Capcom Fighting Jam

Jag kan nästan föreställa mig sammanträdet som ledde till att projektet Capcom Fighting Jam började, för det var knappast någon som fick en storslagen vision och bestämde sig för att lägga ner sin själ i projektet. "Grabbar... visst har vi på Capcom nån gång varit bra på den där genren... där man slåss mot varandra. Den där Ryu-killen, vadheterdet... fightingspel. Street Fighter."

En annan kostym kollar i ett arkivskåp. "Jo, kolla. Vi har tydligen gjort massor av de här spelen. Och kolla här, det finns en massa annat. Typ Darkstalkers, en massa vampyrer och sånt. Och vad är det här? Red Earth?" Han brister ut i gapskratt. "Alltså, ett LEJON som huvudperson. Vem fasen godkände det här?"

Den första kostymen sätter fingertopparna mot varandra och tänker. "Hmmm... vi har alltså en massa färdigt material. Hur lång tid skulle det ta att sätta ihop det där i ett nytt spel? Klippa och klistra lite. Kanske slänga in nån nyhet."

En tredje kostym utan slips (helt klart någon som är mer bevandrad i själva produktionen): "Ett par månader, max. Jag tror vi har kvar en av våra gamla pixelgrafiker. Sätt honom på att rita en ny karaktär, sen har vi några prao-elever här som kan klistra ihop bakgrunderna. Shinkiro får slänga ihop några läckra stillbilder som vi kan återanvända i hela designen, sånt är hon bra på. Vi kan vara klara till jul, lätt."

Kärleksbarnet efter detta passionerade möte snurrar nu i min konsol och resultatet är väl ganska väntat. Capcom Fighting Jam är en studie i återvinning. Miljövännerna jublar, men själv tycker jag att jag har sett precis allt förut.

Konceptet är visserligen inte helt dåligt. Vi har sett olika karaktärer från olika spel mötas förut, men då med någon sorts hybridformer som är anpassade till samma spelsystem. Ta Marvel vs Capcom som exempel. Där fick Ryu en superlaserstråle som täckte halva skärmen för att kunna mäta sig med Captain America och Spider-man. Eller Capcom vs SNK där båda företagens karaktärer kunde välja fritt från olika system. Men i Capcom Fighting Jam är figurerna från de fem olika serierna helt olika spelmässigt. Ryu, Zangief, Bison och Guile från Street Fighter 2 fungerar som på den gamla goda tiden. De kan inte göra pareringar, blockera i luften eller något annat avancerat. Den enda förändringen är att de har tillgång till ett par olika superattacker. I gengäld gör de mycket skada.

I kontrast till dem har vi Darkstalkers-karaktärerna Jedah, Felicia, Anakaris och Demitri (samt slutbossen Pyron) som kan göra långa kedjekombinationer, hoppa på folk som ligger ner, massvis med upphottade specialattacker och superattacker, men istället gör ganska lite skada. I fallande skala har vi sedan Street Fighter Alpha (Guy, Rose, Karin och Sakura) med Custom Combos, luftrecoverys och Alpha Counters, och sedan Street Fighter 3 (Chun-Li, Yun, Urien och Alex) där pareringarna är den stora skillnaden mot originalspelet.

Red Earth är lite av ett svart får i samlingen. Alla karaktärerna är mer eller mindre udda: en lejonmänniska, en ninja med tunga handeldvapen, en tyrannosaurus med små vingar och slutligen ett tentakelprytt pärlbåtsmonster. Det känns ovant att hantera dem och deras specifika spelsystem: det går att "levla upp" karaktärerna under stridens gång och på så sätt få tillgång till nya superattacker. Men den enorme Hauzer är så stor och otymplig att han närmast blir en slagpåse för alla andra karaktärer.

Trots spelsystemens olikheter är själva spelet faktiskt riktigt balanserat, med undantag då eventuellt för Red Earth-gänget. Med små förändringar är varje liten detalj återskapad helt perfekt. Visst, Yun fungerar inte precis som i Third Strike, men skillnaden är inte större än mellan de enskilda Street Fighter 3-spelen till exempel.

Tyvärr är ju också grafiken återskapad helt perfekt från respektive spel, med undantag för Street Fighter 2-gänget som använder sprites från Capcom vs SNK 2 snarare än det gamla arkadspelet. Det gör absolut ingenting för Chun-Li eller Alex, som fortfarande är läckert animerade och minutiöst färglagda. Men Demitris sprite från 1994 ser för hemsk ut. Eftersom de spelen också har spritar i en mindre skala har alla Darkstalkers-karaktärerna helt enkelt förstorats upp en smula, med gräsliga pixeldefekter som följd. Felicia och Jedah är några av Capcoms bästa designer någonsin, men det ser ändå inte bra ut.

Det som är helt nytt går att räkna på ena handen. Ingrid, en helt ny karaktär som räddades från det nerlagda Capcom Fighting Allstars. Zangief har fått ett nytt huvud på sin gamla Street Fighter Alpha-sprite och bytt färger för att mer likna sin originaldesign. Demitri kan förvandla alla andra karaktärer till kvinnor innan han suger blodet ur dem. Och Anakaris kan kasta förbannelser som tillfälligt gör om motståndaren till något patetiskt som små djur eller statyetter. That's all, folks. Det märks att Capcom Fighting Jam bara har en sjättedel så många grafiska artister som Street Fighter 3: Third Strike. Däremot har Udon Comics fått i uppdrag att rita de svinläckra slutsekvenserna. Där får vi se Felicia sätta upp en musikalshow med samtliga Capcom-flickor, vi får se Bison och Gill mötas i duell, vi får se Ryu spöa upp varulven Talbain och så möts demonlorden Jedah och Dante. Men de här sekvenserna understryker bara det faktum att spelet är alldeles för begränsat. Tänk om vi hade fått spela de här striderna i själva spelet.

Men trots allt är karaktärsutbudet riktigt bra, om än begränsat. Jag har många av mina favoriter här, och det är faktiskt kul att äntligen kunna matcha Guy och Karin mot Felicia och Jedah. Dessutom är det ju faktiskt inte alla som har spelat alla de här respektive spelen, och praktiskt taget inga som har spelat Red Earth. Så flera av karaktärerna kan kännas helt nya, om än inte grafiskt. Jag hade gärna sett fler än 23 karaktärer (varav Shin Akuma är praktiskt taget ospelbar), men det här är å andra sidan bara det första spelet i en ny serie. Ska vi döma av Capcom vs SNK- och Marvel vs Capcom-serierna kommer nästa spel att ha minst dubbelt så många karaktärer, mer nyheter och valmöjligheter.

Tills dess är ändå Capcom Fighting Jam ett klart godkänt spel om du har överseende med grafiken. Spelmässigt är det lika klockrent som tidigare Capcom-spel och det säger en del om Capcoms fightingkvalitet när det här hafsverket ändå är betydligt roligare än Midways ambitiösa Mortal Kombat: Deception. Det är inte lika bra som det hade kunnat vara, men fortfarande ett bra tidsfördriv för er som vill ha ett nytt fightingspel.

(Xbox-versionen med Live-stöd släpps i maj)