Call of Duty Classic

Med fejan planterad i den franska landsbygdsmyllan, med svetten lackandes och med tysken skrikande långa ramsor av ilskna har jag kämpat för en hel kontinents frihet från förtryck. Året var 2003 och Infinity Ward slog världen med häpnad med sitt andravärldskrigs-epos Call of Duty. Med briljant närvarokänsla, kanonljud och solid grafik visade det nya teamet var skåpet skulle stå. Året innan hade ett kärngäng jobbat på företaget 2015 och slog på stora trumman med det allra första Medal of Honor: Allied Assault.

Trötta på att bossas runt av EA stack flera av dem och grundade Infinity Ward. Året efter var succén ett faktum och en av de mest hyllande och framgångsrika spelserierna hade sett dagens ljus. Nu har de insett att det finns en hel del fans där ute som mer än gärna återlever gamla gulddagar och vips så får vi ta del av spelet som startade allt, denna gång som nerladdningsbart spel till Playstation Network och Xbox Live.

Vid det här laget kan vi historien, en kille vid namn Hitler fick fullkomligt totalslint i skallen, invaderade Polen och allt annat han kom över och resultatet blev att en hel kontinent förvandlades till högar med grus och tegelsten, samt att det blev hål precis överallt. Då landsätter man 170 000 man med vapen och hoppas att det reder upp sig på ett schysst sätt. Om det inte löser sig på ett schysst sätt, skjuter man för allt vad tygen håller och svär och gapar på olika språk för att understryka att det man gör är av yttersta vikt.

Call of Duty lanserades 2003 och när man sätter sig och spelar Infinity Wards debutspel märker man hur långt tekniken har kommit. Trots att det var vrålsnyggt på sin tid märker man hur mycket som egentligen har hänt med en ny generation av grafikhårdvara och nya grafikmotorer av alla de slag. Ska man vara elak kan man säga att Call of Duty Classic är ganska fult, men samtidigt får man tänka på att det är ett sex år gammalt PC-spel och inte många spel står sig lika bra mot tidens tand som Call of Duty har gjort.

Känslan, även om den har kommit att bli lite avtrubbad med tiden, är fortfarande kvar i Call of Duty och medsoldaternas rädsla och ilska gör sig konstant påmind. Det skriks och skjuts mer eller mindre hela tiden och man känner alltid närvaron av krig omkring sig. Formulan till Call of Duty har mer eller mindre varit intakt hela från första början till dagens dato. Styrt, kontrollerat och skriptat och avsaknad av dynamik har alltid präglat spelserien. Även Call of Duty: Modern Warfare 2 är detta väldigt ofta med i bakgrunden, Infinity Ward har bara blivit bättre och bättre på att dölja de billiga tricken bakom dyr och svinläcker teknik. I ursprungsspelet från 2003 märker man mycket lättare alla billiga trick och konster som Infinity Ward har använt sig av.

Det blir vid vissa tillfällen väldigt uppenbart och kan kännas lite tråkigt. Dock är det viktigt att veta att upplevelsen blir så mycket mer koncentrerad på vad Infinity Ward vill förmedla och det är kaos, det får man i stora mängder, det har de sett till redan från första början. Som actionrökare sett är det aldrig en död stund och det är som en actionfilm på full fart i högsta växeln hela tiden. Det är här styrkan ligger hos Call of Duty Classic. Som upplevelse är det fortfarande riktigt underhållande och ett spel som håller än, bara man ser bortom ytan.

Det är dock inte felfritt såklart. Något som jag stör mig på är det faktum att ens medsoldater är uppbyggda av 200-kilos potatissäckar, inte sällan står de i vägen och tar upp plats när man försöker söka skydd för fiendens eldgivning. De populerar platser i klunga, ställer sig halvt om halvt i vägen för dörrar och annat dumt. Det går att böka sig förbi, men ganska snabbt hann jag störa mig på denna gamla designmiss. Att grafiken är stel och kantig får man liksom svälja då det handlar om ett sex år gammalt spel, dock kan jag känna att animationerna känns ryckiga. Framförallt irriterar jag mig på att fienderna är otroligt korkade, det hör dock till ursprungspelets fel och det är ju trots allt en del av Infinity Wards sätt att designa upplevelsen.

Onlinedelen, det lilla jag har kunnat testa på grund av bristande aktivitet, imponerar inte. Jag spelade inte Call of Duty på PC när det begav sig på den tiden och mina intryck från Call of Duty Classic är inte speciellt imponerande. Stelt och trist utan att man inspireras allt för mycket, istället hävdar jag att kampanjen är där man har själva behållningen med Call of Duty Classic

Personligen kan jag kanske tycka att Call of Duty inte har åldrats sådär jättebra, varken när det gäller det audiovisuella eller själva spelmekaniken. Dock går det inte att argumentera mot att det fortfarande är ett bra spel och för den som inte har upplevt spelet som startade en av de största spelserier som finns just nu. För den som vill återleva gamla minnen är det precis lika köpvärt nu som då. Ett stycke spelhistoria som man inte bör missa, bara man kan se förbi det yttre.