Call of Juarez

Panga winchester-påk mot kaxiga indianer, tugga tobak och spotta på folks stövlar, fisa så skinnchapsen fladdar, dricka 62 liter blaskigt kaffe om dagen, äta äckliga bönor utan att bry sig, rida gigantiska hästar och sova under bar himmel och aldrig borsta tänderna. Vem har väl inte någongång drömt om att leva livet som väderbiten cowboy? Vem har inte drömt om att glida omkring bland nybyggda salooner iklädd lortig poncho och skjuta alla som tittar snett på en? Leva livet som Clint, leva livet som revolverman i vilda västern. "Die with your boots on if you gonna die" som Bruce Dickinson så fint uttryckte sig en gång i tiden.

Jag har definitivt drömt om det. Om att leva som cowboy, i vilda västern. Flera gånger. Tusentals gånger. För vore det inte för den erkänt usla personhygienen som rådde under denna tidsperiod skulle mitt förstahandsval om jag någon gång sprang på en fullt fungerande tidsmaskin faktiskt vara vilda västern. Amerika innan det blev amerika liksom (Deadwood, typ), med två gigantiska puffror i bältet. Yiiihaaaaaah!

Denna dröm, denna önskan, är något som Techland tagit fasta på och precis som Neversoft (Gun) och Rockstar (Red Dead Revolver) har de skapat ett actionspel som utspelar sig under guldruschens våldsamma dagar. En mycket underskattad inramning för ett lyckat actionspel och något som fler utvecklare helt klart borde testa istället för att fortsätta traggla med andra världskriget och den där evinnerligt uttjatade rymden.

Call of Juarez är faktiskt ett gammalt spel, eller ja, åtminstone inte helt nytt. Det släpptes nämligen redan ifjol till PC med fick väldigt lite uppmärksamhet. Efter cirka åtta månaders arbete är nu Techland färdiga med Xbox 360-utgåvan som släpptes för en dryg vecka sedan. På grund av slapphet i utskicksrutinerna hos ett visst spelföretag är vi på Gamereactor dessvärre sena med vår recension av Call of Juarez, men bättre sent än aldrig, right?

Känslan av att vissa saker inte riktigt stämmer i Call of Juarez infinner sig dock ganska snabbt, tyvärr. Först och främst är övergripande tonen lite väl tramsig, och den genuina känslan av ett laglöst amerika anno 1882 infinner sig aldrig. Techland har uppenbarligen jagat en lite b-filmsaktig, charmigt ostdoftande atmosfär i vissa delar av spelet medan andra känns gravallvarliga. Det är också denna blandning som gör att man aldrig riktigt lyckas greppa huruvida den stundtals påtvigande humorn är till för att fnissas hejdlöst åt eller mer som ett sätt att maskera det faktum att den seriösa tonen de egentligen eftersträvade inte fungerade.

Detta förmodligen främst eftersom utvecklarna Techland är från Polen och inte från USA och i stort sett blandar lite för många vilda västern-klyschor med banala försök till stämningsbyggande storysekvenser. Call of Juarez känns därmed mer som en vilda västern-parodi istället för en cool och våldsam actiondräpare... tråkigt nog. Men gillar man Mel Brooks heltramsiga Blazing Saddles mer än Deadwood så antar jag att man snabbt kan bortse från detta stycket och det ovan och istället se parodi-kritiken som något positivt.

Storyn i Call of Juarez kretsar kring halvmexikanen Billy Candle (Billy Stearinljus?) som oskyldigt anklagas för mordet på sina föräldrar. Förutom Billy får spelaren även ta kontrollen över Billys farbror Ray, som är en ytterst våldsbenägen gammal pastor som med bibeln i den ena handen och en enorm colt i den andra - ger sig ut för att hämnas sin brors mördare (Billy Stearinljus, trots att han är oskyldig, men det vet ju inte Ray... duh!).

Att dela upp ett spel på det här sättet och berätta en story som kretsar kring två olika huvudpersoner är inte helt ovanligt i actiongenren, och i det här fallet ett modigt och spännande drag från Techland. I Call of Juarez fungerar det däremot inte särskilt bra eftersom kvaliteten mellan uppdragen som medföljer dessa två olika revolvermän skiljer sig så pass mycket rent kvalitetsmässigt som de faktiskt gör. Den delen av Call of Juarez där man kontrollerar präst-Ray är tveklöst den bästa biten av spelet och varje gång man tvingas axla rollen som den jagade sonen Billy känns det som ett påtvingat moment som man helst av allt skulle vilja slippa.

Billy är den mer försiktiga typen medan Ray helst skriker bibel-citat och skjuter som självaste Vilde Bill. Billys del av spelet innehåller också en del riktigt tröttsamma plattformsmoment som inte fungerar alls, och tillsammans med ett upplägg som är som klipppt och skuret för ren och skär massdöd, är Billy Candles del av Call of Juarez (som sagt) den tråkigare av dem.

Att skjuta indianer och dryga fyllon på diverse fullsmockade salooner med den arge prästen Ray är betydligt roligare. Ray kan, genom att koncentrera sig riktigt mycket, sakta ned tiden och därmed oftast knäppa en hel hög svettiga mexare utan att själv bli skadad. Ray kan även använda sin bibel till att förstena sina fiender (genom att läsa riktigt läskiga avsnitt ur den heliga boken) och sedan skjuta dem.

Spelmekaniken som konstruerats för att få dessa två moment att fungera (koncentrationsgrejen och bibelgrejen) är riktigt lyckad. Att stanna upp, ta ett par lugna andetag för att sedan styra de två ringarna som symboliserar Rays två sikten från hans två pistoler, mot fienden - och trycka av - är såväl utmanande som belönande. Den här biten av Call of Juarez är tillsammans med den snygga grafiken och skapliga implementeringen av fysikmotorn från Half-Life 2, det bästa med hela spelet.

Grafiken är detaljerad, högupplöst, snyggt färgsatt, stiligt animerad och fantastiskt läckert ljussatt. Det finns problem, och dessa uppenbarar sig nästan enbart i spelets mörka sektioner då man knappt ser någonting av det som händer på skärmen, och där alla färgerna som Call of Juarez annars innehåller flyter ihop till en stor gröt.

Sammanfattningsvis är Techlands actionhistoria ett sämre spel än både Gun och Rockstars plågsamt underskattade Red Dead Revolver. Vad som dock måste sägas, trots min uppradning av Call of Juarez alla svagheter, är att Techland sannerligen inte varit rädda för att chansa i utvecklingen av spelet vilket ger Call of Juarez en lekfull om ändå inkonsekvent ton och en spelbarhet proppad med variation.

Att lösa fysikbaserade pussel, rida häst, slåss med bara nävarna, kasta piska, skjuta stor krut-pickadoll och smyga sig på skojfriska mexikanare med pilbågen i högsta hugg är alla moment som finns med i Call of Juarez, som trots en del jobbiga minus åtminstone framstår som en väldigt ambitiös produktion.