Capcom Fighting Evolution

Mellan 1991 och 2001 släppte Capcom 37 fightingspel, konsolversioner, nyutgåvor och samlingar ej inräknade. Det kan tyckas som att tjata ut en genre å det grövsta, men samtidigt måste det sägas att i stort sett alla var bra. Till och med udda titlar som Jojo's Bizarre Adventure, Cyberbots och Tech Romancer är gedigna spel med skön design, originella karaktärer och framför allt närmast perfekt kontroll. Visst, Final Fight Revenge och Street Fighter the Movie var ganska ruttna, men till Capcoms försvar var det faktiskt den inkompetenta amerikanska grenen av företaget som utvecklade de spelen.

Men de senaste tre åren har vi inte fått se ett enda nytt fightingspel från Capcoms slagsmålfabrik. De gamla genierna och designerna bakom höjdare som Street Fighter 2, Street Fighter 3: Third Strike och Vampire Savior har stuckit till SNK, Sammy, Arika eller nu senast bildat ett nytt eget företag. Det är ganska uppenbart att det inte finns något större intresse på huvudkontoret i Osaka att göra några fler spel i någon av de många serierna, men samtidigt vågar inte Capcom riktigt ignorera tusentals utsvultna fans som visserligen fortfarande spelar Third Strike och Marvel vs Capcom 2, men gärna skulle ha något nytt att testa. När vi då äntligen fick höra talas om ett helt "nytt" fightingspel var det ingen överraskning att i stort sett hela spelet är en uppvisning i återanvändning. I Japan heter det Capcom Fighting Jam, men här blir titeln alltså Capcom Fighting Evolution. Utveckling är tydligen bättre än sylt.

Spelet innehåller karaktärer från fem olika spelserier, och tanken är att dessa ska fungera precis som i sina ursprungliga spel. Till skillnad från Capcom vs SNK 2 där vi kunde välja vilket system vi ville spela med för varje karaktär är det förutbestämt här. Givetvis kommer det att bli stor skillnad mellan figurer från de första Street Fighter-spelen och monstren från Red Earth eller Darkstalkers. För att balansera de helt olika systemen har det trots allt blivit några små förändringar. Dessutom spelar man alltid med två figurer i varje strid. Mellan varje rond kan du byta, så det kan bli lite sten, sax, påse över det hela.

Från Street Fighter 2 kommer Ryu (givetvis, vilket spel kunde vara komplett utan honom?), Guile, M. Bison samt Zangief. Ingen av dessa behöver väl någon närmare presentation, oavsett hur väl bevandrad man är i fightingspel. Dessa figurer kommer att ha tillgång till minst två superattacker, men i övrigt fungerar de som i de gamla spelen alla minns. Inga luftblockeringar, inga långa kombinationer, bara old school hela vägen. Och nej, det är inte de gamla spritarna från det första spelet, utan versioner från Capcom vs SNK och Street Fighter Alpha som används istället.

Men var är Chun-Li, frågar nog de flesta. Oroa er inte, hon representerar Street Fighter 3 tillsammans med ultimate fightern Alex, kung fu-geniet Yun och halvgudomlige och halvnakne Urien. Med undantag för Alex representerar dessa tre några av de mest använda Street Fighter 3-figurerna i stora turneringar, vilket givetvis är en flört med proffsspelarna. Till er som håller koll på sånt kan jag dock rapportera att Aegis Reflector har försämrats rejält samt att Genei Jin är borttagen. Ni andra kan klia er i huvudet och undra vad sjutton jag snackar om.

