Cars

Suck. Få saker får mig så nedslagen som när Petter har ett brett flin i ansiktet då han ber mig recensera ett spel. Erfarenheten har nämligen lärt mig att det då brukar dra ihop sig till riktig skitdykning. Trots det, trots Petters flinande och det faktum att licensspel baserade på Disney-filmer brukar stinka Ica-sushi, lovade jag dock mig själv att se på Cars med öppna och oförutfattade ögon. Kanhända skulle det här vara undantaget som bekräftade regeln?

Fyra timmar och otaliga förbannelser senare kan jag dock lugnt konstatera att nej, det här är inget undantag. Cars är inget mindre än att riktigt gammal hederligt pisslicensspel konstruerat av cyniska marknadsmänniskor i ett ondskefullt försök att blåsa blåögda föräldrar i jakt på "något mysigt spel för barnen".

Är ni kvar?

Jaha, okej då, här kommer motiveringarna: Filmen Cars handlar om bilar som tävlar. Följaktligen går även spelet Cars ut på att köra bilar som tävlar. Därav följer att en stor del av spelet tillbringas i bil. Tråkigt då att det inte existerar någon bilfysik. Alls. Inte så att jag diggar extremrealistisk kalenderbitarrealism a’la GTR 2 -jag är fullt tillfreds med Burnout:s eller Outrun:s plastiga arkadfysik- men bilarna i Cars går inte ens att svänga. Alls. Inte ens med de otroligt träiga powerslide-svängarna (som måste låsas upp!) går det att mer än hjälpligt hanka sig runt de dödstrista ökenbanorna. Att svänga vanligt är hopplöst, och försöker du bromsa kan du inte powerslida vilket gör att du tillbringar mer tid gosandes med räcket än körandes på banan. Den totala avsaknaden av friktion, luftmotstånd och tyngd förmedlar på träffsäkert vis upplevelsen av att färdas i en raketförsedd degklump. Motståndarna beter sig som i Ridge Racer anno 1994, det vill säga: åker rakt fram på ett snöre längs en förutbestämd bana. De är också helt omöjliga att tackla då kollisionsprogrammeringen är obefintlig.

Skämmas får även den spelare som i ett anfall av kreativ lusta försöker sig på en genväg. Så fort du avviker från den luddigt utstakade rutten skriker spelet "OUT OF BOUNDS!" och ger dig exakt tre sekunder innan det tvångsförflyttar dig tillbaka till banan. Som plåster på såren brukar du då å andra sidan bli placerad längre fram i banan än du egentligen var vilket ironiskt nog gör off road-åkning med påföljande tvångsförflyttning betydligt effektivare än alla fåfänga försök att tämja den obefintliga kurvtagningstekniken.

I likhet med L.A Rush och Need For Speed Underground 2 har Cars en stad i vilken du kör omkring och får olika uppdrag. Till skillnad från dessa två spel finns det dock ingen vettig karta, du kan inte ens se din egen position, vilket lämnar spelaren att i blindo köra omkring i slumpmässig jakt på nästa tråkiga race. Dessutom har Rainbow Studios aldrig hört talas om förstörbara miljöer, då varje stolpe, pinne och staket är solida som betongbunkrar. Som sur strömming på tårtan tillkommer såväl brutala laddningstider som långa pauser då spelet autosparar (vilket sker sisådär var femte minut).

Den slutgiltiga knäcken för min del kom då det blev dags att förflytta sig från småstadöknen till den stora racingfinalen. Att tvingas köra sin egen raketförsedda degklump tjogtalet varv längs en oval tråkig bana full av andra raketförsedda degklumpar fick mig att helt sonika stänga av skiten och lova mig själv att aldrig återvända. Visst kan det vara så att det döljs en helt fantastisk racingupplevlese någonstans långt där inne, men jag kan bara inte förmå mig själv att återvända till sörjan för att forska vidare. Det går helt enkelt inte att komma fram till någon förmildrande omständighet för den här soppan. Årets första 1:a och tillika en stark kandidat till sämsta spel är ett faktum.