor kan vara några av de absolut sämsta uppdrag jag spelat i hela mitt liv.

Inte blir det bättre av att Treyarch drygar ut speltiden med DMZ-uppdrag på Avalon, kastar spelaren mellan tonala motsatser och byter väsande alienflugor och lavazombies mot en och samma klonade DMZ-bot (tusentals av dem) som är dummare än grus och knappt märker av när jag blåser ned deras kompisar med raketgevär, men trots detta alltid prickar Masons huvud på 400 meters håll, oavsett var jag står eller hur jag rör mig. Det märks så otroligt tydligt att Treyarch inte har något mer att ge, efter alla dess otaliga Black Ops-spel. De har inget mer att berätta som inte enbart rimmar på renodlat trams och de har inga vettiga idéer kvar heller annat än renodlat, urflippat ultratrams som jag utgår från åtminstone delvis gjorts för att trolla fansen.

Bara en sådan sak som att singleplayerläget, själva story-kampanjen, kräver konstant uppkoppling oavsett om du spelar själv eller hoppar in med tre kompisar. Väl med fötterna på marken på Avalon kan du inte pausa spelet, eftersom det sker "online" och om du lämnar handkontrollen liggande i soffan mer än i ett par minuter, kickas du ut i lobbyn på grund av inaktivitet och tvingas börja om, spela hela kapitlet från början - oavsett var du befann dig. Om du dessutom spelar Black Ops 7 själv och inte med tre vänner, är vare sig Mike, Eric eller Lailani med dig på resan. Det finns inga datorstyrda medhjälpare här på grund av tidsbrist under utvecklingen, detta trots att de alla är med i varenda filmsekvens och hela tiden pratar med Mason som om de befann sig bakom dig, med bössorna i högsta hugg.

Det blir idag så tydligt varför Activision och då primärt Raven Software slutade utveckla den lovande DMZ-delen i Warzone oför att sen plocka bort spelläget. Detta eftersom de nu baserat både singleplayerläget i Modern Warfare III samt det här spelet på återanvända DMZ-inslag med bot-fiender dummare än tåget, och eldstrider som aldrig blir något annat än sådär gräsligt enformiga och platta. Ofta stormas du av upp till sju stycken identiska fiender samtidigt, de träffar alla sju samtliga av sina avfyrade skott och det enda sättet för dig att överleva är att sprinta bort från eldstriden, huka dig bakom en låda och pula ned skyddsplåtar i din väst, för att sen springa tillbaka och fortsätta harva sig igenom drösvis med stendumma fiender. De hjälper aldrig varandra, de gömmer sig aldrig på ett intelligent vis och de följer aldrig efter dig som spelare när du sprintar därifrån, utan blir kvar på samma ställe och inväntar att du ska återvända. Att världens största actionföljetong med över 3000 dedikerade utvecklare och en årsbudget på över tre miljarder kronor befinner sig här, rullas ut i det här skicket - är inget annat än skamlöst och direkt sorgligt.

Med det sagt känns så gott som samtliga vapen i Black Ops 7 bra. Jag saknar en del favoriter från Modern Warfare, såklart, men själva känslan i allting "gunplay" är god och jag gillar balansen mellan eldhastighet och springtempo, vilket jag inte kan säga om Battlefield 6. Det jag däremot inte gillar är hur mycket grovkalibriga skott från nära håll som de stendumma fienderna tål genom hela storyn i det här spelet. Det är inte det minsta ovanligt att tvingas tömma hela magasin med 5.56-kulor i en anstormande, intelligensbefriad bot-soldat vilket alltid, alltid innebär att man blir pepprad i skallen 1200 gånger under omladdning. Kulsvamp får i det här spelet en helt ny innebörd och är säkerligen anledningen till varför Treyarch stoppat in livmätare ovanför fiendesoldaternas huvud, för att det inte ska kännas exakt som det gör - att ens egna kulor knappt gör skada.

Utöver detta märks det återigen supertydligt vad lastgammal IW9-motorn verkligen är vid det här laget. Att Infinity Ward, Raven samt Treyarch fortfarande arbetar med en spelmotor som är optimerad för Playstation 4, som naturligtvis är en idag 12 år (!) gammal konsol, är i det närmaste bisarrt. Allt från de kasst animerade munrörelserna när karaktärerna pratar till spelgrafiken i sig känns hopplöst fast i "last gen" och jämfört med bland annat Battlefield 6 har Call of Duty nog aldrig känts mer förlegat. Bara en sådan sak som att man här stoppat in massor av godtydliga bosstrider där vi bland annat ska skjuta "fröna" på en köttätande växt stor som ett höghus, eller kasta 200 meter långa, ljuslila machetes på ett gangsterspöke säger väl egentligen allt du behöver veta om denna sorgliga singleplayerupplevelse.

Med snudd-på oändliga resurser, massor och åter massor av talang och framförallt rutin skulle naturligtvis Call of Duty idag bjuda på actionupplevelser utöver allt annat på marknaden. Vi skulle kunna få extremsnygg grafik, omvälvande 3D-ljud, fullständig förstörelse, välskrivna, trovärdiga karaktärer, supersmarta fiender och allt där i mellan men istället får vi idag inget av det där. Vi får billiga, dumma, fula lösningar - värdelösa berättelser, hopplösa karaktärer och återanvända moment norpade från ett flera år gammalt gratisspel. Call of Duty har verkligen aldrig varit sämre än såhär och om nu inte Infinity Ward gör något drastiskt, har jag rysligt svårt att tro att det kommer att fungera särskilt mycket längre.