Och nu blir det huvudkliande för samtliga. Red Earth är Capcoms klart mest okända fightingspelsnamn. Säger jag Warzard, det japanska namnet på samma spel, kanske någon hajar till. Spelet släpptes till arkadhårdvaran CPS3 strax innan Street Fighter 3, och var en grafisk uppvisning utan dess like. Tyvärr var spelet ganska komplicerat med bara fyra spelbara figurer, vilka kunde gå upp i rang och få tillgång till nya attacker som sparades med lösenord. Det blev inte bättre av att spelet aldrig släpptes utanför arkadhallarna. Lilaklädda häxan Tessa dök upp i både Pocket Fighter och SNK vs Capcom: Chaos, men annars har Red Earth-gänget varit extremt okända. Tills nu. Huvudpersonen Leo, en gigantisk krigare med svärd, sköld och lejonhuvud, samt Kenji, en klassisk ung ninja, får äntligen en ny chans i fightingbranschen. Med sig har de två av de förut datorstyrda bossarna. Hauzer är en tyrannosaurus-liknande best som sprutar eld, medan Hydron är någon sorts tentaklig vattenvarelse beväpnad med en treudd. Dessa fyra är alltså praktiskt taget nya karaktärer, trots att de har funnits sedan 1996.

Något mindre obskyra är gänget från Darkstalkers. Tyvärr lider de allra mest av Capcoms lathet. Det första Darkstalkers kom 1994 och hade en helt annan grafikstil än övriga spel, med tjocka svarta kanter på alla figurer. Fightingfans kanske minns hur hemsk Morrigan såg ut i Capcom vs SNK 2. Demitri är värre. Särskilt ironiskt är det att SNK tog med honom i sitt SNK vs Capcom: Chaos och ritade om honom till en riktig hårding, men här blir det alltså den tio år gamla spriten som kommer tillbaka, komplett med tights och pixliga eldeffekter. Kattflickan Felicia och den mumifierade faraon Anakaris är lika gamla men känns ändå oväntat fräscha. Och så får vi Jedah, den hysteriskt coole demonfursten.

Det sista spelet som representerats är Street Fighter Alpha. Härifrån får vi för det första Sakura, den evigt unga skolflickan och Ryus största groupie. Lite oväntat dyker också hennes rival upp; den stormrika och bortskämda Karin Kanzuki. Rose, den sjalklädda sierskan, får äntligen en chans utanför Alpha-serien, liksom Guy, ursprungligen från Final Fight. Riktigt insnöade fans som undertecknad noterar att Guy räddade en medvetslös Rose efter hennes strid mot Bison i slutet av Street Fighter Alpha 3. Vad han inte visste var att Bison tog över Rose kropp efter sin död. Sedan dess har ingen sett Guy?

Som extra bonus dyker en ny figur upp för första gången. Ingrid skulle egentligen ha varit med i Capcom Fighting All-stars, men det lades ner efter de första testvisningarna. Men redan då hade hon fått en stor skara fans och till och med en egen plastfigur. Därför får hon en ny chans i två dimensioner. Att döma av de första reaktionerna är hon en ganska komplicerad figur att spela med. Därmed är vi uppe i 21 figurer, vilket uppfyller Capcoms löfte om "fler än 20 karaktärer" men ändå känns ganska snålt. Det finns plats på figurvalskärmen för fler figurer och det är inte omöjligt att vi får se åtminstone 30. Men i spelets bakgrunder står redan många favoriter, som Ken, Cammy, Makoto och Morrigan, så de lär inte finnas med.

Det viktigaste är trots allt att spelet är roligt. De som spelat den första betaversionen är relativt nöjda; det är kul, helt enkelt. Givetvis är det lite störande med de vitt skilda grafikstilarna i samma spel och i en perfekt värld skulle spelet ha helt nyritad grafik i högupplösning. Men det kostar pengar att sitta och rita tusentals pixelperfekta bilder, och högst troligt har inte ens Capcom tillräckligt många grafiker som klarar av det längre. Samtidigt kommer spelet att sälja framför allt till gamla fans som har slutat hoppas på förbättrad grafik för länge sedan. Därför får vi återigen acceptera det vi får, och förmodligen vänta tre år till på nästa spel. Då kommer Street Fighter 4.